Lyckträff, stjärnskott eller bara kungligt kul?

UPPDATERAT: NU MED VIDEOLÄNK!!!
Det kungliga bröllopet upphör inte att intressera åtminstone vissa delar av världen. Just det här fotot måste vara en av de märkligare av de säkerligen miljontals exponeringar som festligheterna i London i går genererade.

Kommentarerna som ligger ut tillsammans med bilden är inte så dåliga de heller. Exempel:
"Det här måste vara bearbetat i Photo Shop. Alla vet att när man väl är gift behöver man inte hålla på med sådant."
"Varför håller den lilla flickan för öronen, borde hon inte täcka ögonen?"
"Bilden bör beskäras så att barnet inte syns, det är otrevligt att se henne bli utsatt för detta."
"Nu när Kate blivit kunglig på riktigt måste hon ju ha tillgång till kronjuvelerna."
"Antar att han behöver hjälp att knyta skorna. Vilket också är lite konstigt."

En annan bildbeundrare som också ler roat påstår dessutom att också brudparet kommer att se det komiska i situationen när de får se fotot - och det kan de kanske inte undgå ...
Eller det mer filosofiska konstaterandet, för "bildat" folk:
"Honi soit qui mal y pense."

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERAT: En och annan teve-tittare har anmärkt att ceremonin var lite långsam och aningen tråkig. Här finns en annan version av hur det hade kunnat gå till.

TVKim- Watching: Kim's Picks- Hilarious royal wedding spoof

Hurra för optimister!

Vilken tur det ändå är att det finns optimister. Folk som väljer att se den halvfulla flaskan före den halvtomma, människor som hellre fokuserar på möjligheterna än problemen.

Det måste vara en obotlig optimist som så här i den första skira sommargrönskan planterat ut sin slokande julgrupp i rabatten, mot en fond av lökväxter och med groende frösådd som grannar.

Vem är människan bakom verket? Är det en frustrerad balkongbonde? Eller en fantast som bara odlar i fantasin, kanske med hjälp av någon av alla dess otaliga trädgårdsböcker som kommer ut i en strid ström? Kan det vara en misströstande kolonist som gett upp hoppet om grödan på sin lott och inte ens orkar gå dit? Eller är det ett barn som hoppas att både gran, paket och tomte ska bli större nästa jul?

Inte vet jag. Men nog måste det vara en optimist, håll med om det!
En sådan tur att de finns!

Copyright Klimakteriehäxan

Hattparad

Det har sagts att så många som två miljarder människor kan ha följt det kungliga bröllopet i London i dag.
Jag har också tittat men bara stundtals. Först lade arbetet hinder i vägen, och vid lunchtid ställdes jag inför ett oerhört svårt val: gå på gympa – eller sitta kvar och titta på bröllopsgästernas intågande i Westminster Abbey?

I min värld är det nämligen just i starten tillställningar av den här typen är mest intressanta. Det är då hattarna kommer. Själv är jag inte någon hattmänniska, men anser definitivt att det är en huvudbonad som kan klä andra. Vilket inte hindrar att jag tycker att underhållningsvärdet är märkvärdigt högt när damerna, unga som gamla, kommer gående i sina kreationer som säkert kostat modisterna många och långa stunders idéverksamhet, med högst varierande resultat.

Britterna måste väl ha någon sorts världsrekord i grenen ”mest hysteriska hatten”? Jag har mer än en gång fastnat på hattavdelningen på finvaruhusen i London, tittat på skapelserna och fnittrat olydigt. En blick på prislappen får fnittret att övergå i ren och skär fasa. Tusentals kronor för en liten rund plättbakelse med en pinne, som petar rent livsfarligt rakt ut och hotar omgivningens ögon?! Kvarnhjul som förvisso i rätt vinkel kan skydda mot insyn, men som också kan avstänga närstående från all synkontakt med evenemanget?

Nu har jag bara sett en bråkdel av dagens hattparad, men jag är helt övertygad om att jag vet vilken som tar priset. Skapelsen, en korsning mellan en spettekaka och en spegelram i rokoko, fastsatt på en plätt som mirakulöst nog hängde i pannan på en av brudgummens kusiner, prinsessan Beatrice.
Varför jag inte såg alla de andra?
Jag gick på gympa.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på Beatrices fantastiska huvudsak och fler hattar ser du i den här bildserien på svt.se.

Ensam med Atlanten

Vågorna bryts mot sand och stenar, men de är inte särskilt våldsamma. Några moln låter inte solen ta hela makten, ljuset silas ner över stranden. Det är förmiddag. Jag är alldeles ensam nere vid vattnet. Har hela Atlanten för mig själv. Kanske skrämmer vattentemperaturen bort en del. Andra avvaktar, väntar på att solen ska värma.

Den där närheten till havet, den där känslan som bara en ocean kan framkalla, den kan inte överskattas.
Visst kan det vara farligt när naturkrafterna brakar loss, strömmarna drar, vinden piskar upp högre och högre väggar av vatten som krossar allt i sin väg. Fast oftast är det ju inte alls så där dramatiskt. Bara vackert. Och skönt.

Att bita ihop och slänga sig i, hel och hållen, för att snabbt anpassa kroppstemperaturen till havets, det är att ta ett steg rakt ut i saligheten. Några stänk mot läpparna ger begrepp om sältan, den turkosa färgen känns bara den som en smekning. Stenar avtecknar sig mot botten. De har slipats till vackra prydnadsting av långvarig friktion. Jag flyter lätt som en fjäder eller kanske en korksmula, i stark kontrast till hur jag känner mig på land.

Ett dopp i havet är något att ta med sig hem, att minnas, att njuta av långt efter att huden torkat och hela jag förpassats till min vanliga värld. Så jag njuter. Väldigt långt från Atlanten.

Copyright Klimakteriehäxan

En bok att ta efter

Den innersta kretsen tillhör jag inte. Ni vet, det där gänget som formligen avgudar allt vad Bodil Malmsten gör.
Medan jag hade hjärtligt roligt åt ”Priset på vatten i Finistère” lyckades jag aldrig komma igenom uppföljaren trots enträgna försök. Den själv-biografiska ”Mitt första liv” var OK, men inte mer.

Så läste jag hennes första (b)loggbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” och blev irriterad på att så mycket kändes så gruvligt inaktuellt, oallmängiltigt. Tänkte att nu hade jag gett henne tillräckligt många chanser. Tills jag plötsligt stod inför ett erbjudande som en reanöt som jag inte kunde motstå: en inbunden ”Kom och hälsa på mig om tusen år” för 25 spänn, en bråkdel av ursprungspriset.

Nu är den läst. Jag har haft den som toalektyr, vilket passar bra, eftersom den består av korta bitar som inte alls behöver sträckläsas (inte att tolka som en förolämpning, jag har faktiskt påpekat för folk som köpt min egen bok att den med fördel kunde läsas just så, på muggen, när man ändå har ganska tråkigt och likväl kan bli sittande en stund).

Boken lämnar mig tämligen oberörd, fast jag gillar den bättre än ”Hör bara …”.
Men det finns något med den jag verkligen gillar. Önskar att Bodil Malmsten bildar skola, får efterföljare. För hon har försett sin lilla bok i vackert blå pärmar med både ett resårband, som kan hålla ihop volymen, och ett fast sidenband som funkar som bokmärke, ungefär som i gamla psalmböcker. Super!
Det faktum att hon använt ett kinesiskt tryckeri som heter Haha gör ju inte saken sämre ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema PÅSK

Vide ung har inte bara vaknat efter vintersömnen, de små ulliga vita kissarna har hunnit bli både gula och gamla.
Om man inte sparar dem utan vatten, förstås. Som jag har gjort.

Ni ser några större videkissar (finns det verkligen inget bättre ord, eller åtminstone något att variera med?) på bilden. De kommer från en vanlig svensk buske, möjligen är de aningen mindre än de man oftast kommer över.
Titta nu på de andra kvistarna. Också vide. Fast varje liten ulltuss är bara tre-fyra millimeter stor.

Jag föll för de söta småttingarna och köpte dem i Riga för flera år sedan, fraktade dem varsamt och har sparat dem från påsk till påsk. Senast häromdagen kommenterades de: ”Så små har jag aldrig sett, finns det?” sa den förbluffade besökaren.
Ja, de verkar finnas, i alla fall i Lettland.

Tisdagstemat denna vecka heter kort och gott PÅSK. Och mitt bidrag blev alltså lite torkat lettiskt påskgodis, som möjligen glesnar en aning från en påskhelg till en annan – men jag trycker in kvistarna bakom någon gardin igen. För att ta fram dem i april 2012.
Nu är i alla fall årets påsk alldeles slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Masseffekt

Det dräller av en massa vår och sommarföreteelser där ute just nu. Hela Kungsan är rosa av körsbärsblom, påskliljorna prunkar på sluttampen, vitsipporna blir nog inte heller långlivade. Träden är på väg att bli helgröna - och se där, en solitär mitt bland alla knoppar som sprängs!

Masseffekten är fantastisk, det gäller att fånga dagen.
Och så, helt vid sidan av, påminns jag om en arkivarbetare på televisionen som hade som uppgift att beskriva alla rörliga bilder som skulle bevaras. Han älskade inte jobbet, men skötte det ändå. Det trodde man åtminstone. Till den dag då en kollega behövde bilder på massaframställning, fabriker, processer. Sökte på "massa*" och fick, ja just det, en massa träffar. Såg i andanom hur alla bildbehov löstes.

Då visade det sig, att just massaframställning var det ont om. Däremot fanns en hel del kul sekvenser arkiverade under "en massa bilar", "en massa folk", "en massa träd", "en massa hus" ...
Så just den gången var inte masseffekten riktigt njutbar. Som den är nu. Carpe diem, fånga dagen, det är det som gäller! För i morgon kan allt vara över!





Copyright Klimakteriehäxan

En ny nisch

En alldeles ny nisch i yrkeslivet har slagit upp sina portar för mig. Det hände sig några dagar före jul att jag fick ett telefonsamtal från en för mig totalt okänd person. Hon undrade om jag skulle kunna tänka mig att göra några program som intervjuare i tv-serien ”En bok, en författare” för Utbildningsradion?

Jag tror att jag hade svarat ja innan frågan var färdigställd. Man ska ju inte tänka efter i onödan … och nu för tiden försöker jag leva efter principen att det jag vill göra, det kan jag göra. Intalar mig att jag ska förhålla mig till livet som om jag vore född på 70-talet, en generation som innehåller massor av individer som aldrig drar sig för att marknadsföra sig själva, oavsett omständigheterna.

”En bok, en författare” är en programserie med två personer som sitter i var sin fåtölj och samtalar om en, oftast nyutkommen, faktabok. Produktionen är omfattande, intervjuarna många och av vitt skilda slag, liksom ämnena. Publiken är onödigt liten, serien okänd. Marknadsföring tycker sig UR inte ha råd med, så det är helt normalt om du aldrig hört talas om programmet (som sänts i över 200 avsnitt!)

Min allra första samtalspartner blev dokumentärfilmaren, upptäckaren, journalisten och författaren Lasse Berg. Hans bok heter ”Skymningssång i Kalahari”, en uppföljare till ”Gryning i Kalahari” som kom för fem år sedan och blev en succé både försäljningsmässigt och i recensionerna. Föga förvånande såldes förstaupplagan av ”Skymningssång” slut på ungefär en vecka, efter välvillig anmälan i ett antal tidningar!

Lasse visade sig vara en man sprängfylld av energi och entusiasm, ivrig att berätta om sina tankar kring människans utveckling från urtid till i dag. Du kan se och höra programmet om du klickar på den här länken!

Nästa visit i tv-studion avlade jag tillsammans med Thomas Böhm, psykoanalytiker med frågespalt i tidningen M. Så om du funderar på hur man hanterar nya familjebildningar, hur det är att bli äldre i otakt med gubben eller något annat åt det hållet – klicka här! Boken heter ”Kärlek, gränser och andra möjligheter”.

Edna Alsterlund levde med Ingemar”Ingo” Johansson i många år och blev hans med-drabbade när han fick Alzheimers, en sjukdom som inte har någon bot och som ofta också kallas för "de anhörigas sjukdom". ”Den längsta ronden” är boken hon själv skulle ha velat läsa när hon stod inför faktum – och inte visste alls vad som väntade eller hur hon skulle hantera den nya situationen. Här kan du höra henne dela med sig av sina erfarenheter.

Och just på Annandag Påsk sänds det program som för ovanlighetens skull handlar om en död, men ändå STOR och på sitt sätt levande, författare: Gustaf Fröding.
Lars Löfgren, tidigare chef för bl a Dramaten och Nordiska museet, har läst in ett 20-tal Fröding-dikter och har en eget ”dialog” med Gustaf. Det blev talskivan ”Det var dans bort i vägen”. I ”En bok, en författare” är Fröding huvudpersonen, men Lars Löfgren den som får föra hans talan. Bl a tar han bort stämpeln som "sjuk" på Fröding, som var – åtminstone enligt Löfgren – en synnerligen frisk person.

Måndag klockan 19 och klockan 24 sänds det, med en repris kl 9 på tisdag morgon. Det blir både samtal och recitation, på såväl ”rikssvenska” som på ”mål”!
Vi är ju två (eller ska man säga tre?) värmlänningar i studion ...

Copyright Klimakteriehäxan

Alla program i serien finns på UR Play ett halvår efter första sändningen. Det lönar sig att botanisera!

Var så god: en liten påskpresent så här på annandagen!

”Som trevlig kvinna förväntas du inte bara avhålla dig från att tala väl om ditt utseende, du bör också, med jämna mellanrum, delta i en kollektiv rit av kroppsligt självförakt.”

Idag är ännu en av dessa förhatliga s k tidningsfria helgdagar, och jag läser alltså om gårdagens avisor, ständigt lika irriterad över att tidningshusen kan ta ledigt lite hur som helst – även om jag också vet, att stora händelser får man kännedom om på webben. Men det får man ju alla andra dagar också, eller hur?

Alldeles bortsett från det så är det Catia Hultquist som skrivit en krönika i söndagens DN om att vara vacker. Hon slår fast att vi är många, vi som uppfostrats att ”veta” att det är insidan som räknas (och att det är lugnast att vara hel och ren under). Och hon konstaterar: ”Att vara snygg kan lika gärna vara frukten av hårt arbete och investeringar.”

Så är det naturligtvis. Men det är svårt att förneka, att dagens säkra unga tjejer tar snygghetspoäng redan på sin inställning till omvärlden och sin syn på sig själva.
För den som inte känner sin egen skönhet lika självklar finns dock ett uttryck som är så bra att det kan användas av riktigt många – tyvärr vet jag inte vem som myntat det:
”Jag är minst lika vacker som /sätt in namnet på ditt ideal: Julia Roberts, Greta Garbo, Marie Rickardson/. Det råkar bara vara så att det syns bättre på henne.”

Var så god, det är ditt. En liten påskpresent så här på annandagen!

Copyright Klimakteriehäxan

I påskveckans fönster: Konstnärligt

Motivet i fotokedjan Veckans fönster ska denna gång ha "konstnärligt" som tema. Och minsann hamnade jag än en gång utanför NK:s skyltfönster på Hamngatan! Tycker faktiskt att det går alldeles utmärkt att sätta etiketten "konstnärlig" här.

Det stora varuhuset måste ha skaffat nya dekoratörer - eller har de gamla möjligen fått nya injektioner med idéer och energi. Den här gången är det skor som ska säljas, tillsammans med en och annan väska. Jodå, visst, jag erkänner: jag är intresserad av båda varugrupperna ...
Flera fönster har liknande tänk (men olika skor, förstås).
Kolla andra konstnärliga fönster här!

Copyright Klimakteriehäxan

Påskkort till dig

Dags att säga Glad Påsk! Måtte solen fortsätta lysa på oss alla, med eller utan fjädrar, med eller utan godis, med eller utan ägg och lammstek!

Copyright Klimakteriehäxan

What a difference a day makes

Klockan kvart i åtta i morse syntes ingenting. Jag kollade noga.
Men så, bara en enda arbetsdag senare (drygt åtta timmar i fönsterlöst rum …) har det årliga, vårliga Miraklet i Kungsan inträffat: de japanska körsbärsträdens blommor har börjat slå ut.

Hela Kungsträdgården sjuder av liv. Det är folk som fikar vid uteborden, det är tjejer som blundande vänder näsan mot eftermiddagssolen, det är bin som surrar, det är mammor som hastar fram med sina matkassar, det är coola killar som tar en öl, det är en och annan duva som letar efter smakliga smulor, det är föräldralediga barnvagnsförare som passar på att ta en glass medan bebisen sover, det är gamlingar vars rollatorer verkar rulla lite lättare än annars.

Och snart, alldeles snart, kan alla njuta av den rosa blomsterprakten i full ståt, den som lägger sig som ett ljuvligt moln över halva parken. Körsbärsblommefestivalen kommer att äga rum innan påsken är slut, tro mig – och missa den inte!
Inom mig hör jag en gammal evergreen som bl a Aretha Franklin gjort odödlig:
”What a difference a day makes – 24 little hours ...”.
Ja tänk ändå vilken skillnad en enda dag kan göra. Det behövdes inte ens alla 24 timmarna, det räckte med åtta!

Så här ser det ut FÖRE! Och om du vill se blommorna i större format är det bara att dubbelklicka på bilden förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Slutet på historien går inte att ändra

Det gör ont, gruvligt ont, både fysiskt och psykiskt att läsa utskriften av samtalet mellan 23-åringen i Stockholm och SOS Alarm. Den unge mannen misslyckades med att övertyga svarande sjuksköterska om hur allvarlig situationen var.

Vi vet slutet på historien: killen hittades död vid sin egen öppna ytterdörr av en granne.
Ambulansen kom aldrig.
Sjuksköterskan, som fått sparken, mår säkert inte heller särskilt bra idag.
Det gör förmodligen inte grannen heller.

Katastrofen är total, slutet det sämsta för alla inblandade.
Jag törs knappt tänka på hur 23-åringens familj har det.
Och så undrar jag en sak: kan killens ålder ha bidragit till att nödropet inte togs på allvar? Hade det blivit utryckning om den som ringde var säj 58 – en trolig infarktpatient?

Fallet är anmält till utredning. Landstingspolitikerna har fått brev i ärendet. Sjukvårdslandstingsrådet beklagar det inträffade. Det verkar bli ett polisärende.
Jo visst.
Resultatet går ändå inte att ändra.
Visst gör det ont!

Copyright Klimakteriehäxan

Utskriften av samtalet går att läsa i DN.

Få förunnat

Sonen måste flytta.
Det är inte akut, men det måste ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Nu förnyas inte andrahandskontraktet, som – för dyra pengar – tillåtit honom att bo kvar i innerstaden, där han anser sig höra hemma.

Alltså upptäcker jag att jag återuppväckt ett sedan länge avdomnat intresse. Jag kollar tidningarnas bostadsannonser. Att döma av volymen finns inget som heter bostadsbrist över huvud taget. Man kan i princip bara välja och vraka: lägenhet, radhus, villa? Stadskvarter, närförort, sjönära?
Men det finns en hake. Den heter pengar.

Samtidigt är det ju ett högst begripligt ekonomiskt resonemang: den som vill äga något måste rimligen också betala något. Vanligt folk får tömma sparkontot och sedan låna, jaga borgenärer, försöka förhandla om räntan, för att till sist kunna sätta sitt namn på köpehandlingen. Många timmar har förmodligen gått åt till att kalkylera framtiden: har vi råd med något mer än att bara bo?

Att ingenting här i världen är riktigt rättvist, det är ingen nyhet. Fast jag känner ändå lätt yrsel när jag öppnar bostadsbilagans annonsdel för att snabbt bläddra igenom utbudet. Allt börjar med ett helt uppslag om en och samma kåk. En villa i Djursholm är till salu. Pris: 35 miljoner kronor, eller bud. ”Med få förunnade boendekvaliteter” står det som säljtextens slutkläm. Jo, det kan man nog kalla dagens, för att inte säga åtminstone årets, understatement.
Nog finns det folk som kan bo för 35 miljoner. Men vem vill? Det är inte vettigt! För den summan skulle ju kunna uträttas så otroligt mycket!

Mina fingrar vandrar vidare, sida upp och sida ner, i sökandet efter något ledigt som skulle kunna tänkas vara uppnåeligt för ”unga vuxna”. Det ser inte särskilt lovande ut. Fast det måste gå. Att komma hem igen skulle vara ett gruvligt nederlag, ett slag mot vuxenheten, ett obekvämt kliv bakåt.

Ändå vet vi att många tvingas ta just det klivet. De kan kallas gummibollsbarn eller biffgapare. En sak har de gemensamt: de hittar inte ett vettigt och överkomligt sätt att bo. För även om just 35-miljonersvillan bara är fånig att nämna i sammanhanget krävs ändå en rejäl slant för tak över huvudet – bostadskö och hyresrätter är nästan en lika utopisk lösning som Djursholms-alternativet.
Jakten fortsätter. Tur att det inte är akut.

Jag kan trösta Sonen med en sak: den som inte flyttar in i den där kåken i Djursholm slipper i alla fall en hiskelig massa fönsterputsning.
Fönsterputsning har aldrig varit Sonens favoritgren – det är väl också få förunnat …
Men att bo borde inte vara det.

Copyright Klimakteriehäxan

Kackisarna invaderar igen

Nu går larmet igen: Sverige är hotat av en ny fientlig invasion. Det är kackerlackor och vägglöss som hotar.
Vilket ger mig anledning att än en gång minnas mina rysliga erfarenheter i kackerlacksbranschen. Kolla här - och rys med mig!

Copyright Klimakteriehäxan