Hattparad

Det har sagts att så många som två miljarder människor kan ha följt det kungliga bröllopet i London i dag.
Jag har också tittat men bara stundtals. Först lade arbetet hinder i vägen, och vid lunchtid ställdes jag inför ett oerhört svårt val: gå på gympa – eller sitta kvar och titta på bröllopsgästernas intågande i Westminster Abbey?

I min värld är det nämligen just i starten tillställningar av den här typen är mest intressanta. Det är då hattarna kommer. Själv är jag inte någon hattmänniska, men anser definitivt att det är en huvudbonad som kan klä andra. Vilket inte hindrar att jag tycker att underhållningsvärdet är märkvärdigt högt när damerna, unga som gamla, kommer gående i sina kreationer som säkert kostat modisterna många och långa stunders idéverksamhet, med högst varierande resultat.

Britterna måste väl ha någon sorts världsrekord i grenen ”mest hysteriska hatten”? Jag har mer än en gång fastnat på hattavdelningen på finvaruhusen i London, tittat på skapelserna och fnittrat olydigt. En blick på prislappen får fnittret att övergå i ren och skär fasa. Tusentals kronor för en liten rund plättbakelse med en pinne, som petar rent livsfarligt rakt ut och hotar omgivningens ögon?! Kvarnhjul som förvisso i rätt vinkel kan skydda mot insyn, men som också kan avstänga närstående från all synkontakt med evenemanget?

Nu har jag bara sett en bråkdel av dagens hattparad, men jag är helt övertygad om att jag vet vilken som tar priset. Skapelsen, en korsning mellan en spettekaka och en spegelram i rokoko, fastsatt på en plätt som mirakulöst nog hängde i pannan på en av brudgummens kusiner, prinsessan Beatrice.
Varför jag inte såg alla de andra?
Jag gick på gympa.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på Beatrices fantastiska huvudsak och fler hattar ser du i den här bildserien på svt.se.