onsdag, september 18, 2013

Korsordet – en kul livskamrat

Där ligger det igen, rutmönstret som utmanar mig, min hjärna, min fantasi och min penna. Bara att sätta igång!

Tidningen har, nästan vilken det än är, ett dagligt korsord för sina läsare. Vissa veckotidningar lever på sina korsordssidor. Specialtidningar finns. Varierande svårighetsgrader, från "barn" till "supersvårt".  Och vi löser, oj som vi löser!

Alltihop började i december 1913 i en tidning som hette New York World.  Det dröjde till 1924 innan det första svenska korsordet publicerades, under beteckningen ”ordfläta”, i Göteborgs-Posten. Sedan dess har korsordets segertåg fortsatt över hela världen och inte ser det ut som att dess popularitet är på väg att minska när vi närmar oss 100-årsjubileet.

Med tiden har de där ordpusslen inte bara katalogiserats som roligt tidsfördriv. De har dessutom upphöjts till en företeelse av medicinsk betydelse. Korsordslösaren tränar hjärnan, hjälper sviktande minnesfunktioner på traven och mår alltså i slutändan bättre av sina ansträngningar att klura ut svaren på knepiga nyckelord.

Ändå är det knappast den medicinska aspekten som gjort korsordslösandet så populärt. Visst är det sant att många på ålderns höst greppar pennan för att komma fram till vad som bör plitas in i de tomma rutorna. Men jag känner till exempel ett par, under 25, som ständigt löser korsord tillsammans. På buss och tåg ser man folk i alla åldrar böjda över ett rutmönster som sakta fylls. 

Själv var jag bara barnet när jag prenumererade på tidningen Nötknäpparen som kom ut mellan 1954 och 1972. Intresset kan gå i arv, tror jag, med tanke på att mina föräldrar hela livet gärna löste korsord – med Nordisk Familjebok som pålitligt hjälpmedel. Det handlar helt enkelt om hjärngympa som passar alla åldrar.
Nu kan man också lösa korsord via en app i mobilen eller direkt i datorn, så inte heller den tekniska utvecklingen har lämnat korsordet bakom sig.  

Ibland när man sitter där och undrar hur i hela världen konstruktören tänkt kan man förvisso bli lite irriterad: hur långsökt kan det bli? Allra värst: ett nyckelord är bortglömt eller ett svar blir bevisligen fel. Fast man bör inte bli alltför arg. Jag gav mig en gång på att göra ett eget korsord, och det var sannerligen inte enkelt – resultatet blev därefter.

En extra utmaning kan det vara att ge sig på ett korsord på ett språk som inte är ens eget. När jag bodde i Guatemala brukade jag försöka lösa den dagliga utmaningen i El Grafico eller Prensa Libre. Det gick aldrig särskilt bra. Men en dag var jag tvärsäker på att kunna leverera rätt svar. Nyckeln var ”svensk flod” på fyra bokstäver. Som jag grubblade! Men gick bet.

Rätt lösning publicerades alltid följande dag och det var med spänning som jag letade upp den. Svaret var KLAR. Som i Klarälven alltså. Vilken på spanska heter Rio (flod) Klar.
Så kan det gå.
Nu håller jag mig till svenska korsord, om inte dagligen så i alla fall nästan. Och sällar mig härmed till kören som ber att få gratulera en kul och nyttig livskamrat på 100-årsdagen.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men nog blir vi väl purkna lite till mans när det inte blir fullt i de där rutorna ...

Hannele sa...

inget för mej

Bloggblad sa...

Jag lärde mig att älska korsord under en svår period är jag behövde hålla tankarna borta från oro och bekymmer. Upptäckte att det var perfekt för det. Numera älskar jag det ändå.