Svårsålt? (det är ju SKYLTSÖNDAG)

Kanske är det vanligare än jag anar. Men säkert finns det en och annan som under promenaden drabbas av ett omedelbart och oemotståndligt sug efter lakrits, även om det inte gäller just mig. Varför skulle annars någon bemöda sig om att ställa upp ett litet ensamt stånd en alldeles vanlig söndag för att sälja lakrits och ingenting annat än lakrits?

När jag först passerade vagnen fullastad med godis stod en flicka där, redo för försäljning. Hon hade visserligen inga kunder just då, men kanske var de bara några meter bort? Jag knatade vidare. Det var skönt i solen men aningen kylslaget i skuggan. Folk hade ytterst varierande klädsel, från shorts och linne till täckjacka med pälskantad kapuschong. Enstaka pessimister bar paraply.

Men det var pessimisterna som fick rätt. Plötsligt blev himlen svart, det åskade, regnet vräkte ner, blandat med hagelkorn som var sisådär 5 mm i diameter. Ruggigt! Länge tog jag skydd under ett stort träd, men till slut räckte inte bladen i kronan till. Jag blev lika blöt som alla andra.
Bara att ta skeden i vacker hand och knalla hemåt i blötan, med skutt över de bredaste rännilarna och en sväng runt de största pölarna.

På håll konstaterade jag att lakritsvagnen stod kvar, fast nu täckt av plast.
Usch, hann jag tänka, om hallonstängerna och de med kolasmak blivit blöta är de säkert bortom all räddning.
Klart svårsålt.
Försäljerskan såg jag inte till, men människor tål ju trots allt en hel del vatten.
Fast nej, den här flickan ville inte utsätta sig för vädrets nyckfulla makter.

För när jag gick förbi såg jag att lakritsvagnen faktiskt hade två ben som stack ut under plasten. Tjejen hade flytt in under skydd, säkert omgiven av tung lakritsdoft. Vilket fick mig att fnissa och lyfta kameran – fort, så att inte den också skulle bli vattenskadad.
Och därmed sällar jag mig än en gång till bloggkompisen Pumitas SKYLTSÖNDAG.
Nu har det hur som helst slutat regna.

Copyright Klimakteriehäxan