Aldrig får man vara riktigt glad

Här hade man just hunnit glädja sig åt mogonens solstrålar och åt meteorologernas löften om att sommaren nu är tillbaka, efter ännu en, om än kortare, vinterledighet.
Och så ska man behöva drabbas av detta!

Vi som aldrig tyckt att huggormar varit "intressanta" eller "vackra", vi som alltid fnyst åt expertisen som tipsat om hur man ser skillnaden mellan en ofarlig snok och en giftig huggorm. Knepet är att kolla på vilken ledd reptilen har sina pupiller. Vi som får rysningar redan av en stillbild på en orm - vi behövde inte också detta! Husväggar fullsmockade av övervintrande huggorm, som utan att betala minsta korvöre för den dyra stugvärmen boat in sig i isoleringen i väntan på våren!

Ett annat "gott" råd har jag fått av en bekant - ingen mig riktigt närstående, det kan ni ana ...
-Ta ormen i svansen och lyft upp den, sa han glatt.
-Oavsett ormens storlek orkar den aldrig få upp huvudet i höjd med stjärtspetsen, så då kan den inte hugga dig!
Nehej. Men all den där kroppen som jag har mellan marken och den med orm belastade upphöjda handen då? Och hur gör jag mig av med fanskapet? Naturligtvis har jag aldrig och kommer jag aldrig att prova knepet.

Det där med pupillerna, förresten, det glömmer jag aldrig. Dock kan jag för mitt liv inte komma ihåg vilken som har den horisontalt och vilken som har den vertikalt. Så bra funkar den insikten! Fast eftersom jag aldrig kommer att ställa mig öga mot öga på pupillidentifieringsavstånd med den snällaste snok kan det göra detsamma.

Nu ska man gå och kasta ängsliga blickar på husets stenfot och undra om något ska komma ringlande ut under brädfodringen. Allt medan solen gassar.
Aldrig får man vara riktigt glad.

Copyright Klimakteriehäxan