måndag, september 16, 2013

Tonåringen bor kvar

Det bor fortfarande en tonåring här hemma. Nog trodde jag att de två småttingarna packat och dragit till egna adresser för gott, men titt som tätt börjar jag tvivla.

Spåren efter den där ungdomliga människan är tydliga och går inte att missförstå. Tjejen, eller kan det möjligen vara ynglingen?, slänger saker på golvet, belamrar andra fria ytor med sina lösa tillhörigheter, låter skorna stå framme där de är i vägen, slarvar med att torka i badrummet efter duschen.

Resultatet kan enklast beskrivas som kaos, ett tillstånd som ständigt förvärras. Med start på måndag är läget i princip katastrofalt på lördag morgon.
Hur kan nu detta vara möjligt? Jag kan inte lägga skulden på Sonen, än mindre på Dottern som ju till och med flyttat utomlands.

Det går helt enkelt inte att skylla ifrån sig. Tonåringen bor inom mig, ungdomshormonerna härjar fritt, nu när barnen är utflugna. 
I morgonbrådskan tar jag fram fel långbyxor ur garderoben. Det finns inte tid (tycker jag då) att hänga dem tillbaka. Överdelen jag fiskar fram visar sig inte heller vara den jag trodde. Plaggen gör varandra sällskap, hamnar på (den obäddade) sängen. Rena underkläder ska jag ha. De använda borde genast tas till tvättskåpet, men jag hinner inte, inte just nu. Örhängena ska matcha resten av utstyrseln, och var ställde jag nu skorna jag tänkte ha? Kanske är det dags att byta handväska också?

Så där fortsätter det i den tidiga timmen. Äntligen färdigutrustad bär det av till busshållplatsen och med lite tur hinner jag fram i tid, för att sjunka ner på en stol, blunda en minut och tänka: Det gick! Jag kom iväg, alltså, med kläder på och nödvändiga tillhörigheter under kontroll.
Där hemma ser det dock ut som om f-n själv just varit på besök, framför allt i de utrymmen jag väljer att kalla mina.

Om jag inte skäms? Jo då. Klart jag gör. Vuxna människan! Ska inte hon kunna hålla lite bättre ordning på sina prylar!? Jo då. Klart jag kan. 
Så visst hyser jag ganska liten förståelse för mitt eget uppförande. Men jag har också kommit fram till en förklaring och en ursäkt som jag tycker är plausibel.

Medan barnen bor hemma måste man som förälder alltid vara det goda exemplet. Alltså en ordningsam typ, kanske långt mer än man är innerst inne och av födsel och ohejdad vana. Saken är ju den att det kan vara jobbigt och direkt konfliktskapande att få de där telningarna att inse, att de själva måste bidra till ordningen, att inget tjänstefolk finns som i sagans slott, personer som underdånigt står för servicen och plockandet.

När de så har brett ut sina vingar och flaxat iväg till sitt första andrahandsboende, studentlägenhet eller liknande minskar på något vis strängheten. De där klädesplaggen som hamnade på sängen i morse kan lätt bli nersvepta på golvet när det blivit läggdags. Kvällslektyren kan också hamna på mattan. Och tanken att i förväg lägga fram morgondagens utstyrsel, redo att bara hoppa i, den stannar ofta där, på tankestadiet.

Se där förklaringen. Och nu kommer ursäkten, eller vad den bör kallas: eländet drabbar bara mig, ingen annan. Det är jag som får plocka upp, reda ut, hänga in, lägga bort, torka av. Bara jag. Den tesen var svårare att driva när ungarna var de som ställde till med röran.

Så när helgfriden borde få lägra sig far jag runt som ett skållat troll för att återställa ordningen.
Trots att jag vet att när måndagen är här igen sluts förmodligen cirkeln.
Inte mycket att skryta med, eller hur?
Men ni får gärna kalla mig ungdomlig.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Anade jag någon som efterlyste en bild??? Nääää vet ni vad, det finns gränser!

11 kommentarer:

  1. Anonym2:16 em

    Lev som jag lär, inte som jag gör är bara giltigt så länge man lär ut.
    Nu slipper du det och kan vara tillfälligt slarvig igen. Skönt och tonårigt avslappnande.

    Kulsprutan


    Bild behövs inte - jag vet hur det ser ur här ibland tills jag skärper mej.

    SvaraRadera
  2. Hahahaha där fick jag mig en skratt, tack! :-) Jag känner igen mig så väl...
    SV: Ja, det är alldeles för mycket jobb med extensions för en sån som mig... som vill ha håret lite vanligt och slappt.

    SvaraRadera
  3. Hihi! Tack för dagens skratt! och ja, jag kände också igen mej! Det värsta är att jag e slarvig trots att en ungdom fortfarande bor hemma..hm...

    SvaraRadera
  4. En fråga som inte alls har med dagens ämne att göra:
    Varför skriver du "Klimakterie häxan" isär och inte "Klimakteriehäxan"?
    Du har haft många inlägg om språk och ibland om särskrivning, så jag kan inte låta bli att undra.

    SvaraRadera
  5. Säger som Susjos - dagens skratt. Å då ska du veta att det bor två s k vuxna i det här hushållet som också har "barnasinnet" i behåll.
    Men en sak är då helt säker - sängen bäddas ALDRIG! Hos oss får kvalstren inte partaja!
    Förresten, den "lyckligaste" stunden vad gäller dina/våra vanor här varar i sisådär en timme. Mest på lördagar. När tvätten har vikts (i tvättstugan) och plockats in i klädarkammeren. En tom tvättkorg i en timme alltså. För när vi går och lägger oss en timme senare så hamnar åtminstone mina kläder där igen. Mannens ligger på hallgolvet eller på stolen i hallen. YES:-)

    SvaraRadera
  6. Skönt att man inte är ensam ...
    Ruta Ett - till denna särskrivning är jag nödd och tvungen - annars hade det stått
    Klimakterieh
    äxan
    i bloggens huvud - och det tyckte jag inte var snyggt!

    SvaraRadera
  7. Nu har jag sett dig så länge hos Bloggblad och fick önskan att titta in hos dig - och hamnade i detta humoristiska och "destruktiva" inlägg. Du skriver verkligen så underhållande och tack för titten.

    Ha det lika gott i fortsättningen och det blir nog folk av dig med när du blir "stor". Fniss.

    Hälsningar från Eleonora

    SvaraRadera
  8. OK, då fattar jag! Tack!

    SvaraRadera
  9. Ruta Ett - när jag råder över saker och ting skriver jag ihop det, som du ser exvis i alla copyright-raderna!

    SvaraRadera
  10. Jag skrattar gott och igenkännande. Saknar nästan nån att kunna skylla oredan på.
    Finast hemma hade vi så länge min mamma levde. Alltid välstädat, för om inte, så gick hon hit och storstädade lite för ofta. Det räckte med att hon kom och strök tvätten varje vecka. Hon älskade att göra fint åt andra, hos sig själv hade hon alltid redan fint.

    Nu är jag så falsk att jag bara städar riktigt noga när det ska komma nån.

    SvaraRadera
  11. Dottern9:47 em

    Aaaaha!! Avslöjad!! Det här var rätt dag att titta in på bloggen minsann... ditt tjat kommer aldrig ha någon effekt igen!! ;D puss

    SvaraRadera