måndag, september 23, 2013

Barnmatsvecka

Inte ens en kul skyltning med husgeråd hjälper när kökströttheten slår till. Bilden tagen i maj i år på ett av NK:s inspirerade fönster mot Hamngatan.
Kökströtthet brukar jag kalla det. Det är de där perioderna, av varierande längd, när ingenting i affären lockar, inga ingredienser inspirerar, grytor och spis känns som fiender. Hela den långa raden kokböcker är tom på tips. Till och med micron intar en ovänlig attityd. Alltså vill man inte laga mat.

Men det är ju ändå ett faktum att kroppen kräver ett visst intag av kalorier i form av fett, proteiner, grönt. Runt omkring mig surrar de reglerade näringsintagen:  det är 5-2, GI, tallriksmetodare,  LCHF, i-trim och viktväkteri. Inte heller bland dem finner jag lust, dras inte med (fast jag nog borde).

Vad gör man då i detta akuta tillstånd av kökströtthet? Ja ni har kanske hört talas om något fullständigt förkastligt som kallas halvfabrikat? Vilken dietist som helst kan varna och föreläsa i en mindre evighet: transfetter, sockerhalter, konserveringsmedel, tillsatser.
Visst. Men fort går det, mätt blir man och det kan till och med smaka riktigt hyggligt bra.

Allra fortast går det förstås med hämtmat. Och om både den och halvfabrikaten kan jag bara erkänna: been there, done that. Vilket har lett till en ganska märklig rad middagar här hemma, eftersom kökströttheten inte bara drabbat mig utan också, i minst lika allvarlig grad, Maken.

Alltså har vi ätit kinesisk biffblandning från restaurangen om hörnet och pizza från vår hovleverantör. I egna köket har vi tinat upp, värmt på och tuggat i oss Felix potatisbullar, tortellini, falukorv med vita bönor i tomatsås och pasta med Mamma Scans köttbullar. Och när jag ser tillbaka på den listan inser jag till min milda förskräckelse att vi har haft en riktig barnmatsvecka. Då har vi ändå ett par paradrätter kvar att ta till: fiskpinnar eller -bullar och grillad kyckling.

Det var nästan alltid bråttom att få något på bordet efter dagis, fritids, skola. Då kunde menyn se ut så där. Försvaret, som kan uppfattas som i klenaste laget, är att man inte var lika påläst då som nu; det är trots allt rätt många år sedan. Inte förefaller ungarna ha tagit någon skada heller. De fick ju ofta lite avocado vid sidan av, och det måste ha vägt upp en del av det mindre hälsosamma ...

Dessutom var det faktiskt rätt gott – även i dag! Fast det är klart, man blir lite extra tolerant när man är både kökstrött och hungrig. 
Och i går åt jag råbiff på krogen, en rätt vars traditioner åtminstone i mitt liv sträcker sig ner till 70-talet, så den passade väl också in i en ”barnmatsvecka”!

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

Hannele på Hisingen ♥ sa...

Fiskpinnar och blodkorv är ju delikatesser :)

Klimakteriehäxan sa...

Nä inte blodkorv eller -pudding. Där går gränsen för mej.

Musikanta sa...

Roligt inlägg och tänkvärt. Jag känner av denna kökströtthet konstant sedan många år Därför har jag överlämnat matlagningen åt maken de senaste femton åren. Han tycker det är roligt att laga mat, vilket jag inte kan förstå.

Tyvärr är han vegetarian och äter varken kött eller fisk, så om jag blir sugen någon gång emellanåt på något sådant, måste jag tyvärr laga maten själv.

Så för det mesta äter jag den mat han lagar som iofs är god, men som man inte blir mätt av så länge.

Blodpudding hör till en av mina favoriter när jag själv ska laga mat. Det tar ungefär fem minuter att tillaga. Keso med lingonsylt till tar någon minut extra. Bra mat som man blir mätt på länge.

Anonym sa...

Jag tror jag lider av permanent kökströtthet. Kroniskt tillstånd.
Gillar inte stekos i köket/huset heller så det blir mycket sushi levererad från kvartersjapanen.
Fast råbiff låter gott....

Kulsprutan

Hannele på Hisingen ♥ sa...

i England äter jag blodkorv till frukost :)