När drömmar går i kras

Det är något alldeles särskilt med tango. Suget, intensiteten, explosiviteten, följsamheten mellan två kroppar i perfekt anpassning till bandoneonens häftiga puls. Foten i den vackra skon som plötsligt smeker golvet i en svepande rörelse, kastet med nacken som markerar känslan, den bakåtböjda ryggen (med den djärva urringningen) i underkastelse – för att snabbt gå över i en utfälld armbåge som tar plats, som markerar att här behövs utrymme ...

Det är den argentinska tangon jag främst tänker på, även om jag vet att vårt grannland i öst också har tangotradition. Men har man haft lyckan att någon gång sitta på El Viejo Almacen i Buenos Aires och se Leopoldo Federicos stora orkester ta i från tårna medan sångarna avlöser varandra, den ene med mer smäktande och tårdrypande texter efter den andre medan ett eldigt danspar visar sina mest dramatiska turer, då är man såld. Ja, i alla fall blev jag det.

Och den där fascinationen har hållit i sig, i ungefär 40 år.

Nu ser vi lite tango i Let´s dance, men det är mer show än äkta latino. Fast svårt nog att bemästra. Själv har jag i alla år drömt om att vara den där kvinnan som i elegantens armar svävar ut över golvet i perfekta steg, med fotvift i exakt rätt ögonblick, medan åskådarnas blickar är som fastlimmade vid min kropp och dess perfekta rytm. 

Egentligen borde jag ju haft chansen. För under en ganska lång tid tillbringade jag veckor, ja månader, i just Buenos Aires. Visst handlade det om arbete – men nog borde jag ha kunnat ta någon enstaka timme för en danslektion? Bara tanken på att jag skulle ha klarat en enda tango, med en enda förstående kavaljer (läraren alltså!), skulle ha räckt. Men inte en enda timmes kurs blev det. 

Så en dag fick vi en present, direktimport från Argentina. Ett underbart vackert danspar, lite i Botero-stil, i keramik. Figuren har stått på hedersplats varje dag sedan den kom in i vårt hem. Den stadiga rumpan i röd klänning har varit en lisa att vila ögonen på, de två små samarbetande huvudena likaså. Någonstans i bakhuvudet har jag hört Carlos Gardel sjunga ”El dia que me quieras” (Den dag då du ska älska mig).

Men någon dans blev det inte. Och vad värre är, nu är inte bara drömmen i kras. Tangoparet, det så uppskattade, är sönder. Kvar finns säkert hundra bitar, från rejäla skärvor (den röda rumpan!) till flisor i miniformat. Olycka! Sorg!

Detta var definitivt inte vårt mest värdefulla konstföremål, det kan rent av ha varit hyfsat billigt, men det är inte priset som räknas. Det är kärleken. Som nu gått i kras, lika effektivt som drömmen.

Copyright Klimakteriehäxan