söndag, februari 28, 2010

När jorden skälver

Har du känt dig riktigt, riktigt liten någon gång? Mikroskopisk, fullständigt kraft- och betydelselös? Inte?
Då har du aldrig upplevt en jordbävning. Har du det glömmer du det aldrig!

Läser om chilenarna som än en gång drabbats, mist hus och hem, nära och kära. Och jag minns som om det hade varit i går, fast det hände på det tidiga 80-talet, hur jag befann mig i ett rum på trettonde våningen i hotel Carrera, vid samma torg som presidentpalatset Moneda, i Santiago.

Jag satt på sängen och pratade i telefon när de första darrningarna kom. Men eftersom jag vid det laget inte var helt ovan vid små skakningar, ”temblorcitos”, fortsatte jag samtalet. Skakningarna tilltog och plötsligt insåg jag att personen jag talat med slängt på luren. Nu knakade det i huset. Tretton trappor springer man inte hur fort som helst, hiss får aldrig användas. Det enda man får lära sig som ett måste är att ställa sig i en dörr, eftersom karmarna ger lite extra skydd. (Ett tips som i och för sig förmodligen bara gäller i hus av adobeblock, eftersom moderna byggnader i länder på skakig grund numer oftast är byggda för att tåla ett och annat, vilket trots allt minskat skadorna efter gårdagens skalv.)

Och så reagerade jag som man faktiskt alltid gör: jag väntade. Inte skulle det väl bli på riktigt? Inte var detta väl en jordbävning? Nog skulle det väl alldeles strax vara över? Ett naturens skrämskott bara?
Medan jag funderade sprack alla rummets fyra tjocka väggar med ljudliga knak. Lampan på sängbordet gick i golvet med en knall. Jag blev övertygad: måste ut.

Folk sprang härs och tvärs i korridorer, dörrar stod och slängde, golvet gungade, tavlor rasade, möbler föll. Vi – hotellgäster och personal i en salig blandning – rusade neråt, ut, ut på torget, ut i det som kanske var trygghet, men den säkerheten var naturligtvis bara inbillad. Några hade fått med sig en eller annan tillhörighet. Som tur var var vädret ganska varmt, ingen behövde frysa.

När skalvet lagt sig stod vi där i skrämda skaror. Det var tyst, efter det fasansfulla, dova ljudet av mark som skakade, hus som rasade, gator som sprack.
Vad gör man när man just har överlevt en jordbävning? Jo, man känner stor tacksamhet. Och man känner sig riktigt, riktigt liten. Mikroskopisk, fullständigt kraft- och betydelselös.
Vilket förmodligen också kan vara nyttigt på sätt och vis. Men att uppleva hur jorden skälver är inget jag nödvändigtvis rekommenderar. Inget Chiles befolkning behöver bli påmind om igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs om Chile och gårdagens jordbävning i SvD här. Här finns ett ögonvittnes berättelse.

7 kommentarer:

Evas blogg sa...

Jag har aldrig upplevt en jordbävning men jag kan ana rädslan över vad som komma skall. Så fruktansvärt obehagligt. Och jag känner medlidande för alla som nu har drabbats. Nyss var det Haiti, nu Chile. Vad är det som pågår i världen? Alltför många drabbas av katastrofer.

Cicki sa...

Vilket hemskt äventyr. Jag har klarat mig från sånt. Stackars människor som råkar ut för det.

Bloggblad sa...

Som barn läste jag en berättelse om ett barn som upplevde Skopje... och fy tusan vilket skräck för jordbävningar det väckte. Jag var livrädd i många år.

Och så har du upplevt detta gräsliga! Kan nog bar jämföras med de berättelser jag hört från mina elever om hur det var när kriget bröt ut och granater visslade mellan husen.

Tack och lov att vi bara har några snöhögar att oja oss över!

Gunilla sa...

Ja, krafterna från jordens inre är skrämmande. Jag har aldrig upplevt ett större skalv än det vi hade här nere i Skåne för drygt ett år sedan, men som geografilärare har jag ju läst en del. Men jag förstår att en sådan upplevelse inte går att beskriva med ord. Det senaste skalvet i Chile var ju dessutom mycket kraftigt. Tragiskt för alla som drabbats både av skalvet och tsunamin som ju tack och lov inte blev så stor som befarats.

Anonym sa...

Vi hade en liten rackare på "bara" 3,2 enl Richter för några veckor sen. Den varade bara 3-4 sekunder och efter frågor och kommentarer (kände du, var var du, var du vaken 08.09 i morse, visst skakade det horisontalt och inte uppåner osv) glömdes allt bort. Fast jag förstår att den du upplevde inte är lättglömd. Panik är ordet jag tänker mig. Och sedan tacksamheten att man finns kvar och kan berätta om hur det bävde i jorden.

Kulsprutan

NataljaOblonskaja sa...

Förstår att minnena kommer tillbaka av det som hänt i Chile, och kan lättare relatera till hur de måste känna sig och må idag. Det går antagligen inte att förstå hur det känns när jorden skakar under ens fötter om man inte upplevt det. Får hoppas att man slipper det, men tänker på de som drabbas.
//Camilla

Hannele på Hisingen sa...

Mycket som händer i världen. Uppe i (då) världens högsta byggnad i New York lade man ryggen mot väggen och kände att allt vajar..