Nytt år, nytt bok/läsår. Den första boken jag väljer är skriven av bloggvännen Bloggblad, som heter Marianne Bokblad "på riktigt". "Frälsis fick jag inte säga" är uppföljaren till "Jag drömmer dig hit" som kom ut i fjol (och som jag skrev lite om här). Det är berättelsen om Mariannes föräldrar och deras kärlekshistoria, starkt begränsad av alla de påbud och förhållningsregler som de som aktiva i Frälsningsarmén lydde.
 |
| Rosor till boken. Det är den värd! Lättläst dessutom. |
Ju fler sidor jag läser, desto tydligare blir det: trots att jag och författarinnan är ungefär jämngamla och har många gemensamma nämnare har vi haft väldigt olika uppväxter.
Att vara barn till en frälsningsofficer betydde att ofta sakna sina väldigt upptagna föräldrar. Men också att sakna mycket sådant som jag som barn tyckte var "roligt", saker som stämplades som "synd" av armén. Dessutom tvingades Frälsis-barnen sitta av bönemöten och andra sammankomster där inte minsta utrymme fanns för lek, bara fantasin kunde bli räddningen.
Han intalade mig att jag tyckte om att han tafsade på mig så fort han kom åt, grävde och petade innanför trosorna, och påminde ideligen om hur arga mamma och pappa skulle bli på mig om jag berättade för dem om vad jag lät honom göra.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Så fint du skriver om min bok! Det var just känsla av att jag hade levt i ett parallellt universum som gjorde att jag aldrig berättade för någon om min uppväxt innan jag blev medelålders.
SvaraRaderaTack för dina ord! 💖
Så roligt att du kom till skott, inte bara en utan två gånger! När kommer trean????
RaderaHaha... en av mina litterära vänner sa när alla frågade på kalaset idag: en författare har alltid påbörjat nästa idé just när den första är klar. I hemlighet.
RaderaVi får väl se... den kommer i så fall inte att handla om Frälsis! Det var nästan tur att bortåt 10 personer inte vågade komma pga snön och några pga sjukdom. Det var så fullt och väldigt högljutt - men himla kul med dem som kom!
Bra att du hade releaseparty, det piggar upp och stärker självkänslan!
Raderaalltid trevligt att känna författaren, började tänka på Majken Johansson, poeten som hittade gemenskap i Frälsningsarmén:
SvaraRaderahttps://hannelesbibliotek.blogspot.com/2016/10/majken-johansson-pa-stadsbiblioteket.html
Majken blev ju superkändis efter Hylands hörna. I Bloggblads bok skymtar Lapp-Lisa förbi, också superberömd från Armén.
RaderaMajken känner jag förstås till. Har läst både av och om henne. Och i brevet jag fick när Per W*ästberg hade läst min berättelse jämförde han också med henne - och skrev att min berättelse var mer trovärdig än hennes. (alltså hans reflektion, inte min) Hon kom in i rörelsen som nyfrälst alkoholist - jag växte upp i den.
RaderaWästbergs beröm kan du leva länge på! Helt fantastiskt!
RaderaMen fy! Stackars barn! Modigt dock att bestämma sig för att skildra det i bokform.
SvaraRaderaJa, och har man som jag haft FA på avstånd har man ju inte aaanat hur strängt det livet var!
RaderaJag skrev den för ganska länge sen, som en form av terapi, inte alls för att göra en bok. Men det blev en, tjugo år efteråt.
RaderaBra terapi ...
RaderaDen första boken har jag läst och jag tycker om den, ska läsa den igen bara den kommer hem från sin turnérunda här på ön. Den andra boken väntar jag på att ska ramla ner på min trappa. Tack för liten "förhandsvisning".
SvaraRaderaDu kommer tämligen säkert att gilla den här också!
Raderahar endast ytliga positiva känslor av FA, men vad vet en? kände inte till de här böckerna men jag blev omedelbart intresserad av att läsa dem.
SvaraRaderaMrs Calloway: Den första går att hitta på bibliotek eller Adlibris, den andra är så ny att den än så länge bara finns hos mig.
RaderaNu är jag ju totalt allergisk mot "religiösa samfund" och sekter av alla slag. Av "hela bunten" tyckte jag alltid att Frälsningsarmén åtminstone gjorde någon nytta jämfört med till exempel JV. Just i "religiösa kretsar" kommer det alltid finnas rötägg, så även i Frälsningsarmén. De är nog ändå inte värst, det är nog den katolska kyrkans präster med mera.
SvaraRadera"Rötägg" finns nog överallt. Visst har FA gjort mycket bra! Vilket uppenbarligen inte hindrar att det kunde vara rätt jobbigt att växa upp i den miljön. Jag hade FA relativt nära men visste aldrig nåt om deras regler etc.
RaderaBP: dessa ”fula gubbar” finns inom alla grupper, inte bara inom religiösa samfund, även om jag håller med om att det är extra förskräckligt.
RaderaJag som själv har glädje av den kyrkliga gemenskapen är bara allergisk mot fördomsfulla människor. De kristna samfunden har gjort mycket gott för många, men det blir det inga feta rubriker av.
Bloggblad
Absolut! Jag stöttar fortf FA i ibland, ger gärna överskottsprylar till Myrorna. Många av de där sångerna kan jag ...
SvaraRaderaDittemitti: Frälsis har inte många mellanhänder där pengarna som skänks fastnar.
SvaraRaderaVad gäller sångerna så har nog Frälsis de mest energigivande. William Booth tyckte att det var fel att ”djävulen” skulle ha de bästa melodierna, så han tog dem och såg till att de fick andra texter.
Tror inte att det var så noga med upphovsrätten på den tiden.
Bloggblad
Kände inte till den boken. Och Frälsningsarmén har jag inte så stor kännedom om, hur pass mycket eller lite sekt det egentligen är?
SvaraRaderaFA finns enligt deras egen hemsida i ca 70 svenska kommuner. Jag tror inte att den kan kallas "sekt", som enligt NE är en "religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle."
RaderaÅsa: De kallar sig själva numera ofta för ”kyrka”. Uniformerna har tonats ner, de marscerar inte längre under fanor och de regler jag växte upp med, har i stort sett försvunnit.
RaderaMen engagemanget för dem som har det svårt finns kvar. Jag har aldrig hört någon kalla det för ”sekt”. Det är fritt att hoppa av för den som vill.
Jag är inte med där sedan mina föräldrar hoppade av 1960, men medan jag jobbat med mina böcker har jag både läst på och frågat medlemmar.
Bloggblad - faktisk både kan marschera och stava till det 😉
RaderaObehagligt. När jag var yngre hade jag inga problem med att läsa den här typen av berättelser, numera får jag allt svårare. Det kryper lite för nära inpå verkligheten.
SvaraRaderaMenar du barndomsberättelser överlag eller om att växa upp i en frikyrkorörelse?
Radera