lördag, december 20, 2008

En annan skinka

Jag har redan berättat om min första tillfixade julskinka, från mitt allra första julfirande på egen hand.
Men en annan jul utomlands är också för evigt förknippad med ett skinkminne, av en aning mer dramatiskt slag.


Timmen var sen den 23 december, men den lilla plastgranen var klädd och balkongbelysningen tänd.

Jag bodde i Miami, med utsikt över Biscayne Bay, och alla grannar hade ljusslinga på sina balkongräcken, så jag skulle inte vara sämre. Dock höll jag på att bli galen av blinkandet i rött, grönt och gult – man hörde till och med ett litet litet knäppande i takt med blinkningarna.
Just som jag skulle riva ner alltihop och i vredesmod slänga ut det i sopnedkastet hittade jag knappen med vilken man fick blinkandet att upphöra. Lugnet återställdes, och slingan överlevde, med fast sken.

När det där problemet var avklarat väntade skinkan. Stor och grann skulle den sänkas i kokande vatten, och jag tog fram största grytan – aningen tunnbottnad, men definitivt den enda som var tillräckligt rymlig.
I med kryddor och skinka, och sedan var det förstås bara att vänta medan det puttrade på spisen.
Jag passade på att måla naglarna, medan jag glatt pratade med min granne som kommit för att umgås lite på kvällskvisten.
Maken hade sagt god natt och gått och lagt sig betydligt tidigare.

Plötsligt säger min kompis att jag kanske ska titta till skinkan, det pyser ut rätt mycket ånga ur grytan.
Sagt och gjort – och jo, visst hade den bränts vid, om än aldrig så lite.
Jag bände loss skinkan, sänkte värmen och öppnade en dörr för att vädra ut ångorna. Samt återgick till vårt avbrutna umgänge i kombination med nagelvård.

En kort stund senare hör vi sirenerna.
-The fire brigade, säger min väninna. Ja visst lät det som brandkåren!
-They´re coming this way, tror hon.
Vi går ut och tittar från balkongen, vi bor på sextonde våningen, över mina kulörta lampor som snällt lyser, nu utan minsta blinkning.
Minsann! Flera brandbilar kommer tutande i hög fart och svänger in framför vårt hus. Jodå, det har hänt förr. Brukar alltid vara falskt alarm. Inte brinner det väl nu heller?

Vi går in igen, in från den ljumma svarta natten, in till den kokande skinkan. Men knappt har vi hunnit sätta oss igen förrän det bultar, hårt, på min dörr.
Går och öppnar.
Utanför står en rökdykare och en brandman till.
-Ma’m, you got a fire in here? frågar rökdykaren genom sin skyddsmask.
Nä, inte hade jag väl någon eldsvåda på gång!?!
-Can we come in and check?

Självklart fick herrarna komma in. Rökdykaren fällde upp visiret och gick runt och sniffade. Väl ute i köket fick han syn på en gammal ursvensk grytlapp virkad av ursvenskt ljusvekegarn. Den var sedan mycket länge lite ursvenskt bränd i ett hörn. Brandmannen höll den intill näsan. Skakade på huvudet.
Mitt i allihop dök Maken upp lite yrvaken och undrade vad som stod på och varför vi hade fått oväntat besök.

Det visade sig att någon granne hade ringt larmnumret och sagt att det rök från vår lägenhet. Grannen bekymrade sig uppenbarligen inte tillräckligt om oss som bodde där för att knacka på och fråga om det verkligen brann, han – eller hon – kastade sig bara på telefonen och var väl mest orolig för att en eventuell brand skulle sprida sig ...

Brandkåren drog sig tillbaka, aningen konfunderad, men de hade ju själva konstaterat att det inte brann någonstans. Stegen (som ändå inte skulle ha nått upp) fälldes ner och bilarna åkte iväg lugnt och stilla.
Skinkan fick rätt innertemperatur och kunde lyftas av spisen. Griljeringen fick anstå till självaste julafton. Och inte har jag någonsin mer orsakat brandkårsutryckning bara för att jag håller på traditionen: klart man ska ha skinka, julbordets viktigaste beståndsdel.

Om detta är en sann historia?
Självklart.
För att minimera riskerna för ny dramatik kan det numera hända att jag köper skinkan färdigkokt. Och fixar de röda julnaglarna i lugn och ro.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Hoppas brandmännen var snygga :)

    SvaraRadera
  2. Hade du Gevalia hemma?

    SvaraRadera
  3. Rökdykare är kanske snygga, men det är omöjligt att se, Hannele!
    Jajamensan, jag hade Gevalia. Man kunde prenumerera på det - och det gjorde jag!!!

    SvaraRadera
  4. vilken historia, skrattade verkligen ... Har det så gott. Hälsningar / ela

    SvaraRadera