Ringde min gamla mamma. Ett sådant där samtal som borde ringas ännu oftare, men som lätt hamnar i kläm.
Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.
Sorg? Nog är det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död har hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.
En röd Nissan Micra har varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på på senare år, men bara det faktum att den har stått där har varit ett löfte om att hon på eget initiativ skulle kunna förflytta sig, åka och handla livets nödvändigheter, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne och dricka en kopp kaffe.
Märkvärdigt nog har den år efter år gått igenom bilprovningen. Men nu var det dags igen. Och nu var prognosen dyster.
Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits av rost. En snabb konsultation visade, att det skulle kosta en enorm summa att få den i godkänt skick - uppåt 20000 kronor, flera gånger mer än ekipagets totala värde. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar - och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).
-Du kan ju köpa en ny, sa en släkting tröstande.
Fast mor min tror nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna skulle vilja. Hon drar sig till minnes en bekants kommentar för några år sedan. En annan kvinna som också hon efter sin 90-årsdag tvingats göra sig av med sin bil. Hon fällde då repliken:
-Vad du än gör, behåll bilen. Att bli av med den är en värre förlust än när en anhörig dör!
Bor man på landet är bilen ett löfte om frihet, ett sätt att välja sin egen väg, att ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv.
Nu är bilen borta. Hon har förlorat sin kanske trognaste vän.
En sorgens dag.
Den broderade bilen är fotograferad på vandringsutställningen "Krona och krans" när den visades på Rackstadmuseet i Arvika.
Copyright Klimakteriehäxan
Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.
Sorg? Nog är det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död har hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.
En röd Nissan Micra har varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.Inte för att hon kört den särskilt ofta på på senare år, men bara det faktum att den har stått där har varit ett löfte om att hon på eget initiativ skulle kunna förflytta sig, åka och handla livets nödvändigheter, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne och dricka en kopp kaffe.
Märkvärdigt nog har den år efter år gått igenom bilprovningen. Men nu var det dags igen. Och nu var prognosen dyster.
Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits av rost. En snabb konsultation visade, att det skulle kosta en enorm summa att få den i godkänt skick - uppåt 20000 kronor, flera gånger mer än ekipagets totala värde. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar - och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).
-Du kan ju köpa en ny, sa en släkting tröstande.
Fast mor min tror nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna skulle vilja. Hon drar sig till minnes en bekants kommentar för några år sedan. En annan kvinna som också hon efter sin 90-årsdag tvingats göra sig av med sin bil. Hon fällde då repliken:
-Vad du än gör, behåll bilen. Att bli av med den är en värre förlust än när en anhörig dör!
Bor man på landet är bilen ett löfte om frihet, ett sätt att välja sin egen väg, att ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv.
Nu är bilen borta. Hon har förlorat sin kanske trognaste vän.
En sorgens dag.
Den broderade bilen är fotograferad på vandringsutställningen "Krona och krans" när den visades på Rackstadmuseet i Arvika.Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Men så klok hon är!!! Grattis.
SvaraRaderaEn röd liten Micra hade min morbror - och jag fick slita hårt med att få honom att sluta köra, han var fullständigt livsfarlig och ett hot mot omgivningen.
När papperet väl kom från ? Länsstyrelsen eller polisen, minns inte, då var han ledsen på mig.
Men - han hade hittat lösningen! Det stod FÅR EJ FRAMFÖRA BIL... då kom han på att det lilla han körde, kunde han ju backa. På fullt allvar! (Då förstår du hur farlig han var i trafiken!)
Tyvärr är det helt sant, även om det låter som en anekdot.
Visst kan man väl ifrågasätta hennes lämplighet som bilförare, på grund av åldern, men faktum är att hon har varit en strålande chaufför i alla tider. Ser och hör gör hon dessutom fortfarande - så jag hade gärna sett att bilen stått kvar där, om den så aldrig blivit startad igen!
SvaraRaderaBilen är en frihet, det är då sant. Men... både vi och bilarna åldras, tyvärr.
SvaraRaderaEn så sorglig historia.
SvaraRaderaMin reflektion blir nog ändå att om hon nu har 20.000 så skulle hon reparera bilen och har den körklar, bara för att känna friheten. Frihet är en oerhört viktig livsfaktor. En ny bil blir aldrig detsamma, så det tror jag inte är ett alternativ, möjligen en likadan Micra som är besiktad.
Stackars mamma:(
SvaraRaderaGillar den broderade bilen skarpt!!
Jag förstår din mammas sorg. Mina föräldrar äger fortfarande en bil trots att min pappa inte har kvar sitt körkort, snart 92 år gammal, och mamma, 84, inte får köra pga höftledsoperationer. Troligen kommer hon aldrig att köra igen. Men hon har inte övergett hoppet... Det är nog inte så kul att bli gammal!
SvaraRaderaJag förstår din mor, klappade själv ömt vår 19-åriga Volvo, som klarade besiktningen, ett år till, fast rosten kanske slutar vårt förhållande..
SvaraRaderaKänner igen det där från morfar. Nu var ha i och för sig en mindre fara på vägarna men bilen betydde så otroligt mycket för honom. Han kunde ta den och köra dit han ville utan att behöva passa busstider eller be barnen att köra.
SvaraRaderaFörstår hennes sorg över bilen. Så trist att den inte hängde med ett tag till.
SvaraRaderaHur bor hon? Har hon bussar och kommunikationer som fungerar så att hon kan komma iväg och handla osv.?
Jag kommer från en liten stad från början och där var man tvungen att ha bil eller cykel för att komma någonstans. Inte mycket till bussnät där inte. Vad jag har förstått är det likadant där än idag.
Jag känner för din mamma. Det är en sorgens dag då man måste göra sig av med en grej som inneburit frihet när det gäller val av transport. Men om den nu inte var säker för henne att färdas i är det väl förmodligen ett bra val i alla fall.
SvaraRaderaFast det är klart att man känner saknaden.
Och dessutom var den röd.......
Kulsprutan