Äntligen fredag igen

Fredag morgon. Klockan är kvart över sju, jag springer till bussen som ska gå sexton minuter över. Det duggregnar, är mörkt, snålblåsten rycker i halsduken, vänder helt på det som nyss i alla fall var antydan till frisyr. Hinner fram.

Passagerarna blir fler. Mitt emot mig en man som desperat kniper ihop ögonen, men han kan omöjligt sova på riktigt – hakan åker inte ner mot bröstet, huvudet dunkar inte i glasrutan heller. Längre bak en kvinna som utan minsta tvivel sover. Undrar om hon vaknar när hon bör gå av? De som inte försöker förlänga dygnsvilan pysslar med sina mobiler. Ett par böcker syns också. Ett barn på väg till dagis gnäller kort men tystnar fort och försvinner ner i sin vagn.

En dam har stor dunjacka, mössa, vantar och tjock sjal. Bredvid henne en ung tjej i tajt och tunn skinnjacka, matchat med enorma tumvantar. En kvinna har päls och jag hinner undra vad hon ska ta på sig när det blir kallt på riktigt. Någon läser tidning. Andra gäspar högt. Det är faktiskt det enda som hörs bortsett från motorljudet och den monotona rösten som ropar ut hållplatserna.

Den där tystnaden är speciell. Skön, i alla fall för den som i likhet med så många andra gärna hade stannat kvar i sängen en stund till. Men arbetsdagen kräver sitt, inte bara närvaro i vaket tillstånd utan också att ett och annat blir uträttat, synligt, producerat, noterbart.

Alltså är gänget som tar bussen hem på sena eftermiddagen rimligen också en samling trötta människor. Det är bara det att det märks inte. Nu surrar det i luften av förväntan, nu är det ”after work” och fredagsmys och fest och kul och krogen och parmiddag och bio med popcorn och sen en öl. Folk skrattar, pratar med varandra, verkar använda mobilen mest att gestikulera med. Tidning läser ingen.

Samma buss, samma personer. Som från skilda världar. Kom sedan inte och påstå att ”Äntligen fredag!” är ett föråldrat utrop!

Copyright Klimakteriehäxan