torsdag, april 28, 2011

Ensam med Atlanten

Vågorna bryts mot sand och stenar, men de är inte särskilt våldsamma. Några moln låter inte solen ta hela makten, ljuset silas ner över stranden. Det är förmiddag. Jag är alldeles ensam nere vid vattnet. Har hela Atlanten för mig själv. Kanske skrämmer vattentemperaturen bort en del. Andra avvaktar, väntar på att solen ska värma.

Den där närheten till havet, den där känslan som bara en ocean kan framkalla, den kan inte överskattas.
Visst kan det vara farligt när naturkrafterna brakar loss, strömmarna drar, vinden piskar upp högre och högre väggar av vatten som krossar allt i sin väg. Fast oftast är det ju inte alls så där dramatiskt. Bara vackert. Och skönt.

Att bita ihop och slänga sig i, hel och hållen, för att snabbt anpassa kroppstemperaturen till havets, det är att ta ett steg rakt ut i saligheten. Några stänk mot läpparna ger begrepp om sältan, den turkosa färgen känns bara den som en smekning. Stenar avtecknar sig mot botten. De har slipats till vackra prydnadsting av långvarig friktion. Jag flyter lätt som en fjäder eller kanske en korksmula, i stark kontrast till hur jag känner mig på land.

Ett dopp i havet är något att ta med sig hem, att minnas, att njuta av långt efter att huden torkat och hela jag förpassats till min vanliga värld. Så jag njuter. Väldigt långt från Atlanten.

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

mormor Hannele sa...

(sonen var med om en orkan nyligen,
den stora båten gick inte att styra)

Klimakteriehäxan sa...

Hannele, den sortens kontakt med havet undviker man gärna.