fredag, december 19, 2008

När håret halkar på sned

Har ätit säsongens första och förmodligen också sista julbord.
När vi sitter där knallmätta med knäckrester i tänderna kommer vi plötsligt att tala om hår. Eller, mera exakt, om den vanligt förekommande brist på hår som drabbar män, inte alltid ens gamla män. (Ja var dyker egentligen samtalsämnen upp ifrån?)

I åratal fascinerades jag av en man i charkdisken i affären där jag ofta handlade vår middagsmat. Han hade en förskräcklig historia på skallen, en toupé som alltid såg ut att vara på väg ner bland grillkycklingarna, fläskbitarna och korvarna, men som ändå som genom ett mirakel hängde kvar på hans huvud. Snett satt den, dammig såg den ut, frisyren var uråldrig – men han bytte inte. Förmodligen var han ett typexempel på mannen som skrämde sig själv när han såg sig i spegeln, flintis. Att han sedan skrämde omgivningen med det där falska håret bekymrade honom säkert inte alls.

Det visar sig att en kollega i något publicistiskt syfte för ett antal år sedan drog igång en omfattande research i ämnet. Och som alltid gällde det att hitta en person som symboliserar den fråga man vill belysa.

Tipsen sipprade in i en kanske inte strid, men i alla fall liten ström. Och många pekade åt ett och samma håll. En herre med pondus och muskler, men uppenbarligen inte särskilt mycket hår kvar, var rätt man. Han hade köpt förstärkning, det syntes tydligt även om det inte var direkt missprydande. Han skulle vara karl nog att prata om vad hår betyder för en man, vad förlusten av samma hår kan föra med sig – och hur man hanterar den. Naturligtvis var han helt perfekt i sammanhanget!

Kontakt togs. Samtalet blev långt och intressant. Den uppringde diskuterade frågan initierat, hade synpunkter och kommentarer. När så gott som alla tänkbara punkter var genomgångna och pratet ebbat ut, allt som återstod var att komma överens om tidpunkt för en formell intervju, säger mannen till sist:
-Ja, det här är ju jättebra att ni tar upp. Men varför ringer ni till mig?

Delila visste det när hon gick loss på Simsons lockar. Han kunde åtminstone glädjas åt att slippa den där saken som herrar brukar ta till för att trösta sig när hårfästet redan passerat fontanellen på väg mot nacken. Men att mannens styrka finns i håret, det är ett påstående som fortfarande bär sannolikhetens prägel.
Frågan är hur stark en toupé är, i längden? Och om det inte gör något att den halkar på sned?

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. gunvor10:25 em

    Jag hade en gång en chef - en ung sådan - lite överlägsen typ. En dag meddelade han "jag går o klipper mig" - sånt gör chefer på arbetstid, håret växer ju på arbetstid. Jag frågade "satelitklippning"? Tyst i lokalen -ingen fattade. Desto muntrare blev det när jag förklarade begreppet "ett varv runt månen" Jag tror inte han klippte sig på arbetstid efter det!

    SvaraRadera
  2. Sambon tillhör gruppen som blev flintis redan i 20-års ålder. Han har aldrig haft tupé, men det var jobbigt då, säger han. Han kompenserade det med en lång hästsvans....:-) Hans söner, som idag är 24 och 30, har även de begynnande månar. Men idag verkar det inte lika laddat eftersom många har rakade skallar.

    SvaraRadera
  3. Tänk, min man som började tappa håret vid 30, och som har exakt samma frisyer som kungen nu, han bryr sig inte ett dugg. Har aldrig gjort - och det tycker jag är skönt. Kanske påhejad av mig - jag tycker det är snyggt med tunnhåriga män... lite sexigt.

    SvaraRadera