En klassiker värd namnet

Vilken klassiker ska man absolut läsa?
Se där en helgfråga som inte är helt enkel att besvara. Det finns ju så otroligt mycket, så otroligt många böcker med klassiker-etikett, ibland ditklistrad av en enig värld, ibland av lite mer udda förståsigpåare. Rätt eller fel är naturligtvis en smaksak.

Svensk eller utländsk? Romantisk eller hårdkokt? Något man lär sig saker av, eller något som "bara" roar (det är verkligen inte "bara").
OK, jag hoppar rakt ut i bokhavet och kommer upp med "USA" av John Dos Passos. Tre delar, många sidor, både underhållande och lärorikt, eftersom man faktiskt får landets historia sig serverad i fantastisk förpackning.

Dos Passos var polare med Ernest Hemingway och de pimplade vin, charmade damer och visade musklerna (lite oklart vilka) tillsammans i Spanien och Frankrike på tidigt 1900-tal. Hemingway blev kändisen, Dos Passos inte lika berömd. Hur rättvist? Tja, här finns ju ingen rättvisa, förstås.

Dos Passos var från början en radikal vänsteraktivist men slutade sina dagar som trogen republikan. Han dog 1970 och hade då skrivit romaner, skådespel, poesi, gästspelat som journalist och målat tavlor. Trilogin är hans mest kända verk, med på listan som nummer 23 av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna på 1900-talet. En klassiker värd namnet!

PS Det visar sig att jag är lite snett ute – detta var förra veckans helgfråga! Men när jag insåg det hade jag redan skrivit mitt svar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Olika utsikter

Kreta. Om man vände blicken åt ena hållet låg de snötäckta bergstopparna där. Inte för inte kallas den där kedjan för Vita Bergen.

Och med en liten huvudvridning blev utsikten plötsligt maritim: hav, strand, ett och annat fartyg långt ute till sjöss.
Härligt, inte sant?

Hemma igen. Solen lyser stundtals. Andra stunder haglar det, eller snöar. Det kallas visst vårväder, har jag hört. Termometern orkar knappt över femgradersstrecket, folk har tryckt tillbaka jeansjackan och shortsen i garderoben och återgått till vadderat och till och med mössa.

Men en fördel finns det: den vårliga blomsterprakten håller längre. Och utsikten är det absolut inget fel på, även om den inte är kretensisk, och även om ni redan sett den här på min blogg! Det fina i kråksången är att vår lökbacke, den blir bara vackrare för var dag som går. Nu är också de vita tulpanerna på väg att slå ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Tre böcker om kvinnoöden

Berätta om tre bra romaner som handlar om flickor!
Den uppmaningen kommer från Lyran och den är svår att inte besvara. Det finns ju oändligt många att välja bland för att få ihop en lockande tematrio!

Det svåra blir att "glömma" de gamla superfavoriterna, som "Kristin Lavransdotter", "Den allvarsamma leken" och "Kejsaren av Portugallien". Eller "Älskaren" av Marguerite Duras, Margareta Strömstedts Majken-serie. Men jag riktar blicken mot lite färskare alster. Och se vad jag hittar – tre synnerligen läsvärda titlar, alla "based on a true story":

"En mörderska bland oss" (Burial Rites) av Hannah Kent. Bygger på Agnes Magnusdottirs öde, den unga kvinna som blev den sista att avrättas på Island. Märkligt spännande trots att man hela tiden vet vad som väntar i slutet. Och inte minst imponerande att författarinnan, ung australiensisk utbytesstudent i Reykjavik, skriver som om hon vet allt, precis allt, om hur det var på Island på 1800-talet!

"En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen) av Jennifer Clement. Bygger inte på ett specifikt öde utan många. På den mexikanska landsbygden lever ingen flicka säkert, de kidnappas, utnyttjas på alla tänkbara sätt och Clement vet hur det går till. Hon är mexikansk-amerikansk journalist och har bland annat varit ordförande för Pen-klubben i Mexiko.

"Mrs. Hemingway" av Naomi Wood. Ernest Hemingway, en författare med macho- och hjältegloria, Nobelpris och enorma säljsuccéer hade inte världens mest harmoniska privatliv, försiktigt uttryckt. Fyra av alla de kvinnor han hade relationer med gifte han sig med, första gången var han själv bara 21 och hustrun också mycket ung. I den här boken följer läsaren mannen och hans fruar ända fram till den där kulan som ändar hans liv och gör nummer fyra till änka.
Pluspoäng för ett omslag med känsla för den tid då allting börjar!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMAKFULL

Det har blivit vanligt att visa bild på det man äter i sociala medier. Jag brukar inte göra det. Men när tisdagstemat är SMAKFULL kan det väl vara läge för ett litet undantag och lägga ut ett foto på något som åtminstone är smak- och matrelaterat?

För säg mig den maträtt som inte vunnit på en vacker dukning, snyggt porslin, tjusiga glas och fräscha blommor på bordet, gärna i sällskap av en tygservett! Dessutom ska besticken ligga skönt i handen och inte leva ett eget liv med övertunga skaft och annat elände.

I just det här fallet, på en krog på Kreta, var bordets utseende mer berömvärt än maten: soppa som nästan inte smakade något alls och en rätt tradig kötträtt med ljummet potatismos. Glassen var dock superb.
Ibland är en måltid mer smakfull att titta på än att äta, helt enkelt.

Fast smak kan ju gälla så mycket: böcker, kläder, heminredning, film, teater, bilar ... kanske ska du också hänga på tisdagstemat med något som passar din smak?

Copyright Klimakteriehäxan

Kär i sin skolfröken ...

Många drog en lättnadens suck i går kväll när det stod klart att Frankrike får en president som heter Emmanuel Macron och inte Marine Le Pen. Macron har gjort en raketsnabb politisk karriär och hans rörelse som inte ens är ett vanligt parti, "En Marche", har bara funnits i ett år.

Macron är 39 år och en välutbildad man som också varit minister i Hollandes regering ett par år. Men det i hans bakgrund som fascinerat långt fler än hans konkreta politiska, yrkesmässiga och akademiska meriter är nog att den kvinna som nu blir landets första dam en gång var hans lärare. Brigitte Trogneux är 24 år äldre och var gift trebarnsmor när hon fick Macron som dramaelev. Han var bäst i klassen dessutom, och hon en lysande pedagog, anses det. En perfekt kombination!

Hon har berättat att Emmanuel bara var 17 år när han slog fast att de två skulle gifta sig med varandra, oavsett vad annat som skulle kunna hända i deras liv och trots att hans föräldrar gjorde vad de kunde för att sätta stopp för relationen. Han fick rätt. Nu har de varit äkta makar i tio år och den nyvalde presidenten har förklarat att frun ska få en viktig roll när han blir landets ledare, eftersom hon haft så stor betydelse för hans egen utveckling och är en av de klokaste människor han någonsin träffat.

Det där med åldersskillnad mellan folk som hör ihop är ett märkligt kapitel i så måtto att det är sällan någon lyfter ett ögonbryn när det är mannen som charmat en betydligt yngre dam. Åldersskillnaden mellan Donald Trump och hans Melania är också 24 år, men det har inte varit av särskilt stort intresse, även om många förstås undrat hur hon tänkte när hon sa ja när han "popped the question" ...

Nu känns det ju lätt att ha mer sympati för det franska paret, för en romantisk historia är det utan tvivel. Brigittes barn är jämngamla med hennes man, alla påstås komma bra överens, hon tar frågorna om ålder med humor och sans (franska politikers kärleksliv är betydligt mer öppet än i Sverige), någon klockren skandal har det aldrig blivit. Tvärtom kallas hon sin mans högra hand, med ett finger med i allt. Och de ser dessutom lyckliga ut på bild (jämför med Trumps).

Förmodligen kan också väldigt människor många dra sig till minnes ett svärmeri från skoltiden, fantasier kring en "fröken" eller "magister".
Så vad kan då en dag som denna passa bättre än att avnjuta den låt som Ingvar Hellberg skrev för femtio år sedan för Sven-Ingvars? Här är det Sven-Erik som är kär i skolfröken Nilsson! Med lyckligt slut, precis som i Elyséepalatset!
Och grattis, Emmanuel och Brigitte!

Copyright Klimakteriehäxan

En bok i mitt hjärta

Bokbloggsjerkan denna gång:
Beskriv något som är känslomässigt memorerbart. Annika lägger till:
Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst – men jag låter verkligen skämskudden ligga orörd.

Det finns en bok som  för mig står över alla andra, sedd ur den känslomässiga synvinkeln.
"Ro utan åror" av min vän och arbetskamrat Ulla-Carin Lindqvist skrev hon medan den vedervärdiga sjukdomen ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros)  sakta men obönhörligt tog herraväldet över hennes kropp fast hon tänkte lika klart som någonsin.

Ulla-Carin arbetade vid sin dator med stor möda. Jag hade lovat att vara henne behjälplig, fick kontakt med intresserad utgivare och vi satte i gång. Hon skrev, mailade mig som "tvättade" texten – det behövdes ju, hon skrev sakta, med få fingrar, och det var enkelt för mig att rätta stavfel som uppkom till exempel.

Så småningom kom ännu ett mail och en särskild kommentar: det här blir det sista jag skriver. Vi satt gemensamt vid hennes dator, bestämde kapitlens ordning, rådgjorde om omslagets utformning, diskuterade ordval och vändningar, många detaljer. Och så kunde hela texten skickas till förlaget som, tack vare förläggaren Svante Weyler, skyndade på hanteringen för att Ulla-Carin skulle hinna se sin egen bok i färdigt skick.

Det lyckades. Svante och jag åkte hem till Ulla-Carin, jag kunde lägga boken i hennes händer, vi skålade i champagne – fast författaren själv kunde ju inte dricka... Ändå var det ett lyckligt, glädjefyllt ögonblick.

Att boken sedan blev en internationell succé, översatt till ett tjugotal språk, hann Ulla-Carin inte uppleva. Men de lysande recensionerna fick hon ta del av, som tur var.
Jag vet förstås att många fler än jag anser att "Ro utan åror" är en synnerligen minnesvärd bok.
I mitt hjärta har den en egen plats. Jag tänker ibland att arbetet med den som min väns bollplank är det bästa jag någonsin uträttat.

Copyright Klimakteriehäxan

Diktatorns fru - eller fruar ...

Missa inte denna synnerligen underhållande dokumentär! Om klimakteriehäxor och betydligt yngre damer med skinn på näsan ... under rubriken "Gift med en diktator".

Tänk att Bokassa hade sjutton (17) hustrur när han hade hand om Centralafrikanska republiken! Och att man för att kunna använda sin dyra päls inomhus löser det genom att sätta luftkonditioneringen på lägsta möjliga temperatur! Och tänk så många miljoner det går att sno en stenrik gubbe på!

Klicka på länken och ha en trevlig timme!
https://www.svtplay.se/gift-med-en-diktator 
(men naturligtvis inser jag också att det ligger massor av allvar i detta! Det här programmet är det första i en serie.)

Copyright Klimakteriehäxan

Sporten som våldet tagit över

Det är dags nu. Dags för ett evenemang som för inte så länge sedan var nästan lika högtidligt som jul- och midsommarfirande.

Det är alltså dags för VM i ishockey. Spelas i Tyskland och Frankrike mellan den 5 och 21 maj.

Jasså, låter det nästan som en nyhet i dina öron?

Det tror jag inte är ett skvatt ovanligt.

Annat var det förr i världen. Vi kunde namnen och kände igen alla i Tre Kronor, inklusive gänget på ledar- och avbytarbänken. Vi sa ”hoooonom” och alla visste att vi menade Rolle Stoltz. Vi hyllade Nedomansky och hans tjeckoslovakiska lagkamrater inte bara för skicklighet med pucken, utan för att de slog invasionsmakten/ärkefienden Sovjetunionen.  /forts/

Hör du också till dem som inte längre sitter trollbundna framför teven när man sänder ishockey? Möjligen med ett undantag: älsklingsklubben har gått till SM-final. Eller Tre Kronor då, när det handlar om att vara bäst i världen. 

Men sedan hockey blivit den sport som våldet allt mer dominerar är vi nog rätt många som tappat intresset. Hur kul är det att vara åsyna vittne till regelrätt misshandel, i direktsändning? 

Du läser hela min reflektion till dagens testosteronöversvämmade hockeykultur på News55, här. För vi som en gång älskade hockey, vi tittar på andra idrotter nu. Kommentera, dela gärna med fler!

Bild från latravel.se

Copyright Klimakteriehäxan

Utsikt

En ynnest att få ha detta utanför fönstret. Fotograferat i dag. Det blir inte mycket bättre än så här! Jo, när vattnet är en aning varmare och därmed mer badbart, men annars ...

Copyright Klimakteriehäxan

En naken flicka för mycket

Visst, jag kan kallas gammalmodig. Eller humorbefriad. Eller en jädrans gnälltant. Inte är jag någon feminist av det aggressivare slaget heller. Och i själva verket borde jag kanske inte höja ens ett fjärdedels ögonbryn.

Men likväl reagerar jag när jag serveras en Irish Coffee efter middagen på det grekiska hotellet och ser att kaffedrinken försetts med en drinkpinne som leder tankarna till 40-talets design (eller något ditåt). En kvinnosiluett i skär plast förväntas höja min upplevelse av drycken, som faktiskt är rätt god – enda möjliga sättet att förtära en endaste droppe whisky, om ni frågar mig ...

Om jag sa något till restaurangcehefen? Klagade i baren? Bad servitrisen ta med sig flickan på pinnen tillbaka igen? Nej på alla frågorna.
Ändå undrar jag varför vi inte kommit längre. Jag kunde väl åtminstone ha fått en naken karl i plast att vispa runt i kaffet med?

Copyright Klimakteriehäxan

På livets skuggsida

Somliga trivs bäst i skuggan. Titta noga så ser ni tiken som placerade sig perfekt, utom räckhåll för solens strålar ... där låg hon sedan och sov i största förnöjsamhet. En av Kretas många vildhundar, sades det. Ja kanske. Hon lät sig klappas och viftade på svansen i alla fall. Och längtade inte efter mera sol. Som vissa andra gjorde. Men nu lyser den ju över Stockholm hur som helst!

Fina fötter kan bli dyrt

"Solsemestern" på Kreta började med en dags ösregn från stålgrå himmel, mycket vind och väldigt få plusgrader. Så vad gör man? Jo, det bästa av situationen!

Alltså uppsökte jag hotellets spa och bokade (en tämligen välbehövlig) pedikyr. Fina fötter är alltid trevligt, bra för både hälsan och fåfängan.
En vänlig ung dam tog sig an mina fossingar med energi och seriositet och alla brukliga hjälpmedel. Någonstans mitt i proceduren kom jag på att det var läge att föreviga semesternöjet. Tog fram kameran, ni ser resultatet ovan!

När det var färdigfilat, masserat och lackerat tar min välgörare bort den så kallade tåspridaren och ger mig tecken: nu är det dags att sätta fötterna på golvet igen.
Jag lyder.
Men har inte en tanke på att kameran ligger i mitt knä. Den dyker, rakt ner i fotbadet. Och drunknar, naturligtvis.

Visst, jag har försökt diverse upplivningsförsök men förgäves. Döden hejdar man sällan, speciellt inte när den redan inträtt.
Det blev onödigt dyrt med fina fötter denna gång.

Copyright Klimakteriehäxan 

Hur bra recensenter är bokbloggare?

Helgfrågan denna vecka lyder som följer:
Vad tror ni förlagen vinner på att ge oss bokbloggare recensionsexemplar? Tipsa gärna om en bok som inte skulle ha fått så mycket uppmärksamhet om det inte vore för oss bokbloggare!

Ja jag har faktiskt undrat ibland, tillhör ju inte dem som får nyutkommet hemskickat, skriver sällan recenserande. Recensioner är väl oftast intressant för att bokläsaren har någon sorts relation till avsändaren, vet hur dennes resonemang brukar stämma med de egna? Hur många bokbloggare har så stor läsekrets att det funkar? Vissa har uppenbarligen lyckats få det, men resten?

För förlagen tror jag ändå att i det medieklimat som råder, med stenhård konkurrens om varenda spaltcentimeter och sändningssekund, är allt bättre än inget, även om de där gratisexemplaren nog kan svida i budgeten. För att inte tala om alla de aspirerande bästsäljar-skribenter som ger ut sina verk på eget förlag, utan marknadsavdelning, utan stödtrupper! De behöver ju verkligen en glimt av rampljuset!

Mun-mot-mun-metoden brukar ju ändå visa sig fungera även i bokhandeln. Och jag vet av egen erfarenhet att bokbloggar-recensioner kan ge den sortens pluseffekt. När min barn/ungdomsbok "Dela lika" kom ut recenserades den visserligen (i vänliga ordalag) av Bibliotekstjänst, men barnboksbloggarna var fler och ännu mer uppskattande. (Tack ska ni ha!)

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa kassen – i ny variant

Väskor har jag alltid gillat, här på bloggen har "väskor" en alldeles egen etikett. För den där accessoaren som kan rymma livets väsentligheter är viktig, fast framför allt rolig! Med en ny liten väska i handen kan världen plötsligt te sig angenämare än den gjorde alldeles nyss.

En av de mest fantastiska väskmodeller som jag stött på och har hyllat här på bloggen kommer från Ikea. Jag skrev om den för nästan på dagen fem år sedan, du kan läsa inlägget under rubriken "Prisvärd" här.

Den där blåa kassen har blivit så gott som livsnödvändig för oss sedan den lanserades. Syskonparet Knut och Marianne Hagberg har designat den, bland en hel del annat åt just Ikea, som anställde dem 1979 som möbeljättens dekorchefer.

Nu har det visat sig att det är inte bara shoppare på möbelvaruhusen som störtgillar den där återvinningsbara plastkassen som tål att lastas så tungt och ändå vara bärbar. Franska modehuset Balenciaga har lanserat vad som ser ut som en exakt kopia, om än gjord i skinn och försedd med blixtlås och guldfärgad logga. Att de har satsat på ett vinnande koncept är helt klart, åtminstone så länge inte prislappen spelar roll.

Visserligen har Ikea dubblerat priset på sin påse nyligen, från fem kronor till en tia, men vill man ha den franska varianten får man punga ut med strax över 20 000 kronor. Betänk då också, att läder väger mer än plast och därmed blir mycket tyngre än Fraktas 120 gram ...

Ofta uppstår stor irritation kring kopior på designsuccéer, med hot om beslag, skadestånd och annat. Så icke denna gång. "Vi är väldigt smickrade av detta" säger en Ikea-chef intervjuad i en brittisk tidning.

Jag vet vilken av de två jag föredrar, jag har ju redan valt. Och håller fast vid originalet. Mina (ja jag har ett gäng) har dessutom bara kostat den där femman!

Copyright Klimakteriehäxan 

Kan man älska ett bokförlag?

Min undring i rubriken ovan kommer av att jag just tagit reda på vilket veckans uppdrag i Bokbloggsjerkan är. Annika frågar:
Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Första reaktionen i min hjärna var nämligen att bokförlag är inget man går omkring om störtgillar. Böcker framkallar känslor däremot, varma, ljumma eller väldigt bakåtlutade, men då spelar det nog ingen roll alls vem som gett ut dem, åtminstone inte för mig.

Men jo, det kan ju spela roll. Ta till exempel Isaberg förlag! Finns inte i huvudstaden, har ingen jättescen på bokmässan, toppar knappast försäljningslistan i bokhandeln, ger ut få böcker i (annars så populära) pocketupplagor.

Vad Isaberg ändå gör: trycker läromedel framförallt i musik och svenska, tar hem priser med fina böcker om svenska fik, erbjuder matböcker med fotoglädje (mest av Mickan Thor, också hon en journalist i botten) och mycket annat. Samt, och däri bottnar förstås mina varma känslor för förlaget, har coola Eva Henricson-Månsson satsat på mina tre böcker: "Klimakteriehäxan" och "Att vara yngst är ett handikapp som går över" och barnboken "Dela lika"!

Hur skulle jag kunna låta bli att älska det? Det är fint att vara liten och modig!

Copyright Klimakteriehäxan