Om konsten att fånga en ekorre

I Barndomslandet bodde det ekorrar runt knuten. Vi såg dem kila upp och ner på granstammarna. De var rödbruna och granna på sommaren, gråa och magra på vintern. Vid ett tillfälle kunde vi genom köksfönstret följa hur ekorrmamman i största hast räddade sina barn undan en angripare – ungarna hämtade hon, en i taget, bar dem i munnen och lastade av dem på ett säkrare ställe. Rart!

Inte vet jag vad som hände, men så småningom blev de där djuren vi sjungit om sedan tiden i barnkammaren alltmer sällsynta. På Skansen fanns de fortfarande, där matades de av besökarna, men ute i skog och mark blev man överraskad om en yvig svans plötsligt dök upp på en gren. Och åtminstone jag har alltid tyckt (kan det verkligen bero på visan?) att ekorrar är gulliga djur, sådana man gärna skulle gosa lite med, om man nu bara kom åt.

För konsten att fånga en ekorre, den är svår. Jag har nyss försökt.
Hamnade hastigt och lustigt i Boston, i nordöstra USA, en stad jag aldrig tidigare besökt. Trots att tiden var knapp gällde det förstås att försöka få lite intryck, lite hum om hus och folk och sevärdheter. Vilket ledde mina steg till en park mitt i staden.

Då upptäcker jag den första.
-Titta! Så söt! Ekorren! Såg du?
Jo, mitt ressällskap hade också sett. Men var tämligen oimponerad.
Strax såg jag en till. Och en till. Och ännu en!
Det visade sig att den där parken var tillhåll för ungefär hur många ekorrar som helst. De såg välnärda ut, betydligt mer än människorna som köade för gratis soppa strax intill. Det skulle också visa sig att lokalbefolkningen betraktar ekorrarna som en variant på råttor. Med andra ord ej önskvärda.

Fast inga protester, inga elaka omdömen om Kurre kunde hindra mig – eller andra besökare för den delen – att ta upp kameran. Här skulle fångas ekorrar! På bild, alltså.
Nu är det så att jag är väldigt nöjd med min lilla kamera. Med den har jag fått till närbilder på bin, pormaskskarpa porträtt, blommor med detaljer. Men aldrig förr plåtat en ekorre.

Digitala kameror av samma kvalitet och prisklass som min har en svaghet: det tar ett halvt litet ögonblick mellan att mitt finger pressar ner avtryckaren och att bilden verkligen tas.
På den stunden kan, visar det sig, en ekorre hinna med en hel del. Han kan försvinna helt. Han kan bli gruvligt oskarp. Eller vända bort den lilla rara nosen. Han kan få sin svanstipp förevigad, med rörelseoskärpa förstås (fotot högst upp ...).
Och han kan, på femtionde försöket, bli någorlunda användbar som bild – och då enbart tack vare att han sitter still och mumsar på något ätbart.

Jag gillar fortfarande ekorrar, tro inget annat. Kanske skulle jag ändra uppfattning om de i min närhet vore lika vanliga som råttor, visst. Men tills vidare tycker jag de är söta små djur. Den där bilden på svansen känns riktigt rätt: visst brukar man säga något om ekorrpigg?
Ur fotografisk synvinkel kan samtidigt konstateras, att det är tur att man kan ödsla med digitala bilder. Samt ta bort de värsta direkt.
För konsten att fånga en ekorre, den kräver helt enkelt att en bättre människa än jag håller i kameran.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om drömmar och att lägga framtiden på hög ...

"Vi har alla våra egenheter. En av mina är en förmåga att investera i framtiden och sedan lägga den på hög. Jag köper saker som är intressanta men kommer liksom aldrig fram till att njuta av dem. Halva hyllan är full av böcker och skivor och boxar som ligger där och stirrar ledset på mig när jag rusar förbi."

-Anders Westgårdh skriver krönika i Aftonbladet i dag om hur han vid 54 års ålder försöker förverkliga åtminstone en av sina stora livsdrömmar. Och oj, som jag känner igen mig! Vill du läsa hela hans text hittar du den här.

Tisdagstema: Resa

Har just varit bortrest några dagar. Inte länge alls, men visst kan man väl ändå få undra om någon saknat en? Åtminstone lite?

Jag har faktiskt svaret. Minst en har saknat mig, inte lite, utan jättemycket. När jag for var det en riktigt fin liten rosa cyklamen i den där krukan. När jag kom hem var den - ja, ni ser själva. Måste väl kallas för död? Alltså hade den behövt mig, verkligen saknat mig. Längtat ordentligt, om en krukväxt råkar kunna det.
Det finns ett talesätt som lyder "att skiljas är att dö en smula". Och varje gång någon reser sin väg skiljs man ju.
Så var det också den här gången. Fast att dö "en smula" är i sammanhanget en ren skönmålning.

Denna veckas tisdagstema är RESA. Fler resemotiv - ja, jag misstänker att det finns en hel del betydligt vackrare bilder att njuta av - hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Stöveln som får mig att längta efter oväder

Jag har inte ägt ett par gummistövlar på mången god dag.
Visst, när barnen var små var det praktiskt med något tåligt att hoppa i när lekplatsen var lerig och gräset vått. Eller någon gång när vi trodde att Herr Kantarell stod där ute i skogen och väntade (det gjorde han dock alltför sällan ...) Någon trädgård har jag ju inte, balkonglådorna låter sig hanteras utan extra tåliga fotbeklädnader. Och svamputflykterna är glesa, går utmärkt att klara i gympadojor, som dessutom låter tårna andas betydligt bättre än ett par klassiska Tretorn, även om jag inser poängen också med sådana.

Men nu har det hänt, det som fått mig att ändra inställning.
Jag har sett Gummistövlarna med stort G. Stövlarna man blir glad av. Hur glada fötterna kan tänkas bli inuti dem har jag ingen aning om, för jag har inte kunnat prova, bara sett dem på bild. Nog måste ni hålla med om att färgsprakande gummistövlar i cowboy-stuk är ett tillskott till modebilden som verkligen inte kommit en dag för sent! Något att lysa upp varje gråvädersdag med!

Återstår bara frågan: kan jag köpa dem någonstans? Då kommer jag!
Och om det behövs en ursäkt får jag väl kliva ut i nästa ösregn. I så fall bättre rustad än på MYCKET länge ... Jag riktigt längtar efter ett oväder! Fast först måste jag hitta dem förstås, Drömstövlarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden hämtad från http://www.skymall.com

Mitt modehoroskop

Horoskop är inget jag ägnar mig åt. Horoskop är, det är jag tämligen övertygad om, absolut inte värda de pengar folk lägger ner på dem - eller det utrymme en massa tidningar ger dem.
Men man behöver väl inte hålla benhårt på alla sina principer?

Nu har jag nämligen råkat ramla över ett "modehoroskop". Och om man då tittar på stjärntecknet Skorpion, som är det som är aktuellt just nu, får man veta ett och annat man kanske inte kände till ... Så håll i er nu, alla ni som i likhet med mig kom till världen mellan den 23 oktober och den 21 november (för all del, ni andra också - kanske tycker ni att ni känner oss bättre sedan?)!

Så här förhåller det sig nämligen med oss och vår inställning till kläder:
"Stark och sexig - det är så gott som alltid den perfekta looken för dig som en sann skorpion. Du sätter nästan kaffet i halsen när du tänker på att det faktiskt finns kvinnor där ute som frivilligt valt att se ut som Amish-sektens hemmafruar. Platta skor!? Hellånga kjolar? Bort hemska tanke! Du ryser medan du sätter på dig dina djärvaste klackar och ger dig av, ut i natten. Men när 2011 kommit en bit på väg kan du trots allt bli tvungen att hålla ner divan inom dig. Kanske blir det något mer åt taxklackshållet?"

Nu undrar ni förstås vem min källa är. Som alltid i horoskopsammanhang förefaller den ytterst förtroendeingivande ... eller vad tycker ni om signaturen "Madame Maëlle"?
Men stark och sexig vore ju ändå kul att leva upp till. Där hade dock Madame M inget konkret råd att komma med.
De har sällan det, de där horoskoptanterna.
Och om du inte alls kände igen dig eller din bekanta skorpion-tjej - bli inte ledsen. Horoskop stämmer i princip aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Den amerikanska upplagan av H&M Magazine, vintern 2010.

Sluttutat?

Vad minns just du egentligen av fotbolls-VM, det som utspelade sig i Sydafrika i somras? Minns du matcherna, minns du nickarna, minns du spänningen?
Nej, naturligtvis inte. Du minns, precis som jag, det outhärdliga ljudet från läktarna, där publiken roade sig nästan mer än spelarna, verkade det som. Det blev det bestående intrycket.

Det var tut i luren som gällde, varje match, hela tiden, oavbrutet. Och det var ett oljud som gjorde det omöjligt att titta. Som tur var är jag inte superroad av fotboll, så mig gjorde det mindre. Men likväl blir jag glad när jag nu ser att vuvuzelan stoppas. Sommar-OS i London 2012 blir fritt från vuvuzelas, till exempel, liksom ett par andra stora idrottsevenemang.

Dock menar jag fortfarande att det där förskräckliga "instrumentet" kan ha sitt berättigande. Dumma grannar som väsnas? Tut i luren! Idioter som sätter upp fula affischer ovanpå andra konstnärers verk? Tut i luren! Demonstration som kränker mänskliga rättigheter? Tut i luren!
För vuvuzelas finns numera att köpa också i Sverige.
Så riktigt sluttutat är det kanske inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Välordnade seniorer

"Åldringarna är inte bara gamla och skröpliga - de är välorganiserade också."

-Bosse Holmström, veteranreporter och själv pensionär med marginal, om PRO i Nyheterna i TV4.

Den vassaste kniven i lådan

Han har inte alla hästar hemma.
Där går inte hissen ända upp.
Hon står väl inte för hela begåvningsreserven.
Den där är inte precis den vassaste kniven i lådan.

Det finns oändligt många sätt att mer eller mindre, mest mindre, sofistikerat påstå att någon inte utmärker sig för intelligens eller allmänt rask tankeverksamhet. Man stöter på dem ganska ofta, kommentaren utlöser ett och annat fniss eller rent av ett riktigt skratt.

Men i det där stallet finns väl i alla fall något litet föl eller åtminstone en unghingst? Och den där hissen kanske bär ett antal våningar, även om man tvingas ta trappan sista etappen? Hela begåvningsreserven – nej, vem kan stå för den? Ingen, naturligtvis!

Så har vi det där med kniven. Den som ligger där i lådan, väl använd, med en egg som inte sett en slipmaskin på mången god dag. Klart att den inte är vassast, förhoppningsvis finns ändå någon som skär lite bättre. Men den ligger vant i handen, känns bekant, bekväm att hantera – eller hur?

Nu har vi just skaffat en ny kniv, en fin kockkniv. Den absolut vassaste av våra skärredskap. Jag såg verkligen fram emot att använda den och gick loss på en fläskfilé som behövde putsas. Tjohej, som den skar! Hur lätt som helst! Men stopp, vad är det där röda? Blod!?
Ja visst. Jag hade naturligtvis skurit mig i ett finger, kände inget eftersom kniven var så skarp.
Fläskfilégrytan slukade en liten skvätt människoblod, men ingen som åt den verkade märka något (den blev riktigt god, med tomat, oliver och syltlök!).

Nästa dag, nytt försök. Gav mig på en alldaglig falukorv, nästan tinad, ur frysen. Ni har redan gissat vad som hände: blodvite uppstod.
En väldigt bra kniv, absolut. Den vassaste i lådan, ett redskap som man måste vänja sig, lära sig, närma sig med list och skicklighet.

Fast med dessa nyvunna insikter kommer jag fram till, att de där människorna som kanske inte är direkt jämförbara med vår nya kniv, de kanske trots allt är värda mycket mer respekt än de tycks få.
För den vassaste kniven i lådan är inte entydigt vänlig. Den skadar sin användare.
Ska tänka på det om jag hädanefter frestas ta till det där uttrycket någon gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Finaste presenten på Fars Dag

Det är Fars Dag.
Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

Läst om läsning - dagsfärska citat!

"En professor i litteraturvetenskap berättade att han hade haft universitetsstudenter som inte kunde nämna under vilka sekler Selma Lagerlöf var verksam."

-Malin Ullgren skriver om klassiker och oron för att de ska trilla bort ur skolans svenskundervisning i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter.

"Jag är glad åt att få ägna tiden åt att läsa. Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden."

-Gösta Ekman, skådespelare m m, intervjuad om livet efter 70 i Svenska Dagbladet inför Bokens Dag, där han ska medverka eftersom Klas Gustafsons biografi "Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va´ stor" är en av böckerna som tas upp.

"De som läser skönlitteratur är i allmänhet väldigt hyggliga människor."

-Torgny Lindgren, evigt ung författare, aktuell med "Minnen, ett slags memoarbok", också han intervjuad i SvD.

För säkerhets skull

Något stort har hänt.
Något jag pratat om i flera år, utan att komma till skott.
Något som får mig att känna mig mycket tryggare: Maken har förbarmat sig och skaffat mig en extern hårddisk.
Samt kopierat alla mina bilder till den.

Inte för att jag menar att jag tar världens bästa bilder. Men för att bilderna är mina: mina minnen, mina fångade ögonblick, mina vinklar. Och jag har oroat mig för den dag när allt skulle vara borta, begravt eller åtminstone uppätet av en dator som utan förvarning skulle tacka för sig, vägra att visa minsta lilla bildruta.

Alltså har jag yrat om, drömt om, funderat på att skaffa en sån där hårddisk.
För säkerhets skull.
Och nu har jag en. En händelse som kan verka liten, men som i själva verket är stor.

Copyright Klimakteriehäxan

Kärleken till böcker

Vi är många, vi som hyser stark kärlek till böcker. Andra människor kan förundrat se på medan vi köper fler, stuvar in i hyllorna, bygger dubbla lager, lägger på hög.
Själv har jag alltid önskat mig, till varje jul och födelsedag sedan barnsben, speciella titlar som jag också fått – och glatt tagit emot. Men medan jag förr slukade dem i blixtfart ser jag nu hur de ligger där, olästa, fast lång tid har gått.

Nu önskar jag mig inga böcker. För att komma från mig är det minst sagt underligt. Fast faktum är att jag nästan blir stressad av att se alla de där travarna med förmodat jättebra historier som jag inte hinner ta in. Där ligger en ny Atwood, en frestande Vargas Llosa, Roslund-Hellströms senaste, den omtalade An American Wife och Hundraåringen, halvläst - uppräkningen kan bli nästan hur lång som helst.

Samtidigt måste man ha klart för sig, att många inte alls känner någon förståelse och definitivt saknar egna varma vibrationer för böcker. Det är naturligtvis i grund och botten synd om dem, men ändå ...
En bekant berättade en anekdot ur verkligheten:

Den gamle mannen hade en boksamling som var hans stolthet. Han kände dock att livet var på väg att ta slut. När sonen kom på besök tog pappan honom med in i biblioteket, gjorde en svepande gest över sina välfyllda hyllor och sa stolt:
-Min son, när jag dör får du ärva allt detta!
-Då, farsan, sa sonen, då blir det brasa. Ett helsickes stort bokbål, helt enkelt.
Alla hyser nämligen inte samma kärlek till böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Om skorna inte passar - gör om fötterna!

Skor är inte bara något nödvändigt. Skor kan också vara ett njutningsmedel, en skönhetsupplevelse, en riktig kick för själen.
Men i skorna ska finnas ett par fötter, det är själva grundidén. Och ibland verkar relationen mellan den mänskliga kroppsdelen och den fabricerade fotbeklädnaden inte vara riktigt hanterlig.

Det handlar helt enkelt om klackarna, de där svindlande höga som visserligen ofta gör sig rätt bra på bild, men som förvandlar vilken kvinna som helst till ett vacklande rö, ständigt hotat av fall utan minsta synliga orsak. Visst går det att träna, visst lär sig folk manövrera dem bättre men svårt är det även för modeproffs.

Nu visar det sig att fåfängan skördar nya offer. Tjejer, framför allt mellan 20 och 30, vill ha små och nätta fossingar som kommer överens med de där stiletterna som ökar kroppslängden med sisådär 15 centimeter. Och nu finns ”hjälp” att få: fotlyft. Skickliga kirurger anlitas för att göra långa tår kortare, hälsenor tåligare, fotkuddar mjukare. Sagan om Askungen och hennes glassko har plötsligt fått verklighetsförankring – om skon inte passar är det inte fel på skon utan på foten, som alltså modelleras om.

Nog får man vara glad åt att tillhöra gänget som anser att hela idén framstår som totalt galen, hur förtjust man än är i vackra skor.
För det är trots allt både viktigt och trevligt att kunna ta sig fram till fots. Utan kirurgi. Utan skor som en dag tvingar fram ett byte till kryckor, bara för att klackarna bringat sin bärerska på fall.

Se mer om fotlyft-trenden i inslaget från SVT:s kulturmagasin Kobra! Man häpnar!

Copyright Klimakteriehäxan

De många små lampornas tid

Vi är inne i de små lampornas tid. Och de där lamporna, de ska inte bara vara små. De ska vara många, ofantligt många.
Jag vet inte när de kom hit, slingorna med massor av glödlampor som hela träd kan viras in i. Balkonger, verandor, allehanda räcken förses nu för tiden med de där ljusglimtarna som så väl behövs när vintermörkret är som mest kompakt.

Antagligen började det – som så mycket annat – i USA. Själv minns jag när jag en gång för väldigt många år sedan fick syn på Tavern on the Green, mitt ute i Central Park i New York. Krogen (som jag förvisso aldrig har varit på och som i år lär ha ersatts av någon sorts turistbyrå) låg som en skimrande ljusö mitt i allt det svarta, en skönhet som fick mig att nästan tappa andan.

Långt ifrån alltid är det där med ljusprydnaderna dock genomfört med särskilt stor eftertanke. Eftersom det blir en naturlig högsäsong så här års uppstår här och där tävlingar i mest och flest lampor. I North Miami i Florida finns en gata som förvisso fått byta namn, till The Christmas Street. Där pågår jobbet att rigga nya och fler belysningsdetaljer året om, ibland med rent groteskt resultat – och elräkningar som matchar …

Den som inte har en egen trädgård att förse med lampor ägnar sig åt fönster eller balkonger. Själv skulle jag inför min första jul i USA också ha ljus på min rätt så trista betonghylla där jag visserligen kunde se ut över havet – men det var också så högt över marken att jag ytterst ogärna gick ut där. Fast en ljusslinga skulle jag ändå skaffa. Den hade glödlampor i gult, rött, blått och grönt i enlighet med traktens traditioner. Och den blinkade. Också det i enlighet med traktens traditioner.
Taktfast och med ett litet envetet knäppande blinkade min ljusgirland, i samklang med mina grannars julprydnader.

Jag höll på att bli galen. Dels av ljudet, dels av själva blinkandet, som fick hela mitt vardagsrum att liksom pulsera.
En kväll klarade jag av det, men bara en. Sedan fick mina små lampor lysa med fast sken, om än i olika färger. Och när jag flyttade tillbaka till Sverige fick min efterträdare ärva min ljusslinga.

Här i landet är restaurang Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm den första jag minns som anammade tanken och lindade in ett par inte särskilt stora träd vid entrén i lampgirlander. Plötsligt fick de kala grenarna nytt liv, trädets form blev synlig igen, en fröjd för ögat. På senare år har många företag anammat idén. Och med lite julesnö som extra dekoration blir resultatet fantastiskt!

Längre söderut i Europa, där natten aldrig är svenskt sommarljus, är de där elslingorna numera tända året om. Inte alltid lika vackert, kan jag tycka, när en turkisk servering ser ut som en julgran medan termometern visar på 29 plusgrader och det man helst söker är lite middagssvalka. Men vi i Norden kan naturligtvis inte ha ensamrätt på många små lampor!
Möjligen kan vi fortsätta glädja oss åt att den elektriska ljusstaken är en helsvensk uppfinning.
Fast då handlar det ju om betydligt färre ljuspunkter.

Copyright Klimakteriehäxan

Tankar om att tanka

Alla föräldrar som haft sina barn på dagis minns hur det var. Invänjning. Guldklimpen, som dittills mest umgåtts med de allra närmaste, skulle lära sig att trivas i en främmande miljö, få någon sorts relation till nya vuxna, knyta an till små kompisar.
Darrande underläpp, tårar i ögonvrån, utsträckta händer – Mamma! MAMMA!!!
Visst gick det bra, olika lätt, olika snabbt, men ändå.

En sak hörde till den där perioden när navelsträngen skulle kapas eller åtminstone sträckas ut. Föräldern skulle finnas till hands, men fungera enligt principen för en god representant för familjen Wallenberg: verka men inte synas.
För rätt som det var kom barnet farande, som för att kolla att det inte hade blivit övergivet, lämnat vind för våg mitt i allt det där nya.
Då fick jag lära mig en fackterm: det kallades att tanka trygghet.

Uttrycket säger precis vad det handlar om. Och nog fortsätter vi att tanka trygghet långt upp i åren, även om det sker i olika former.
Just så här års behöver vi dessutom tanka något annat, något vi behöver precis lika mycket som trygghet. Vi behöver tanka dagsljus.

Vi behöver se solen när den nu så välvilligt behagar titta fram, trots novembers usla rykte. En femåring upptäcker förtjust att han är flera meter lång – om solen kommer från rätt håll och han ser sin skuggbild.
En hundvalp undersöker nyfiket sitt livs första isskorpa. Änderna väntar hoppfullt på brödsmulor. Barnvagnarna rullar med skönt sovande bebisar i. Någon tar en varm korv, som måste ätas snabbt för att inte kallna. Handskar ett måste.

Alla behöver vi ut i luften, ut i dagsljuset, ut i de sneda skuggornas land. Innan mörkret lägger sig igen. Då är det bra att ha tänkt på att tanka. Gärna full tank.

Copyright Klimakteriehäxan