När hela världen är grå

Helt ofattbart att världen kan vara så otroligt enfärgad som i dag: helgrå! Dis, dimma, inte minsta hål i molntäcket. Till och med tomtarna är gråa. 

Annat var det häromdagen när jag hade vägarna förbi Gamla stan. Kom till Brända Tomten, som inte är (ask)grå alls som man skulle kunna tro, tvärtom lyser kastanjeträdet vackert med sina många små lampor och piggar upp vem som helst, så egentligen borde jag ha gått dit idag. Tur att man har kamera.

PS: Minns ni restaurangen Brända Tomten som låg vid Stureplan? En av mina väninnor kommenterade valet av krognamn. Hon tyckte det var lite konstigt att tänka på en bränd tomte när man skulle äta ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att gå på toa

"Man borde ha det som Ingmar Bergman. På varje teater han jobbade lät regissören bygga en toalett som ingen annan fick tillträde till. Där kunde han förlösas och i lugn och ro reda ut tankarna."

-I det jobb jag haft i väldigt många år krävdes ofta att jag skulle fatta beslut, snabba beslut, om än inte av Bergmansk dignitet. Ibland var det enkelt men långt ifrån alltid. Då reste jag mig från stolen. Och gick på muggen. När jag kom tillbaka var mitt beslut fattat. Först nu, väldigt långt senare, får jag svart på vitt: jag gjorde rätt. Kristofer Ahlström skriver om fenomenet i Dagens Nyheter i dag och konstaterar att toan "är en plats dit samtidens distraktioner, inklusive arbetskamrater och familjemedlemmar, har svårt att nå." Det lilla rummet med hjärta på dörren är helt enkelt hjärnans frizon!

Skyltsöndag – en riktig långkörare

Det är dags för ett litet jubileum i Blogglandia: vi har kommit till Skyltsöndag nr 400 i BP:s hägn! Då kom ett förslag från Paula: Tänk om vi dagen till ära alla kan gräva fram ett gammalt bidrag vi haft, helst då från när vi började "skylta"? Vi visar alltså upp en "gammal" skylt och skriver när skylten var med i bloggen!

BP förklarar lite närmare: "Skylten kan föreställa precis vad som helst. När ni har kollat varandras 'gamla' bidrag får ni rösta på tre favoriter. Det är alltså NI som röstar, inte jag. Och ni får INTE rösta på mitt bidrag och inte på ert eget bidrag heller, såklart." Man röstar genom att lägga en kommentar hos BP.

Minsann har det blivit ett rätt stort antal skyltar genom åren, oftast blir det mer än en per söndag. Väldigt få veckor har jag hoppat över, men det har väl hänt. Hur som helst har jag väldigt många skyltar att välja mellan, skojiga, smarta, snygga, fåniga. Orkar förstås inte gå igenom dem alla ... så något av mina äldsta bidrag lyckas jag inte leta upp.

För min del blir valet ändå enkelt. Bilden tog jag vid Sergels torg i oktober 2019 när jag också publicerade den första gången, och sedan dess har ni fått se den ett antal gånger ... vem vet, det kan kanske bli många fler! För trots ganska hård konkurrens är nog detta, tack vare budskapet, mina Skyltsöndagars verkliga trotjänare och höjdpunkt, även om man betänker att jag är en av dem som var med redan på Pumitas tid, alltså innan BP tog över projekt Skyltsöndag 2015. Nu förtjänar verkligen detta beteckningen långkörare!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att visst är det märkligt att jag inte kan somna om jag är kall om fötterna?! 

En annan sorts barndom

Nytt år, nytt bok/läsår. Den första boken jag väljer är skriven av bloggvännen Bloggblad, som heter Marianne Bokblad "på riktigt". "Frälsis fick jag inte säga" är uppföljaren till "Jag drömmer dig hit" som kom ut i fjol (och som jag skrev lite om här). Det är berättelsen om Mariannes föräldrar och deras kärlekshistoria, starkt begränsad av alla de påbud och förhållningsregler som de som aktiva i Frälsningsarmén lydde.

Rosor till boken. Det är den värd! Lättläst dessutom.

Den som ville veta hur det gick sedan behövde alltså inte vänta länge! I den nya boken är Maria och Gustaf gifta och föräldrar till två barn, men fortfarande hängivna sitt kall: att "frälsa själar". Den lilla familjen får ideligen flytta från ort till ort, bor i tjänstebostäder av högst varierande standard och i beredskap att alltid bli störd av och ta hand om medmänniskor i knipa.

Ju fler sidor jag läser, desto tydligare blir det: trots att jag och författarinnan är ungefär jämngamla och har många gemensamma nämnare har vi haft väldigt olika uppväxter. 
Att vara barn till en frälsningsofficer betydde att ofta sakna sina väldigt upptagna föräldrar. Men också att sakna mycket sådant som jag som barn tyckte var "roligt", saker som stämplades som "synd" av armén. Dessutom tvingades Frälsis-barnen sitta av bönemöten och andra sammankomster där inte minsta utrymme fanns för lek, bara fantasin kunde bli räddningen.

"Frälsis fick jag inte säga" får mig osökt att tänka på den långa raden av skildringar av barndom i knapphetens Irland, men här handlar det ju om min egen tid och Sverige, fast ett Sverige jag aldrig förr besökt! Det är förstås inte bara elände, här finns kärlek och värme också. Fast de fula gubbarna, de dök upp även i Frälsningsarméns uniform. Här hittar jag Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar och som ska ha fått mig att hejda mig en extra liten sekund i läsningen:

Han intalade mig att jag tyckte om att han tafsade på mig så fort han kom åt, grävde och petade innanför trosorna, och påminde ideligen om hur arga mamma och pappa skulle bli på mig om jag berättade för dem om vad jag lät honom göra.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg framåt

Det där med nyårslöften, det är ingenting jag ägnar mig åt numera. Inte särskilt upplyftande att inse hur svårt det är att infria dem, även om avsikten är den allra bästa. Ändå svarar jag på fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, detta alltså trots att det åtminstone skulle kunna handla om löften ... men ...

1. Vilken är din närmsta nya plan för året? Att jag ska använda årskortet till gymmet som jag löste i början av december. Än har det inte hänt.
2. Vad är något du vill göra under 2023? Resa lite, lite längre än till Värmland ...
3. Vilka tre ledord har du för 2023? Försök, börja om, försök igen!
4. Har julen åkt ner än? Nej. Granen barrar nästan inte alls, men det är klart: ut åker den förstås.
5. Hur brukar januari kännas för dig? Lång och ganska trist tror jag. I väntan på ljuset.

Mässingshjärtan från Indiska hänger i granen år efter år.

Copyright Klimakteriehäxan

Märklig läsupplevelse!

Nytt år, ny helgfråga, ny vinjett som andas vår till denna årgång som Mia i bokhörnan håller liv i. Nu med en undran: Har du fått något läst under jul och nyårshelgen?

Jo faktiskt har jag gjort det jag hade föresatt mig: läst Àgota Kristófs trilogi "Den stora skrivboken" (Le grand cahier), "Beviset" (La Preuve) och "Den tredje lögnen" (Le Troisième mensonge) som finns i en och samma pocket. Detta måste vara något av det märkligaste jag läst över huvud taget! 

Jag blev helt fascinerad utan att kunna sätta fingret exakt på vad det var som fick mig att nästan sträckläsa. Det är inledningsvis barn som berättar, det pågår ett krig, här finns rå grymhet och märkligt sexliv, alla mormödrar älskar inte sina barnbarn, vem kan man över huvud taget lita på? Böckerna kom 1986, 1988 och 1991 och har samma huvudpersoner, tvillingarna Claus och Lucas, men perspektiven växlar och ibland vet man verkligen varken ut eller in ...

Författarinnan flydde som 21-åring tillsammans med man och barn från Ungern 1956 i samband med den sovjetiska ockupationen. Hon kom att leva resten av sitt liv i Schweiz och lärde sig franska, tydligen med viss möda, men det blev det språk hon använde som författare. Hon dog 2011 och hade vid det laget fått en lång rad fina priser för sina romaner – det blev ytterligare fyra efter trilogin, den sista publicerades 2006. Men hon skrev också lyrik och dramatik. 

Aldrig hade jag hört talas om Kristóf förrän en annan bokvän satte den här pocketen i mina händer med den otvetydiga uppmaningen: Den här ska du läsa! Nu har jag alltså gjort det. Och kan fundera en hel del på vad det egentligen var för historia som utspelade sig ... en märklig läsupplevelse!

Copyright Klimakteriehäxan

En dikt som kanske handlar om mig ...

Nog för att jag är en läsande människa, men poesi har aldrig varit och kommer aldrig att bli min grej. Bara två poeter högaktar jag: Gustaf Fröding och Ernesto Cardenal, övriga i denna författarkategori är säkert hur bra och läsvärda som helst, men jag lyckas inte ta dem till mig.

Likväl fick jag mig en dikt tillsänd av väninnan H, som är bra på att komma med glada tillrop. Hon tyckte att den kanske handlade lite om mig! "Läste och tänkte genast på dig", skrev hon när hon skickade över klippet lagom till min senaste födelsedag. Raderna publicerades som en insändare i Dagens Nyheter. 83-åriga Eira-Liisa Karlsson i Hägersten skrev ner sina tankar så här, under rubriken "Sommarklänningen":

Jag köper en blommig sommarklänning till nästa sommar. Den var så vacker ... när en elak tanke vaknade: Nästa sommar är jag ännu äldre!

Gamla kärringar ska åldras med värdighet och helst vara osynliga. Men jag vill glittra och jag vill lysa för min egen skull. Bara för min egen skull. 

Jag ska köpa en glittrande röd blomma till mitt gråa hår. 

Kanske gör den någon glad. Kanske blir jag hånad av damen med den goda smaken.

MEN JAG SYNS.

Visst har hon rätt, Eira-Liisa. Visst vill man slippa försvinna in i väggen. Visst vill man glittra och lysa lite för sin egen skull. Visst börjar man längta lite till de blommiga sommarklänningarna, nu när julen är avklarad?

Copyright Klimakteriehäxan (och Eira-Liisa Karlsson)

Balanserad jultomte

Här ser ni tomtens balansknep!

Snart dags att plocka bort julprylarna igen. Ner i källaren ska de, och lika trevligt som det är att ta fram de gamla godingarna igen, lika trist är det att packa ihop och bära undan. Men alterrnativet: att ha dem framme året runt, det finns förstås inte.

Till råga på allt lyckas jag i princip varje år inhandla någon ny liten julsak. Fast, hör och häpna, inte i år. Dock är jag väldigt förtjust i fjolårets fynd, inköpt på Baldersnäs hantverksmarknad i Dalsland, där man saluför produkter från Steneby hemslöjd. Det är en keramiktomte med röd luva och vitt skägg, kanske 5-6 cm hög. 

Denna handgjorda tomte är skapt så att han kan sättas på kanten av vilket kärl som helst (som inte har alltför tjock kant) och därmed förvandla en enkel kruka eller vas till en julanpassad sådan. Tyvärr vet jag inte vem som kom på idén, men jag är förtjust!

Copyright Klimakteriehäxan

Härligt handarbete!

De här korsstygnstavlorna hittade jag för en tid sedan i en av mina lådor i Barndomslandet. Jag minns någorlunda deras historia: jag fick materialet i present, förmodligen på en födelsedag, av någon som visste att jag tyckte om att brodera. Motivet var, det tror jag i alla fall, modernt fast redan då gammaldags. Det skulle bli två tavlor att skaffa ram till och sedan hänga upp på väggen.

Jag trädde moulinégarn på tapisserinålen och började sy: figurerna i svart, bakgrunden i benvitt. Många stygn blev det! Likväl blev den ena inte riktigt klar. Det fattades kanske 25-30 stygn, det såg jag när jag tittade närmare på det jag en gång åstadkommit.

Men vad skulle jag göra med dem nu? Upp på en vägg? Knappast. Slänga? Nej, det kändes fel, gjorde nästan lite ont i min handarbetsvänliga själ. Hade trots allt lagt ner ett icke föraktligt antal timmar på detta. Hur som helst: jag sydde i de stygn som fattades. Fast ett användningsområde hade jag inte hittat.

Kunde de hamna på en kudde? En kasse? Någon sorts väska? Grytlappar? Men HUR syr man in en rund bild i ett nytt tyg? Jag vet verkligen inte det. Fast vill ju slippa fler UFO:s (UnFinished Objects).

Men min väninna Maggan, hon vet och kan. "Ta hit dem får jag se", sa hon. Det gjorde jag. Och simsalabim! Jag har nu en jättefin necessär som jag själv broderat ... men hur Maggan fick till de runda "hålen", det måste hon förklara för mig endera dagen. Tills vidare säger jag bara stort tack! Och sänder massor av beundran till skickliga händer! Härligt samarbete i handarbetssvängen!

Nu bytte jag rosorna till julröda blommor ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nyårsbrevet till Maken från en nybliven mamma

För 36 år sedan firade jag mitt första nyår som mamma. Att få barn var naturligtvis enormt omvälvande för mig precis som för alla andra. Speciellt kanske eftersom jag var övertygad om att alla människor inte ska bli föräldrar, och att jag faktiskt var en av dem. En inställning som, skulle det visa sig, han som blev Maken inte förstod över huvud taget. Och jag ändrade mig bevisligen!

Där har ni bakgrundshistorien till det dokument jag nu tänker dela med er, som start på bloggåret 2023. Osedvanligt privat, helt klart, för att hamna på min blogg men ... jag tycker det kan få läsas av fler! Maken hittade häromdagen kuvertet med ett kort i och på det texten som ni ser här nedan. Märkligt nog minns jag inte alls att jag skrev den, men det gjorde jag alltså – och jag tycker att jag står för den än!

Naturligtvis ska Sonen få läsa, kanske vill han rent av ha originalet? I dag när han själv är pappa till två ljuvliga ungar tror och hoppas jag att han kan förstå sin egen betydelse i relation till föräldrarna.

Här är det, "nyårsbrevet" jag skrev när 1986 blev 1987. Inser till min förvåning att det rent typografiskt ser ut som en dikt! En som inte rimmar då förstås ...

Copyright Klimakteriehäxan
 

Somliga saker händer aldrig

Aldrig har det hänt. Inte en endaste gång. Inte mig.
Har du blivit kysst under en mistel? 

Nog har jag har läst om det, redan för länge sedan, i någon romantisk historia där den där gröna kvisten med vita bär betydde inledningen till en himlastormande romans som förhoppningsvis skulle sluta i evig lycka med alla tillbehör.

Klart att pussas under misteln enligt dekorationen på vår
plunta för julsnaps från danska Holmegaard. Enda misteln
hemma hos oss.

Jag har intrycket av att inte jättemånga sätter upp en mistel här i Sverige när julen nalkas, även om de säljs i blomsterhandeln. Men när jag bodde i USA köpte folk en grön gren med rött sidenband och så hängdes den i en dörröppning. Regeln var/är att den du möter i dörren, den kysser du. 

Naturligtvis går det att manipulera. Ser du att någon du inte vill komma i närheten av är på väg, då saktar du ju in stegen och låter vederbörande passera okysst. Samtidigt kan man ju lurpassa: när kommer den person som jag så länge drömt om att pussa, eldigt och länge? Hoppsan, nu är det dags, här kommer jag, med brinnande läppar!!!

Men här går jag med bäst-före-datum passerat med marginal, åtminstone i hångelbranschen, och är för evigt okysst-under-misteln. Dock finns det en (del)förklaring: jag har aldrig köpt och satt upp nån mistel, och tror knappt att jag sett någon hemma hos vänner och bekanta heller ... ibland får man verkligen skylla sig själv, eller hur?

GOTT NYTT ÅR hur som helst, med eller utan mistel! Man kan ju pussas ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Bild från Naturvårdsverket

FAKTA OM MISTELN: Det är en sällsynt halvparasit som växer på andra träd, gärna lönn och lind men också på äppelträd. Den är grön året om. Bären är giftiga. Växten används ibland som medicinalväxt. Misteln är fridlyst i Sverige, bra att veta om du skulle råka hitta en i naturen vilket inte verkar så troligt ...

När bara en dag av 2022 är kvar ...

 ... ställer Elisa Matilda sina fem fredagsfrågor med det i bakhuvudet. Både tillbakablick och framåttänk får plats! Liksom den där märkliga önskningen om ett "gott slut" ... men visst, okej då!

1. Vad var det bästa med det här året? Att allt gick bra när barnbarn nr 2 kom till världen (hon föddes i en taxi). 
2. Vad ser du fram emot med ett nytt år? Hoppas på någon liten utlandsresa under våren. Och sommardagar i Värmland med hela familjen. Samt flitigt umgänge med mina trevliga kompisar. Vi planerar utflykt till världsmetropolen Falun! Lite fred i närområdet skulle inte heller skada.
3. Gjorde du vad du tänkt under året? Undrar vad jag hade tänkt egentligen? Att vi saknade giltigt pass gjorde ju att vi definitivt höll oss på hemmafronten. Har levt ett mestadels odramatiskt liv. Vilket är bra.
4. 
   Hur avslutar du året 2022? Med god mat (hoppas jag, det är jag själv som ska laga den), och trevliga bubblor i snygga glas tillsammans med vänner. 
5. Vad tar du med dig från 2022 in i 2023? En otroligt lång rad vaccinationer som jag hoppas ska hjälpa till att hålla mig på benen ett år till, minst: covid, bältros, lunginflammation, tbe, influensa. Tror inte jag glömt någon? Har jag det ska jag se till att skaffa den snarast!

Copyright Klimakteriehäxan

Bild från Dreamstime

Idoler att sakna

Idag har alla fotbollsvänner sorg. I Brasilien är det till och med tre dagars landssorg. Pelé är död. En hjälte är borta. Han avled i cancer på sjukhus 82 år gammal. Edson Arantes do Nascimento, som han hette innan han blev fyrbokstavig, var bara 17 när han i Stockholm säkrade det historiska VM-guldet för sitt hemland, i vilket han t o m blev idrottsminister så småningom! En otrolig framgångshistoria och en sann legendar i "det gröna fältets schack", dessutom allmänt omvittnad som en väldigt snäll människa. 

Samma dag, alltså i går, gick en annan internationell storhet ur tiden. Men färre uttalar saknaden efter den brittiska modeikonen Vivienne Westwood, som kallats "punkdrottningen". Hon var hur som helst en av dem som fick världen att inse, att mode kan vara konst. Aktiv in i det sista, hon var 81 vid sin död.

Westwoods kreationer fanns att njuta av på Millesgården så sent som i fjol. Jag var där och fröjdades åt hennes djärva modeller som jag också tidigare avnjutit bl a på tjusiga London-varuhuset Harvey Nichols där det fanns en speciell Westwood-avdelning – ibland visste man faktiskt inte vad som var tänkt att vara upp eller ner, vad som var en ärm eller ett ben ...  Men roligt var det, ibland dessutom snyggt. Titta och döm själv! Här och här hänger du med mig på utställningen!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att gott omdöme bygger på erfarenhet. Men erfarenhet beror (ofta) på dåligt omdöme.