måndag, februari 15, 2010

Sladdbarn sprider glädje

Någon har sagt det och jag tror att det är alldeles sant: ingen ångrar någonsin ett sladdbarn.
Nu sitter jag här i stum beundran inför en sladdis, en som hotades av hemlöshet och misär, men som jag förbarmade mig över och som nu gör mig glad.

Det handlar om en amaryllis, en överbliven julblomma som uppenbarligen ingen ville ha. Men för 15 kronor förbarmade jag mig och gick hem med två små sladdbarn med synliga knoppar, trots att Knut var passerad och amaryllisens storhetstid egentligen var förbi.
Och se hur rikt åtminstone en av sladdisarna tackar för vård och husrum!

När den första stängeln är klar att stänga sin femte och sista klocka är stängel nummer två långt ifrån färdig. SJU praktfulla blommor blir det!
Kan man möjligen få en aldrig så liten guldmedalj för det? Hade det var en Kalla som stod där och prunkade i mitt köksfönster hade det ju blivit guld.
Men nu är det ju bara en amaryllis ... och blomman jag tänker på stavas egentligen med C ... men det spelar väl inte så stor roll just ikväll.

Grattis Charlotte Kalla, min sju-klockade amaryllisstjälk är till dig!
(Fast något sladdbarn är hon inte. Tvärtom: äldst av tre systrar.)

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

Anonym sa...

Praktfull!

Bloggblad sa...

Lyckos!

För första gången sedan jag flyttade ur föräldrahemmet, hade jag inte en endaste liten amaryllis den här julen.