måndag, maj 02, 2011

En okänd superkändis är död

Om bara några veckor skulle han ha fyllt 100 år. Men det blev inte så. Och inte fick han Nobel-priset heller.
Det står i tidningen i dag att Ernesto Sabato är död.
Ringer det ingen klocka? Inte så konstigt. Den argentinske författaren har visserligen översatts till svenska, men särskilt populär i breda bokläsarkretsar lyckades han aldrig bli. Fast på sin hemmabana var han superkändis.

Att jag läst honom beror enbart på att jag intervjuade honom en gång på det tidiga 80-talet. Vem som tipsade mig om honom och fick honom att låta intressant har jag inte en aning om. Att han accepterade min förfrågan berodde säkert på allmän fåfänga, men också på det faktum att varje exponering i svenska massmedier alltid hoppfullt tolkas som en möjlighet att göra sig påmind hos De Aderton, församlingen som delar ut det där stora och fina Priset.

Sabato tog emot i sitt hem. Han var dubbelt så gammal som jag och uppfyllde alla kriterier på hur en argentinsk ”sugar daddy” uppför sig. Det må låta fördomsfullt, men det är gott om dem: lite till åren komna ”porteños”, alltså herrar i Buenos Aires som kurtiserar mycket yngre damer, bjuder på kafé, på restaurang och ibland betydligt större saker, som bostad. Allt för att kunna visa upp sig tillsammans med – eller tillbringa enskilda stunder med – en attraktiv ung kvinna, vilket självklart bevisar att mannen är viril och en faktor att räkna med, även när håret glesnat och fräschören börjat flagna.

Naturligtvis behandlade han mig, blond och någorlunda snygg (ja jag var det på den tiden, fast det har jag insett först nu ...) som en skandinavisk prinsessa. Begreppet ”svenska flicka” är väl känt också i Latinamerika och allmänt betraktat som ett löfte som tämligen lättvindigt kan uppfyllas. Sabato tänkte förmodligen tanken – herregud, han var ju inte bara argentinare, han var en Stor Författare också, sådant måste ju imponera!

Även fru Sabato var uppenbarligen väl bekant med makens intresse för kvinnligt sällskap av yngre årsmodell.
Vilket fick henne att göra täta turer in i rummet där intervjun spelades in. Än ville hon bjuda på kaffe, än föreslogs ett litet glas vin, eller så undrade hon bara om vi behövde något så där i allra största allmänhet. Hur som helst, hon höll koll. Det var naturligtvis inte första gången situationen uppstått i det av böcker inramade vardagsrummet: mannen hade besök av en potentiell riskfaktor.

Samtalet gick bra. Jag fick svar på mina frågor. Men när han frågade om jag läst någon av hans böcker var det bara att erkänna: Nej, tyvärr, det hade jag inte. (Egentligen en journalistisk dödssynd.)
Raskt reste han sig och kom tillbaka med två. Jag har dem kvar, signerade där och då.
Hans mest berömda verk, ”Om hjältar och gravar” (Sobre heroes y tumbas), är en tjock sak. När Sabato räckte över den tittade han lite eftertänksamt över kanten på glasögonen och sa, nästan som till sig själv:
-Den här blir kanske lite jobbig för dig att läsa ...

Ja, jag har aldrig kommit igenom den. Men jag fick en liten kärleksroman också, ”Tunneln” (El Túnel), och den läste jag med behållning.
Var han då en ”sugar daddy” på riktigt? Inte vet jag. Kan ha inbillat mig alltihop. Det är enkelt att generalisera ibland. Och just i Argentina blir man lätt smittad av lusten att se konspirationer både här och där. Fast han hade alla de ”rätta” egenskaperna: det lite extralånga handslaget, en speciell gnista i blicken, ett leende med spets.

Att han sedan aldrig fick något Nobelpris är kanske inte så konstigt. Han skrev egentligen bara en roman till. Sedan blev han målare. Och sådana fanns det inget utrymme för i Alfred Nobels testamente.
Så visst var det synd att Ernesto Sabato inte åtminstone fick fira sin 100-årsdag.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Sabatos liv och verk här.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tunneln ska komma i ny svensk översättning, står det i DN i dag.

Hanneles bokparadis sa...

jag som trodde att jag hade koll, men minns inte...

Klimakteriehäxan sa...

Hannele, man kan inte ha koll på allt!