Sedellärande

I fjorton år har hon följt med oss så gott som överallt, Selma Lagerlöf, i sammanhanget oftast bara kallad vid förnamn. 1997 kom 20-kronorssedeln, som inte bara pryds av författarinnans porträtt utan också av en bit Värmland och starten på en av hennes mest kända romaner, ”Gösta Berlings saga”. Nu har Selma gjort sitt i portmonnä och plånböcker. Hennes efterträdare är utsedd, av Riksbanken.

Och inte bara Nobel-pristagaren i litteratur 1909 (den första kvinnan) får se sig utbytt i framtida pekunjära sammanhang. In i sedelklämmorna stoppas nu tre andra kvinnor: Greta Garbo (100 kr), Birgit Nilsson (500 kr) och på den folkligaste, 20-lappen, i Selmas ställe en annan kvinna som skrivit in sig i den svenska själen: Astrid Lindgren. Evert Taube hamnar på 50-lappen med både måleri, romaner och en visskatt på meritlistan. Ingmar Bergman blir helt ny som filmisk tvåhundring och FN:s Dag Hammarskjöld sätts på tusenlapparna.

Hur gillar vi då, rent generellt, de nya nationalsymbolerna, så långt från kungligheter, politisk och ekonomisk makt? För det de nya ansiktena har, det är kulturellt värde – möjligen då med ett litet undantag för Hammarskjöld. Även om hans böcker brukar omtalas i ytterst vördnadsfulla ordalag utfördes hans bedrifter på andra områden.

Författaren och historikern Herman Lindqvist har sin åsikt klar. Förslaget till de nya sedlarna är ”ytligt, populistiskt och ett tecken på den ökande historielösheten i samhället”.
-Sedlarna förvandlas till ett slags kändislappar, säger han till SvD i dag.
Statsministern undviker noggrant att ha någon åsikt alls när han får frågan. Och medan en politisk halvkändis tycker att Abba i någon form borde kunna representera Sverige även i det här sammanhanget skriver en ilsken kommentator i DN att det förvisso varit ännu värre om Björn Ulvaeus ”poetiska enfaldighetsprov” hade beretts plats på en peng.

Helena Lindblad, kulturmedarbetare i DN med film som specialitet, skriver också om saken. Hon tycker att ”samtliga nyval känns betydligt mer moderna och demokratiska än de otidsenliga monarker som i dag pryder våra högsta sedelvalörer”. Men valet av Garbo och Bergman gillar hon. Och sammanför man hennes tankar med Herman Lindqvists öppnar sig en ny nisch för flitiga sparare: medan man en gång samlade eftertraktade men värdelösa filmstjärnebilder ur tuggummipaket kan man nu samla kändisporträtt som kommer att ha ett odiskutabelt och reellt penningvärde!

Det var naturligtvis ingen lätt uppgift att ta fram de här namnen och motivera valet av dem. Och de som jobbat med frågan får nu finna sig i att kallas historielösa idioter och mycket mer.
Historia kan ju vara så mycket. Kanske hade det varit en kul idé att ta till en kung ändå? Jag tänker på Gustav V, som en hyllning till den HBT-värld som var hemlig, sluten och direkt förbjuden på hans tid, men som han uppenbarligen tillhörde? Kanske hade den samiske snidaren Lars Piraks vackra saltripor kunnat påminna om en annan svensk minoritet?

Vad man än tycker - och många kommer att tycka och tycka mycket - blir förnyelsen synlig i plånböcker och kassaapparater. Men nog kommer jag att sakna Selma. Och undra över vad egentligen Birgit Nilsson har i min börs att göra. Att ha Astrid med på en shoppingtur känns dock helt OK. Till exempel.

En effekt skulle de nya sedlarna kunna ha: generationer som aldrig hört talas om de här figurerna, så långt från Darth Vader och Bolibompa, kanske får som skoluppgift att kolla upp vem den där Taube egentligen var, uppmanas att läsa en bok av fru Lindgren. Och hur hamnade Hammarskjöld i topp?
Direkt sedellärande historia skulle det kunna kallas.

Copyright Klimakteriehäxan