torsdag, maj 12, 2011

Idealiska husdjur

Nog för att vi är djurvänner. Men vi har aldrig haft husdjur. Maken har förvisso i sin barndom haft både hund och närstående katt. Själv önskade jag mig alltid en hund – det skulle vara en Westie – men blev aldrig matte på riktigt, bara plastmatte till en pointer, som jag i och för sig älskade högt och hade hand om en hel del. Sara var en strävhårig tax som gick under smeknamnet Rusande Limpan, henne hade jag också till låns medan ägarna var på semester en gång. Mer blev det inte.

Våra barn har heller aldrig varit riktigt inne på att ha husdjur. Visserligen blev de lite sugna på marsvin när en kompis fått ett, en långhårig sak, som dock inte var speciellt sällskaplig. En sommar skötte de grannens sköldpadda Sune, men fann att Sune luktade illa – och så var inte det heller särskilt intressant. Dottern önskade sig för all del ett djur i flera år, men eftersom det skulle vara en äkta giraff blev det heller aldrig ett alternativ vi övervägde.

Runt omkring oss har dock djuren funnits, klappvänliga, gulliga och ulliga. Det har på något vis ändå räckt med det. Fast nog har en och annan bekanting, i mer eller mindre förtäckta ordalag, antytt att barn ska inte berövas kontakten med ett alldeles eget djur, av vad slag det nu vara må. På den punkten hade vi helt enkelt misskött oss som föräldrar.

Så en gång, för ganska många år sedan nu, bodde min kompis Lena i vår lägenhet medan vi själva var borta. Hon behövdes i Stockholm, där hon tog hand om sin sjuke bror, så därför lämnade hon sin vardag i Portugal.
En bättre ”husvakt” kunde vi inte ha haft under semestern. Blommorna prunkade, eftersom de vare sig låtits torka ut eller blivit dränkta. Köket glänste, badrummet också.

Fast Lena tyckte att det hem där hon annars trivdes ganska bra verkligen saknade någon sorts husdjur. Själv hade hon hund, födde upp fina valpar, hade tikarna kvar som kära och uppskattade trotjänare långt efter att de lönsamma valpkullarna upphört att komma.

Vi kom hem efter att Lena återvänt till sitt (från vad som skulle visa sig ha varit hennes sista besök i hemlandet). Och hon hade köpt en present, som tack för lånet av bostad. Bredvid det lilla akvariet låg en lapp på vilken hon skrivit, att hon ville åtgärda vår uppenbara brist: nu hade vi husdjur, precis som varje familj med självaktning bör.

En gul och en rosa fisk simmar i glasburken – men bara om man trycker på knappen så att batteriet aktiverar små magneter och får det färgglada paret att röra på sig … Växtligheten är bilder av blad klistrade på glaset, på botten ligger små stenar i klara färger. Ingen matning att glömma, ingen rengöring att irriteras av, problemfritt för eventuella allergiker! Och ingen behöver ta hand om dem om vi åker bort! Helt enkelt alldeles idealiska husdjur!

Jag hade glömt bort akvariet tills jag stökade runt i källarförrådet på jakt efter något annat. När påsen med akvariet dök upp kände jag hur jag log med hela ansiktet. Så typiskt Lena!
Nu simmar de små firrarna igen. När deras hårda plastmunnar stöter mot glasväggen hörs ett litet pickande ljud. Visst är det hemtrevligt med husdjur!

Copyright Klimakteriehäxan

Inga kommentarer: