Ett riktigt fint kalas

Jag har varit på fin fest.
Aha, tänker ni, hon har lyckats snylta sig in på Nobelbanketten!
Inte då.
Jag bjöds på ett mycket exklusivare kalas, helt befriat från "påbjuden klädsel".

Det vankades rykande färska och naturligtvis hembakta lussebullar. På godisfronten drällde det av ljuvliga kaloribomber: knäck och kola, både ljus och mörk. Ischoklad. Valnötter doppade i choklad. Kladdkaka. Pepparkakor förstås. Och, extra imponerande, mandelbiskvier enligt konstens alla regler, från mandelstinn botten via smörkräm till chokladtaket ovanpå.
Glöggen var het på spisen, man kunde också få kaffe eller te, eller läsk för den som låg åt det hållet.

Allt sammantaget så var det alltså ett glöggkalas. Och den som stod för inbjudan var ingen mindre än Dottern, som är tillfälligt utflyttad hemifrån och nu huserar i en lånelägenhet i ett par månader tillsammans med pojkvän – ja ska han kallas sambo då? Aldrig förr har vi varit hembjudna till vårt eget barn!!!

De hade pysslat i köket i åtskilliga timmar, köpt adventsstjärna till fönstret och elstake. Massor av levande ljus. Hyacinter, så som årstiden påbjuder.
Vi som fick komma, det var jag och Maken och så ett gäng kompisar. Alla lät sig väl smaka, jag tror faktiskt att lussekatterna gick åt allihop.

Föräldragenerationens representanter begrep dock att man inte borde stanna alltför länge, så det gjorde vi inte. Och när vi gick, efter att ha strött massor av beröm över det unga och förtjusande värdparet, kunde jag inte låta bli att än en gång förundra mig över mandelbiskvierna – själv har jag aldrig ens tänkt tanken på att försöka mig på ett sådant äventyr vid bakbordet.
-Du förstår mamma, sa Dottern, det är jättekul när man bor själv!

Ack ja, en sådan upptäckt.
Tycker hon helt plötsligt att det är roligt att städa också?
Tordes inte fråga, skulle kanske svimma när jag fick höra svaret …
Hur som helst var det ett riktigt fint kalas!

Copyright Klimakteriehäxan