Sladdbarn sprider glädje

Någon har sagt det och jag tror att det är alldeles sant: ingen ångrar någonsin ett sladdbarn.
Nu sitter jag här i stum beundran inför en sladdis, en som hotades av hemlöshet och misär, men som jag förbarmade mig över och som nu gör mig glad.

Det handlar om en amaryllis, en överbliven julblomma som uppenbarligen ingen ville ha. Men för 15 kronor förbarmade jag mig och gick hem med två små sladdbarn med synliga knoppar, trots att Knut var passerad och amaryllisens storhetstid egentligen var förbi.
Och se hur rikt åtminstone en av sladdisarna tackar för vård och husrum!

När den första stängeln är klar att stänga sin femte och sista klocka är stängel nummer två långt ifrån färdig. SJU praktfulla blommor blir det!
Kan man möjligen få en aldrig så liten guldmedalj för det? Hade det var en Kalla som stod där och prunkade i mitt köksfönster hade det ju blivit guld.
Men nu är det ju bara en amaryllis ... och blomman jag tänker på stavas egentligen med C ... men det spelar väl inte så stor roll just ikväll.

Grattis Charlotte Kalla, min sju-klockade amaryllisstjälk är till dig!
(Fast något sladdbarn är hon inte. Tvärtom: äldst av tre systrar.)

Copyright Klimakteriehäxan

Gott nytt år, förresten!

Det är inte bara Valentin och Kärleken som ska firas den 14 februari i år.
För det är nyårsfton också, enligt den kinesiska almanackan. Där infaller nyåret på olika datum, någon gång i januari eller februari.
Nu går vi ut ur Oxens och in i Tigerns år.
Tänk tanken: det är bara att lägga in en tiger i tanken.
Passar väl bra för dem vars ränder aldrig går ur, för oss som har djurmönstrat i garderoben och för alla med klös i repliken ...
Gott nytt år!

Copyright Klimakteriehäxan

En dag för ett kärleksbrev

Alla Hjärtans Dag. Vad betyder det? Att vi påtvingats ännu en syntetisk högtid, enkom för att handeln ska få ett litet uppsving? Eller bara en påminnelse (som inte borde behövas) om att kärlek, en gåva i sig, är värd att uppmärksamma och vara tacksam för. Det måste inte betyda presenter. Å andra sidan är det roligt att både ge och få något, som alls inte behöver vara stort och dyrt (fast det ska helst inte vara geléhjärtan heller ...)

När jag för första gången stötte på Alla Hjärtans Dag var det den amerikanska varianten Valentine´s Day – det var ju så det började.
Genom avlägsna släktingar hade jag fått en brevvän i Kalifornien, Patty, och vi skrev flitigt till varandra, så där som små flickor gjorde innan Lunarstorm och Facebook fanns. Så en vinterdag kom det, Valentine-kortet. Jaha. Inte hette jag något som ens påminde om Valentine. Inte fyllde jag år. Och inte fick Patty någon Valentine-hälsning från mig, vilket hon säkert väntat sig. Men här i Sverige hade vi inte en aning.

Nu vet vi, bombarderade med reklam och envetna uppmaningar att göra något åt saken. Faktum är att det där med en enkel hälsning, det borde inte ha fått falla i glömska.
Om det är något man borde utväxla den 14 februari borde det väl vara kärleksbrev? Väl formulerade, noggrant genomtänkta, ärligt menade in till sista skiljetecknet.
Men brev är omoderna. Så hur blir det då med ett kärleksmail? Tja, kanske duger det, men håll med om att det måste bli en annan känsla trots allt. Ingen printar väl ut e-brev och knyter rosaröda sidenband omkring?

Jag har i decennier varit en otroligt flitig brevskrivare, även om kontakten med Patty i USA tog slut. Men energiskt har jag kommunicerat med familj och vänner via hälsningar som ofta skrevs på maskin, av hänsyn till mottagaren som skulle kunna läsa det som stod där. Dock har jag aldrig skrivit kärleksbrev, hur jag än letar i mitt minne. Jo, ett, förresten.

Det var sannerligen inte ett traditionellt kärleksbrev. På papperet stod bara några få rader. Jag skrev dem dagen efter att vi hade träffats för allra första gången, uppfylld av nytänd låga, men utan minsta löfte om en fortsättning.
”Du kan väl höra av dig nästa gång du kommer till sta´n” stod det, med fortsättningen: ”Vänligt bemötande och hyggligt rena lakan garanteras.” Det var hela meddelandet, som försågs med kuvert och frimärke och lades i en gammaldags gul brevlåda.

Om det funkade? Jodå. Han hade inte hunnit till ”garanteras” förrän han ringde. Fortsättningen blev en långvarig historia. Men Alla Hjärtans Dag firade vi aldrig. Det gick ju bra ändå.
Och jag misstänker att han kommer ihåg det där brevet än i dag.
Kanske är det läge för dig att skriva ett litet kärleksbrev så här på Alla Hjärtans Dag? Ett gammaldags, på papper! Ett som kan sparas i lådan, med sidenband runt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka gärna på min just tillagda etikett "14feb" här nedan så får du läsa mer om passioner av olika slag ...

I ett välsignat tillstånd

Jag befinner mig i välsignat tillstånd. Nej, inte gravid. Men det sinnesläge som uppstår när man ostört fått sova i nästan tolv timmar, det vill jag kalla välsignat.

För trots att jag inte släckte lampan senare än vid pass en halvtimme före midnatt sussade jag lugnt vidare till halv elva nu på förmiddagen. Och kanske hade jag sovit ett tag till om inte ljudet av en snöröjare trängt sig på.
En sån här dag kan frukosten med fog byta namn till brunch, morgontidningens trycksvärta har torkat, kaffet som stått på vänt är på väg mot den där smaken av långtradarfik som inte ens tre sockerbitar klarar av att balansera – men det är det värt!

Kanske är det speciellt den här årstiden och vädret som gör det, men i flera veckor nu har jag mest känt lust att krossa klockradion med en slägga när den börjat trumpeta ut senaste nytt i ekotappning klockan 07.00 prick. Fast eftersom jag inte har någon slägga vid sängen och inte ens skulle kunna hitta någon om jag gick upp och letade igenom hela vårt hem står apparaten där och ser ut precis som vanligt.

Så på fredag kväll flinar jag hånfullt år den lilla mobbningsmaskinen när jag stänger av alarm-funktionen och jag pekar finger åt den en extra gång innan jag släpper in John Blund. För se på lördag morgon, då håller du tyst, din terrorist, din stämningsförstörare, din gangster!

Okej. Jag är medveten om att den inte är klockradions fel. Det handlar ju om jobb, om saker-att-komma-ihåg, om måsten, om busstider, om deadlines. Om att gå upp och ta hand om vardagen, helt enkelt.
Och upp kommer jag, trots allt, varenda dag (hittills, i alla fall). Vilket väl är bäst och lugnast i längden.
Men det här välsignade lördagstillståndet efter en god natts sömn, det ser jag intensivt fram emot redan på måndag morgon.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är berömt

Veckans fönster ska vara berömt.
Jag utgår från att det här är det - och det är inte bara ett fönster, det är en hel fönstervägg, som dessutom kan sänkas ner i marken. En detalj från Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården, som fått världsarvsstatus av FN.
När det gallerförsedda fönstret sjunker öppnas kapellets bakre vägg mot omvärlden, och tanken lär vara att den som bevistat en sorglig och tung begravningsakt ska kunna lämna den och gå ut i en öppen värld, där framtiden trots allt väntar. Det är den ryktbare arkitekten Gunnar Asplund som ritat kapellet - väl värt ett besök, precis som hela Skogskyrkogården.
Fler berömda fönster kan du titta på om du klickar här.

UPPDATERING: Inte för att Veckans fönster är någon tävling, men den här gången tycker jag att den här tolkningen hos "More than a thousand words" är så smart att den tar guld.

NY UPPDATERING: Jag har lagt ut fler av mina bilder från Skogskyrkogården här på bloggen till allmänt beskådande. Klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Husdjur - och pippi på fåglar 35

Jag har ingen hund. Inte katt heller.
När jag var barn hade vi katt. Som vuxen har jag hyst väldigt varma känslor för några hundar, utan att vara deras "riktiga" matte.

I dag skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha hund. Eller katt.
Hund vore nyttigare för motionens skull, katt vore mer praktiskt eftersom den ofta vill sköta sig själv. Men att ha husdjur blir lite grand som att gå tillbaka till småbarnsepoken: tider att passa, begränsad rörelsefrihet och en hel del annat.
Alltså har jag fortfarande varken hund eller katt.
Kanske är det värt att ta sig en ny funderare när det är dags för pension, men det är ju inte aktuellt just nu.

Dessutom måste man vara överens om att ha husdjur. Det påminner om våra bekanta som en dag gick från husdjursfritt till huskatt sedan hustrun sa till sin make:
-I femton år har du bestämt att vi inte ska ha nån katt. Alltså måste det vara min tur nu, så härmed bestämmer jag i femton år att vi faktiskt ska ha katt.

Det blev katt, men ingen långvarig. För det gosiga lilla husdjuret blev ganska snart tillplattat under en bil och familjen återgick till kattlöst läge. Fast i dag, när det har gått några år, har de hund – och jo, jag tror alldeles bestämt att det var frun som fattade det beslutet ...

De enda husdjur vi har för närvarande är några irriterande fruktflugor, som framåt sommaren med säkerhet kompletteras av lite bladlöss och en och annan geting.
Men det är klart: jag har ju mina fåglar.

Jag väljer en 30 centimeter hög höna i plåt som pippi nummer 35, en souvenir från Luleå. Som husdjur betraktat har alla min fåglar några odiskutabla fördelar: kräver ingen passning, ingen mat, kostar heller ingenting i veterinärarvoden.
Och rätt som det är kan en plåthöna användas i bloggkedjan Tisdagstemat, som en kontrast till alla ljuvliga, ulliga, gulliga katter och hundar - som jag helt enkelt är lite avundsjuk på!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 34

Jag tror att det är en duva, en fredsbringare. En fågel som vågar sig ut utan tanke på rådande konflikter, utan att bry sig om väder, vind eller årstid.

Men det skulle också kunna vara modellen till ett par solglasögon av lite djärvare stuk, med inbyggt nässkydd mot alltför stark strålning. Eller kan det vara en släkting till änglarna, om än tämligen avlägsen?
Nej, jag har bestämt att det är en fågel, om släkt med änglar må vara osagt.

Denna silverpippi kommer från Mexico, har jag för mig, och jag gillar den enkla formen.
För oss som väntar på våren, kvittret och flyttfågelsträcken är det i alla fall trevligt att ha en och annan pippi i gömmorna. Som den här, till exempel, fast någon fågelsång bjuder den förstås inte på. Jag får väl stå för sången själv:
”Glad såsom fågeln i morgonstunden
Hälsar jag våren i friska natur´n …”

Då hör jag en röst i mitt inre som säger:
”Dream on, baby, dream on.” Sedan lägger rösten hyggligt till, på svenska: “För drömma, det kan man ju alltid.”
Medan snödrivorna håller nejden i sitt kompakta grepp och varje steg kan bli ens sista - ja, det känns i alla fall så när man manövrerar sig fram mellan isfläckarna. I väntan på den vårliga fågelsången.

Copyright Klimakteriehäxan

Tre söndagstankar - tre citat

"En kombination av tjat, vänlighet och tålamod öppnar de flesta dörrar."

-Frilansjournalisten Jesper Huor intervjuas i dagens SvD om sina fem månader i Afghanistan som "inbäddad" reporter tillsammans med de amerikanska styrkorna, vilket resulterat i ett unikt reportage. Men visst har han väl rätt: vad man än vill åstadkomma är tjat, vänlighet och tålamod bra att ta till, i kombination! Fast hur är det nu - visst brukar det beteendet betecknas som typiskt kvinnligt - eller?! Möjligen är tonåringar något det inte biter på ...

"Läcker du när du hoppar eller hostar?"

-Annonsen i DN, från universiteten i Umeå och Linköping som vill ha tag i försökspersoner, alltså läckande kvinnor, får mig att rysa vid frukostbordet. Är det verkligen så att jag oundvikligen en dag måste svara ja på den frågan?!

"Leopard, ormskinn och zebra - trenden med exotiska djurmönster hänger kvar även i höst."

-DN:s modeskribent Karolina Skande rapporterar från Stockholms modevecka om trenderna för hösten 2010. Och vi som redan bekänner oss till pantertanternas skara kan se framtiden an med tillförsikt: djurgarderoben klarar sig igen, för sisådär tjugonde gången ...

Veckans fönster sitter på en bil

Det ska vara REFLEKTERAT som tema för Veckans fönster. Visst kan man väl låna fönster av en bil? Och låta backspegeln stå för reflektionen?
Vill man lägga in lite mer tankemöda i operationen är det ju bakåt man ska titta när man reflekterar över något i livet eller omvärlden ... och vill man inte det ser man bara en spegelbild som förvisso kan vara mer eller mindre intressant. Nu blev det den här!
Fler reflekterande fönsterfotografer har du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Schlager-citat

"Är det inte så att vi bryr oss lite väl mycket?"

-Ur dagens mediekrönika i Svenska Dagbladet, skriven av Kristin Lundell, som funderar kring mastodontsatsningen på Melodifestivalen. Ikväll drar den igång, med start i Örnsköldsvik. och minst ett par miljoner svenskar bänkar sig i tv-sofforna. Men som tur är bjuds det på skidåkning samtidigt i en parallellkanal, och det kan bli spännande! Gör det inte det har jag Let´s Dance från i går inspelat att falla tillbaka på ... utan reklampauser ...

Tack, Håkan Nesser!

Jag är otroligt tacksam mot Håkan Nesser.
Han har gjort mig en tjänst, en stor en.
I hela mitt liv har jag varit en bokslukare. Men för några år sedan hände något unikt: jag tyckte inte att någon enda bok jag öppnade fick mig att fastna. Jag blev inte road, blev inte upplyst, blev inte fascinerad, behövde inte alls veta hur det gick, var helt enkelt oberörd. Och alltså blev det ingenting läst.

Plötsligt insåg jag hur det kan vara att leva en periodares liv. Fast vanligen är ju en periodare en person som intensivt ägnar sig åt något specifikt, som sprit till exempel. I mitt fall blev det tvärtom: jag var en anti-periodare, som intensivt tog avstånd från ett njutningsmedel jag fått med mig med modersmjölken.

Faktum är att jag lidit av det där tillståndet, som återkommit med jämna och ojämna mellanrum, pauser som jag fyllt med sudoku och korsord och en och annan tidning – fast aldrig har det lett till den där känslan som en riktigt härlig läsupplevelse ger.

Visst har jag försökt att kurera mig. Har letat upp tunna volymer av erkänt lättlästa författare, tagit fatt i tips på ”oemotståndlig läsning”, listigt lagt in en novellsamling vid toaletten – men utan att kunna ropa ”Ha! Nu lurade jag mig allt!”. Högarna av oläst har växt, nu senast med såväl födelsedags- (november) som julklappsböcker.

Så häromdagen klämde jag med milt våld mig igenom de sista sidorna av Bodil Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år”, som jag burit runt i handväskan i sisådär två månader, fast besluten att läsa hela, trots att jag faktiskt inte tyckte att den var alls särskilt bra, bara lagom tunn.

Sedan gick handen nästan som av sig själv mot tidningen med sudoku etc, men med en enorm viljeansträngning fick jag den att ändra riktning.
Plötsligt höll jag i ”Människa utan hund”. Började på bussen.
Och den bet!

Nu är jag i det ljuvliga tillståndet att jag prompt vill veta hur det går, samtidigt som jag helst inte vill att det ska ta slut.
Tack, Håkan Nesser! Jag tror att du tagit mig över tröskeln, igen, tillbaka till bokläsarnas och böckernas land!

Copyright Klimakteriehäxan

Nej, Victoria Beckham har inte liktornar!

Victoria Beckham, även känd som Posh i Spice Girls, och jag kan tyckas vara ganska olika.
Ja, jag måste väl rent av hålla med om det. Jag har ju haft tillfälle att kolla in henne på hur många tidningsbilder som helst, i något tv-program och dessutom faktiskt sett henne live, i två historiska föreställningar: kryddflickornas allra sista framträdande i sin ursprungskonstellation i Globen, och sedan ”the big event” i O2-arenan i London när gänget gjorde en s k återförening.

Men om man tänker efter lite mer noggrant finns likheterna där. Jag sjunger exempelvis inte heller speciellt bra. Och så är fru Beckham precis som jag förtjust i skor. Fast hennes brukar ha femton centimeters klackar, eller ingen klack alls (ni såg säkert de där som bara lät henne gå på tå?!), enorma platåsulor, snörning upp till knäna eller andra påfund som inte kan kallas gåvänliga. Dessutom ligger hennes skor i en helt annan prisklass än mina.

Så idag hittade jag ännu en gemensam nämnare.
Och det tack vare, hör och häpna, en liten artikel med åtföljande bild i en av våra vanligaste kvällstidningar, en text som fortsatte spinna på skotemat. På dagens bild har Posh gått över till sandaler. Tånaglarna är prydligt lackade, av skorna syns bara en smal (fast naturligtvis svindyr) rem.
Men, står det i tidningen, stjärnan kan nu inte ha annat än öppna skor på grund av sina liktornar.

Låt oss nu slå fast en sak: Victoria Beckham lider inte av liktornar, lika lite som jag gör det (hoppsan, lika där också!). Och hennes liktornar ska inte opereras, även om kvällstidningsreportern tror att kirurgi är enda botemedlet mot sådana i de fall de förekommer. Det finns liktornsplåster och andra medel receptfritt på apoteket, det lär hjälpa mot en i och för sig säkert irriterande men ändå inte särskilt allvarlig åkomma.

Victoria har drabbats av det ack så vanliga och tämligen besvärliga hallux valgus-fenomenet. Det måste förvisso en kirurg ta sig an. Och inte nog med att vi fått samma åkomma hon och jag, vi har till och med fått problem med samma – vänster – fot.

Så snart blir det nog operation med tillhörande sjukskrivning och order om stillasittande. Jag kan i alla fall ge Posh ett tröstens ord: det blir bättre sedan. Mycket bättre.
Fast kanske blir hon, som jag, tvungen att köpa nya skor.
Men det kan ju på sätt och vis betraktas som en positiv bieffekt, oss skovänner emellan …

Copyright Klimakteriehäxan

Kolla in bilden här om du vill!
Och om du klickar på etiketten "hallux valgus" här nedanför får du veta ganska mycket mer om mina erfarenheter - kanske är du också en av de drabbade?

Hej alla online-vänner!

När jag vittjade min mailbox idag upptäckte jag en nyhet:
Det är online-vännernas dag!
Riktigt hur det kommer sig, och varför det blev just den 3 februari, vem som tog beslutet och hur man förväntas fira den har jag förvisso inte en aning om.
Men varför inte passa på?
Hej allihop!
Jag är glad att ni finns därute!
Rosen är till er! (trots att det är tulpantider ...)

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 33 ligger - för tisdagstemats skull

Naturligtvis borde det vara gåspennor. Men det är det inte. I muggen som den skånska keramikgåsen vaktar finns en representativ samling av det föremål man alltid saknar när man behöver det: alltså pennor. Gåsen håller också ett vakande öga på ett par brevknivar och en linjal, som samtidigt är en brevvåg (jo, det är alldeles sant!)

Och visst är gåsen en trevlig fågel. Fast aldrig har jag sett en som ligger lika avslappnat som denna, med en fot dinglande och näbben lite nyfiket riktad mot världen eller åtminstone mot åskådaren.
Vår skånska gås är en present, skänkt av skåningar - vad annars?! Men den är sympatisk (om än lite kantstött) och samsas utmärkt med alla andra fåglar i min oavsiktliga samling.
Och just i dag passade den extra bra, eftersom veckans tisdagstema är LIGGANDE!

Förresten - när såg du en pilfink senast? Eller en gråsiska? Jag är helt överraskad över resultatet av inventeringen av Sveriges vanligaste vinterfåglar. Enligt mitt sätt att se borde gråsparven toppa, tätt följd av skatan, för sådana ser jag varje dag. Men inte!
Vill du kolla dina insikter i vinter-Sverige så att säga ur fågelperspektiv kan du klicka här!

Så här kan i alla fall spåret av en vinterfågel se ut ... och snön ligger ju också, bevars ...

Copyright Klimakteriehäxan

Äta ute

I dessa dagar talas mycket om snömassor, muttras om vinterkyla och gnälls på dåligt väglag.
Sådana klagomål kan ibland tryckas undan med ett rejält mål mat.

Så, mitt mellan snöhögarna och i ett mörker som lamporna har svårt att skingra, finns räddningen.
Strömmingsflundra med potatismos, i sällskap av lingonsylt eller inlagd gurka enligt önskemål. Serveras i en kiosk mitt på Södermalmstorg, ett kort stenkast från nedgången till Slussens T-banestation. Bara att bära hem i en påse, snabbt, enkelt och ganska billigt.

Men vem har sagt att man inte kan äta ute den 1 februari?
Det går! Här är bildbeviset!
Det hungriga sällskapet som hittat ett av Stockholms bästa snabbmatställen talade engelska. Tänk en sådan exotisk upplevelse att berätta om när man återvänt till andra breddgrader.

”You know, we tried this dish made of small fried fish, mashed potatoes and a strange jam they say is made of lingonberries – and it was served right there, among hurrying pedestrians, enormous heaps of dirty snow and mud all around … yes, outside, we dined out, in deed we did! Stockholm is SO exotic!

Copyright Klimakteriehäxan