måndag, september 11, 2006

En film man inte tröttnar på

Pernilla Wiberg och jag har en gemensam nämnare. Nej, det är inte likheterna i skidbacken som är slående.
Men vi har samma favoritfilm.
I en tidningsintervju för några år sedan bekände Pilla att hon hade sett ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere ungefär trettio gånger. Har hon hållit den takten bör hon vara uppe i närmare hundra vid det här laget.

Visst ligger jag i lä, men jag är löjligt förtjust i den där filmen. Med jämna och ojämna mellanrum går den i en eller annan tevekanal, senast i går kväll. Jag hade tänkt odla min samhällsmedvetna sida och titta på duellen mellan Persson och Reinfeldt, men hur det nu gick till flipprade jag lite med kanalväljaren – och se! där var hon! Med den blonda peruken på plats och horstövlarna på. Så klart att jag fastnade, den svenska inrikespolitiken förvisades raskt till reklampauserna.

Vad är det med den där filmen som gör mig så oreserverat förtjust? När den var ny fördömdes den av renläriga feminister, men det bet inte på den breda publiken och det bet inte på mig. Och för varje gång jag ser historien om den justa tjejen som blir fnask för att hon inte hittar ett annat sätt att försörja sig på sitter jag där och njuter. Pygmalion-tema, visst, men förflyttat till miljöerna kring stjärnornas Beverly Hills, med verklighetsförankringen rätt nära nollpunkten.

Ändå finns det saker att känna igen. Snorkiga expediter i lyxboutiquen som med en rask och ovänlig blick avgör att ingenting av det de säljer passar den udda kunden som vågat sig in. Förvirringen inför skogen av bestick på fina krogen. Löftet om att absolut inte bli kär i ”fel” karl, ett löfte som kommer på skam.
Nog går det att hitta beröringspunkter!

Att sedan de två huvudrollsinnehavarna i mina ögon är en ren fröjd att skåda, både var för sig och ihop, gör inte saken sämre. Vem, jag säger bara vem, skulle inte falla pladask för en Julia R i det där nattlinnet som är som en dröm bara det? Vem, jag säger bara vem, skulle inte fastna när Richard G kommer på en nästipps avstånd?

Och så har vi alla de härliga birollerna. Barney, som från att vara noggrann hotellchef blir etikett-lärare och länk till en ”personal shopper” – och till sist den som ser till att alltihop får ett lyckligt slut. Hisskillen, vars minspel alltid får mig att fnissa lika glatt. Kit, som är det erfarna fnasket och ställer till en liten men skojig miniskandal i fina hotellets lobby. Det går att räkna upp flera, för varje gång man ser filmen dyker en eller annan liten detalj upp som på något vis ändå undsluppit in de tidigare åtta gångerna… Man tröttnar helt enkelt inte.

Men det märkligaste av alltihop, det är att jag alltså ser filmen på teve med de begränsningar det innebär med sändningstider och reklamavbrott.
För eftersom jag är så förtjust i ”Pretty Woman” har jag den på köpvideo också, ”directors cut”.
Fast videon tittar jag aldrig på.
Det gör nog Pernilla – om hon inte slitit ut bandet, förstås.
Jag kan ha min kvar, som en försäkring, till ålderns höst. Om video finns kvar då, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. Anonym1:14 em

    Jag känner inte PW alls - och dig bara litetgrann som Häxa genom dina bloggar, men vem kan motstå en rom-com som är så bra som denna underbara askunge-saga i rel. modern tid som ger oss alla hopp om att påträffa prinsen i sagan/verkligheten.

    Själv råkade jag på en gammal favorit häromdagen, efter att ha sökt efter något sebart när Insomnia hade kommit och hälsat på. Det var några år sedan sist - men FULL MONTY var precis lika bra som jag kom ihåg den.
    Bra filmer fastnar - för att citera Månpockets slogan , i bokversion då.

    SvaraRadera
  2. Anonym5:00 em

    Oj jag är förvånad. Jag har alltid haft svårt att förstå att den filmen har sina fans. Själv tycker jag att den är totalt ocharmig och fördomsfull.

    Jag antar att man ska försöka se det som en saga, men jag har svårt att koppla bort min samhällsmedvetenhet när jag ser den. :)

    Hur som helst alla har vi olika smak :)

    SvaraRadera
  3. Och jag har svårt att koppla bort att väldigt många av de urvackra amerikanska (mest dom!) skådisarna tycks ha en tänkt spegel framför sig i alla scener, de alltid vänder det vackraste leendet till... det blir bara för mycket skönhet. Jag orkar inte med det.
    Brittiska och svenska (jag tittar ytterst sällan på filmer från andra länder, möjligen tysktalande...) filmer känns mer äkta, där finns fula grimaser och äkta uttryck i ansiktena, OCH där finns äldre som inte är lyfta med stelopererade ansikten.

    SvaraRadera
  4. Anonym9:27 em

    Jag tycker det är coolt att du gillar en film som inte anses vara kulturell eller "fin". Förstår inte varför det ena utesluter det andra, man kan väl uppskatta både Pretty woman och Selam Lagerlöf.

    Anne

    P.S Jag gillar också "Pretty Woman, en modern Askungesaga

    SvaraRadera
  5. Full Monty är en höjdarfilm, det har Kulsprutan alldeles rätt i.
    Sara B får förlåta mig min faiblesse för PW.
    Och Bloggblad - det häftiga med Julia R är att hon faktiskt inte är störtvacker hela tiden!
    Men en romantisk komedi där inte en massa mänskor dör och blodet inte splashar oavbrutet tar jag gärna till mej, amerikansk eller annan. Tar tacksamt emot varje tillfälle till ett leende, eftersom världen bjuder på tillräckligt av annat.
    Sedan vill jag gärna påpeka att jag är oerhört förtjust i Selma Lagerlöf också. Läs hennes memoarer om ni inte gjort det, kanonböcker!

    SvaraRadera
  6. Anonym12:01 em

    Jag har förstått innan av dina blogginnlägg att du tycker om Selma Lagerlöf. Hennes bok "En Herrgårdssägen" är nog en av mina största läsupplevelser.

    SvaraRadera
  7. Jo. Och jag säger bara: Kejsarn av Portugallien.

    SvaraRadera