Med eller utan (dröm)bil?

Det blev på något vis Bilens Dag i dag.
Allt började med att min mamma, snart 88, funderade högt kring sitt bilinnehav när vi satt vid frukostbordet i Barndomslandet, där jag tillbringat helgen (ingen uppkoppling, som ni har förstått). Gör hon rätt som behåller sin lilla bil?
Jag svarar oreserverat ja på den frågan. Så länge som hon ser och har reaktionsförmågan kvar ser jag inget problem – ålder kan inte vara den enda avgörande faktorn när man avgör vem som ska få färdas på våra vägar.

Hennes syster, nyss fyllda 90, fick sluta köra när synen svek. Men hon saknar sin lilla bil så gott som varje dag.
En annan väninna som passerat de 80 sålde sin på omgivningens inrådan, och ångrar beslutet så mycket att hon rent av överväger att gå och inhandla en ny.
”Utan bilen stannar Sverige” var en slogan som bilvännerna flitigt använde för några år sedan.
Man kan överföra det till gruppen ensamma tanter.
Utan bilen får tanterna stanna hemma. De förlorar en stor del av sin frihet, riskerar att bli hänvisade till släkt och grannars välvilja eller, i vissa fall, Färdtjänsten. Eller isolering.

Mamma kör inte särskilt ofta och aldrig långt, men hon kan åka och handla, hälsa på någon av de billösa eller ta en sväng för att vattna på kyrkogården, till exempel. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för en som kört prickfritt sedan 50-talet och varit bilägare lika länge är det en självständighetsmarkering.
Senast en potentat sa samma sak var det förre statsministern, numera lobbyisten Göran Persson som (under Almedalsveckan) betygade bilen sin oreserverade kärlek, just som frihetspryl. Den gången talade han för många tanter på landsbygden.

Så tog jag mig ned till sjön på eftermiddagen för ett dopp. Solen strålade, vinden från helgen hade mojnat, regnet hade spolat bort kanadagässens bajskorvar.
Plötsligt svänger en liten bil in och parkerar bredvid min.
Det är en röd sportbil, cabriolet, taket nedfällt. Rena drömåket – ingen miljöbil förstås, men ett drömåk likväl.
Ur kommer en av mina barndomskompisar. Vi var grannar. Har inte setts på länge men håller kontakten, om än sporadiskt.

Hon har haft en del uppförsbackar i livet: en jobbig skilsmässa, lite sjukdomar i familjen, mycket stress på jobbet.
Men nu mår hon bra, det märks. Vi badar tillsammans som förr i tiden, orden bubblar fram, det finns mycket att uppdatera.
När det är dags att packa ihop går jag fram till hennes bil.
-Vilken fin! säger jag, och jag menar det verkligen.

Jojomen. Den är sprillans ny, bara några veckor gammal. Solljuset får den röda lacken att se ännu rödare ut, det finns visserligen bara plats för två – men hon behöver inte mer utrymme.
Hon strålar ikapp med solen.
-Det här du, säger hon, det är min guldkant på tillvaron. Jag hade gjort mig förtjänt av den!

Själv sätter jag mig bakom ratten på vår präktiga familjebil och kör de nästan 40 milen från Barndomslandet till huvudstaden. Till sällskap har jag inte bara Dottern utan också bra bilmusik: Don McLean, Robyn, Bernt Staf, Carly Simon och Dolly Parton. Vi har volymen högt påskruvad, jag sjunger med och upptäcker rätt som det är att jag nog kör lite väl fort. Saktar ner.
Men det är det där med frihetskänslan. Den finns där.

Kommer på att jag borde haft Marianne Faithfull med i cd-väskan också. Samt att min barndomskompis borde ha längre hår, nu när hon kör sin öppna bil. För att känna hur vinden leker i håret så som den bara kan göra när man kör nedcabbat.

Också Lucy Jordan, kvinnan i balladen, fick ju till sist känna det där varma vinddraget som tar tag i lockarna när man kör, i hennes fall genom Paris.
Nog kan man förstå hennes längtan och lyckan när bilen äntligen stod där.
Och förtjusningen hos den som faktiskt ser till att uppfylla en sådan önskning, inte vid 37 års ålder, utan snarare vid fyllda 60.

Copyright Klimakteriehäxan