Huka er, nu kommer dom! och TISDAGSTEMA

Nu börjar det bli dags! För nu blir det dramatiskt! Putsa kvasten, ladda kaffekannan, fyll korgen, knyt sjaletten under hakan och ta fart!
Jo, nog är det väl så en påskkärring börjar sin resa?

Påskkärringen är inte så vanlig nu för tiden, tycks det. Åtminstone inte i storstäderna. Minns hur 7-åriga Dottern, enligt värmländsk tradition bemålad och utklädd, gick fram till en liten klasskompis för att ge henne ett av de där "påskbreven" med godis i – en helt okänd företeelse på Södermalm, men noggrant importerad från Barndomslandet av mig som mindes hur kul jag själv haft det som barn, i denna den enklaste av alla dramatiska former: lek, med maskeradanknytning och på låtsas.

Det var bara det att den lilla lekkamraten inte ens kände igen sin kompis. Hon blev i stället livrädd, klamrade sig fast vid sin pappas knän och gallskrek. Antar att han tog emot godiset i barnets ställe, men minns mest hur vi upplevde ett totalt misslyckande med vårt initiativ, som hade den bästa av avsikter.

Fast barn brukar ju ändå gilla att spöka ut sig, även om det nu mer tycks gälla Halloween än påsk. Så varför inte ta fram lite knallrött läppstift till häxans kinder, en brun penna att göra fräknar, mustasch och djärva ögonbryn med och sedan en djupdykning i sjalförrådet. Ett förkläde fullbordar stassen och nog står det väl ändå en liten sopkvast där hemma?

Sedan finns det en helt annan konflikt inbyggd. Den gäller tidpunkten. Ska påskkärringen flyga till Häcklefjäll redan på skärtorsdagen? Eller är det påskafton som är den "korrekta" resdagen? På den frågan har jag inget svar. Men är man barn (både pojkar och flickor får vara med!)  som tycker det är kul att klä ut sig spelar det faktiskt ingen roll vilken dag man väljer!

Huka er, allihop, för nu kommer dom!

DRAMATISK är veckans ord i tisdagstemat. Kolla in andra former av dramatik här!

Copyright Klimakteriehäxan

Mormors påskliljor

Det är en särskild lycka som förunnas de ungar som får ha kvar sina mor- och farföräldrar en bit in i livet. Under förutsättning, förstås, att den där äldre generationens representanter bryr sig – och tar sig tid att bry sig.

Farmor var den sista som försvann ur mitt liv. Då hade jag hunnit bli tonåring. Farfar, morfar och mormor dog innan jag fyllt tio. Jag minns dem förstås, men inte som några härliga lekkamrater eller puttriga idésprutor. Inte heller som roliga barnvakter eller någon man satt i knät på. De hade levt rätt hårda liv alla tre, min mormor hade fött åtminstone nio barn varav sju nådde vuxen ålder.

Hon hade inte så många lediga stunder, mormor Hilma. Men hon hade i alla fall en gitarr. En enda melodi minns jag att hon sjöng till eget ackompanjemang: "När månen vandrar på fästet blå / och tittar in genom rutan / Då tänker jag understundom så / dej vill jag inte va´ utan! / Du har det bra du, du måne klara / som högt där uppe din ban får fara / och blott se på – ja blott se på!"
Man ska väl inte tolka in för mycket i hennes val av visa, men det kan inte hjälpas: jag gör nog det ändå.

Så blev de gamla, om än inte jättegamla. Mormor avled först, morfar knappt ett år senare. Tror att han kände sig väldigt övergiven, trots alla barn och barnbarn. Det var ju ändå den lilla skinntorra Hilma med stram grå hårknut i nacken som varit viktigast, i hela hans vuxna liv.

Hur arvsskiftet gick till vet jag förstås inte. Små barn blandas rimligen inte in. Men en enda sak har jag efter mormor (och morfar, men jag tror inte han någonsin brydde sig): ljusstaksparet i keramik från Gabrielverken. De föreställer påskliljor och ska förses med julgransljus. Blommorna har gått sönder, tappat blad och ser rätt skamfilade ut trots lagningsförsöken, men till påsk kommer de ändå fram. Liksom minnet av mormor och morfar.

Copyright Klimakteriehäxan

När påsken står för dörren

Hoppsan, vi är inne i påskveckan!
Jo, det kom lite plötsligt. När man varken är barn själv eller har egna ungar hemma kan sådant förträngas.

I min egen barndom rådde intensiv aktivitet tiden före påsk. Vi ritade och målade speciella påskbrev, som veks till en sorts kuvert. Kuverten lade vi sedan godis i, men först efter att brevet fått en alldeles egen, fantasifull adress: Till Stina, Kycklingvägen 23, Påskboda. Kunde också vara Kvastgatan eller Äggstigen i Hönshammar eller Häcklefjäll eller något i den stilen ...

På själva påskafton klädde vi ut oss och "gick påskkärring". Vilket betydde en för små ben oändligt lång promenad från grannhus till grannhus där breven skulle överlämnas och man i bästa fall bjöds på något gott, eller fick påskbrev tillbaka.

Påskens accessoarer var rätt många. Det skulle vara färgglada fjädrar i fastlagsriset, som kunde förädlas till påskris och då förses med fler prydnader: målade äggskal eller kycklingar av flirtkulor, exempelvis. Påskharar var ett modernt påfund som krävde extra förklaring, men de fanns också.

Dukar med kycklingmönster plockades fram, porslinsfigurer med påskanknytning likaså. Äggkopparna kom till användning. Krukväxterna på köksfönstrets hylla fick gärna ha gula blommor. Och så påskäggen, de olika stora, i papp, avsedda att förvara allt godis i. För godis, det har hört påsken till i alla tider! Ofta dessutom i sådan mängd att det behövdes fler än ett pappägg för att rymma alla sötsakerna.

För all del, godis blir det nu för tiden också, det är bara att erkänna. Och ett och annat hönsägg, även om vi inte längre ids måla skalen. Men de där fjädrarna att sätta i riset, de har inte kommit till användning sedan Sonen och Dottern slutade bry sig.

Förrän i år, alltså, när jag tyckte att de kunde få ta plats i en av de påskprydnader jag har, återanvänder och verkligen gillar: den svarta ståltrådshönan. Som kanske inte alls var tänkt som något att ta fram när påsken står för dörren, vad vet jag.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om livets andra halva

"I en tid då arbete för de flesta människor betydde kroppsarbete fanns ingen anledning att fundera på livets andra halva. Du fortsatte helt enkelt bara göra det du alltid gjort. Om du hade tur att överleva 40 års hårt arbete i kvarnen eller vid järnvägen, så hade du knappast något emot att spendera återstoden av ditt liv med att inte göra någonting alls. Idag är majoriteten av allt arbete istället kunskapsinriktat och kunskapsarbetare är inte 'färdiga' efter 40 års arbete, de är snarast uttråkade."

-Managementgurun Peter F. Drucker i sin klassiska ledarskapstext "Managing Oneself" för Harvard Business Review, om hur vi bör ta oss an den andra halvan av vårt arbetsliv (läs: när vi går i pension). Han slår också fast att det är högst rimligt att satsa på en ny yrkesbana senare i livet. Men då ska man börja "i det lilla" och börja i tid! Kan vara värt att läsa hela kanske!

Kärleken till fiktiva människor

I dag är det en handen-på-hjärtat-fråga som sysselsätter Bokbloggsjerkans deltagare:
Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Ja, handen på hjärtat, hur mycket tar vi till oss de personer/rollfigurer som vi möter i olika sorters gestaltningar?

Nog bryr vi oss olika mycket, den saken är klar. Vissa typer vill man rent av glömma ... (Selambs!) Ibland handlar det om det yttre som förefaller oemotståndligt (Claire Underwood i House of Cards!), det kan röra sig om en leende mun i kombination med glittriga ögon (Julia Roberts i mängder av roller) eller så fastnar man för en osannolik hjälte (Crocodile Dundee).

Medan man läser skapar man bilderna av olika huvudpersoner inuti sin egen hjärna. Lydia så som Hjalmar Söderberg beskriver henne i "Den allvarsamma leken" tog jag till mig direkt: så sårbar, så öppen, så illa behandlad! Ett nutida exempel som engagerade, fast på ett annat plan, är Little Bee ("The Other Hand" av Chris Cleave).

När jag var barn identifierade jag mig med åtskilliga flickbokshjältinnor: smarta Kitty, duktiga Cherry Ames, modiga George (i Fem-böckerna). "Linnéa i målarens trädgård" (Lena Anderssons bok om en svensk flickas besök i Giverny hos Monet) följde både jag och mina barn med stor förtjusning, även om vi aldrig kommit till den där trädgården på riktigt.

Men frågan gällde ju om vi blir "sjukligt förtjusta" i de där fiktiva människorna. Och på det tycker jag nog att jag kan svara nej, med en liten suck av lättnad ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Ett förflutet är bra att ha

"Vad som är bra med åldrande är att du har ett förflutet. Om du tittar tillbaka på detta och ser konturerna av ditt arbete så finns där en enorm kraft."

-Modeskaparen Diane von Furstenberg, citerad i tidningen Resumé, ser sin ålder som en tillgång vid varje nytt projekt hon sätter igång, vilket sker ofta. Hon är en tydlig representant för det som kallas "New Wave Boomer Beauty", trenden som låter äldre kvinnor vara de stilikoner de förtjänar att kallas. Och på arbetsmarknaden i stort visar det sig att medan yngre arbetskraft har mer flexibilitet, syn och styrka, så kompenserar de äldre medarbetarna detta med mer tålamod och bättre färdigheter kopplade till erfarenhet.

Vånda kring våder

I fjol fanns det ...

Så här års brukar jag ha gardiner med påskliljor i köksfönstret. Ett Ikea-tyg, inköpt för många år sedan, som blev jättefint. Sydde en duk också i samma mönster.

Men de där gardinerna har gått och gömt sig. Ja, det är förstås jag som har lagt dem på något "bra ställe", men var – det är frågan. I min skattsökarjakt hittade jag i stället ett tyg, från Laura Ashley i London, knallrea för sisådär tio år sedan. Laura brukar excellera i blommönster, men det här tyget var tilltalande rutigt i gult och vitt och lite rött.

Kan bli fina köksgardiner, tänkte jag och slog till. Sedan hände absolut ingenting. Förrän i går. Min kära lilla Elna (symaskinen alltså) kom fram och jag skred till verket. Till saken hör att jag sytt ganska många gardiner i mina dagar, med och utan veckband och rynkhuvuden, omtag, kappor och längre våder. En sak har de alla gemensamt: när de skulle hängas på plats visade det sig utan undantag att de var olika långa.

Där hade jag legat på golvet och mätt och måttat, nålat och tråcklat, klippt så trådrakt som möjligt. Likväl blev slutresultatet olika längder. Och jag förstod aldrig varför. Fast jag har hängt upp mina kreationer ändå, i den envisa förvissningen att ingen skulle lägga märke till att ena gardinen var två centimeter längre än den andra. Nu skulle jag, med rutornas hjälp, inte upprepa misstaget.

Det gjorde jag ändå, men upptäckte felet i tid. Mätte om, fick klippa bort en bit, nåla igen, räkna rutor på nytt – och till slut hade jag två lika långa gardinlängder. De är på plats, lite i gulaste laget tycker jag så här i efterhand (gult har aldrig tillhört mina favoritfärger). Men det är ju snart påsk ...

Maken kom ut i köket, tillsagd att inspektera mitt mästerverk.
-Dom vi hade förut var snyggare, konstaterade han lakoniskt. 
Där fick vi, Laura och jag.

Kanske ska jag lägga ner eventuella framtida gardinsömnadsprojekt. Och vända mig till Hemtex, Ikea, Haléns eller Åhléns om suget efter variation dyker upp igen.
Då får man i alla fall garanterat lika långa våder. Utan våndor.

Copyright Klimakteriehäxan

Att ha eller inte ha kristallkrona

Nog har jag fattat att allt kommer igen. Att det som var trendigt då plötsligt kan vara trendigt också nu. Men att det kunde gälla kristallkronor?

I Barndomslandet var det förvisso extra pluspoäng om det hängde en aldrig så liten men dock kristallkrona i vardagsrummet. En nödlösning kunde bestå av en liten väggfast lampett med några få glasprismor dinglande. Min mamma drömde om en riktigt taklampa i kristall, men det var nog att betrakta som en onödig och onödigt dyr nyinskaffning. Alltså hade vi ingen.

I mitt tycke gick det väldigt bra ändå. Har aldrig förstått dragningskraften i de enorma kristallkaskaderna, även om de kan vara häftiga i rätt omgivning – ja, som på Berns där min bild är tagen, till exempel. Takhöjden i svenska vardagsrum kan sällan tävla med en lokal som den här ... och stora kristallkronor kräver rymd!

Men hemma? Blotta tanken på spindelväven och dammet som måste tas bort borde skrämma varenda människa som inte har en hel stab av tjänstefolk att skicka ut när vårsolen avslöjar hur inventarierna egentligen ser ut!

Butiker som specialiserat sig på belysning i olika former drar ändå till sig mina blickar. Kristallkronorna hänger tätt som vinbär i klase och förser omgivningen med ljusreflexer och glitter i omätliga mängder. Fint på sitt sätt, absolut! Och gratis. Kostar ju inget att titta! Dammet behöver jag inte bry mig om heller.

Alltså väljer jag att benhårt hålla fast vid principen att leva utan kristallkrona. Det är ingen uppoffring. Lampor ska lysa hellre än glittra, vara praktiska i stället för bara till prydnad.

Döm därför om min förvåning när en väninna berättar om en annalkande 8-årsdag. Flickan är ombedd att komma in med en liten önskelista. Den förväntas ha en fin klocka på första plats, något som hon absolut ska få.

Barnet ringer, glad i rösten.
-Nu vet jag precis vad jag vill ha av dej på födelsedagen!
-Så bra! Vad önskar du?
-En kristallkrona!
-VA?!? Min väninna känner hur hon inte riktigt kan styra sin reaktion. Men samlar sig:
-Var ska du ha den då?
-I mitt rum så klart!

Jaha. Hur en svensk 8-åring år 2015 fått smak för kristallkronor lär vi aldrig få veta. Men hon, född nästan ett decennium senare än min mamma, har uppenbarligen hittat en trend som går igen och än en gång försöker leta sig från slotten in i kojorna.
Och det där med damm och spindelväv, det har hon inte tänkt på. Det tar väl minst tjugo år till.

Copyright Klimakteriehäxan

Att åldras i skönhet

Bedagad skönhet ska inte föraktas.
Det är få förunnat att åldras så vackert som tulpanerna gör ... och vi vet ju alla att skönheten ligger i betraktarens öga. Även om vi samtidigt har insett att ett och annat faktiskt var bättre förr.

Men det enda raka, det är förstås att hoppas på att åldras som en tulpan. Hoppas kan man ju alltid! Samtidigt som det gäller att inse, att långt ifrån alla kommer att se den där skönheten.
Fast så är det ju med gamla tulpaner också, i princip utblommade och på väg att kastas.

Copyright Klimakteriehäxan

Säsongsfinal?

Vågar man hoppas att vi nu vaknat till en vit värld för sista gången den här vintern?
Jag vet. Man kan aldrig vara säker på någonting. Bara hoppas.
Det gör jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur får man dig att stanna - och att komma tillbaka?

En väldigt intressant fråga är veckans ämne för Bokbloggsjerkan:
Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar.

Den frågan är vi nog många som vill ha svar på. För tendensen som jag ser den i bloggosfären är att bloggarna är mindre flitiga, besökarna lite färre. Att vi är många som bryr oss om böcker är kul, men att recensera tror jag inte räcker. Dessutom inbillar jag mig att man kan intressera läsarna genom att skriva liiiite längre, fast inte för långt förstås ...

Visst funkar bokbloggarna som lästips, visst kan vi hamna i debatter om bra eller dåligt (som alltid ligger ju skönheten i betraktarens ögon) och visst kan vi hitta en relativt okänd förmåga som kan få en liten extra skjuts. Det är ju läslusten som styr oss, förtjusningen över bra text och medryckande historier som man tycker att fler borde få njuta av.

Men exakt vad är det som fångar dig, besökaren, att läsa, kanske klicka på etiketten "böcker" och scrolla en bit och sedan ge dig lust att komma tillbaka, det är alltså frågan.
Jag hoppas på många kloka svar via Bokbloggsjerkan.

Uppdatering: i många av svaren påpekas just att kommentarer och svarsvisiter är viktiga. Kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag försöker klicka mej över till alla som lämnat spår efter sig, även om tiden ibland inte räcker till. Alla bloggare älskar några snabba rader i kommentarsspalten!

Copyright Klimakteriehäxan

Den första!

Det ska snöa i morgon. Igen. Det är inte det man drömmer om just nu, faktiskt väldigt väldigt långt därifrån. Vi är många som vänder näsan mot solen en extra minut på väg till eller från bussen, som glatt plockar fram solglasögonen och till och med tar med kaffet utomhus för att avnjuta det i en skyddad vrå.

Dessutom är naturen lika sugen på sol och värme som människorna. Det syns på marken, det hörs på fåglarna. Och nu har jag varit på blomjakt i Kungsträdgården också!

De allra första knopparna på de japanska körsbärsträden har slagit ut. Visst, de är inte enkla att få syn på, och när man väl upptäckt dem är de lätträknade. Kyliga nätter har fått de flesta att avvakta. Så nu är frågan hur de ska tåla den väntade nederbörden.

Bara att hålla tummarna. Om nu de här allra djärvaste fryser ihjäl finns det många knoppar att hoppas på. Men håll med om att det är lite häftigt med de allra första!

Copyright Klimakteriehäxan

Lyxlirare?

Vad är egentligen lyx?
Sanningen är nog att det finns ungefär lika många svar på den frågan som det finns människor som över huvud taget köper något, någon gång.

Men gemensamt är väl ändå att man sätter sin egen lyxetikett på sådant som man gör mer sällan, som kostar lite mer. Kanske något man sparat pengar för att få råd med, när man haft det på önskelistan under lång tid. Fast ibland blir nog vi konsumenter lurade. Grundlurade till och med.

För varor som tagits fram av hantverkskunnigt folk med formgivarkompetens i material av hög kvalitet blir naturligtvis dyra. Dock prutas det på de där ingredienserna lite väl ofta när man är ute efter att öka försäljningsvolymen. Många shoppar för etiketternas skull, de där guldglänsande bokstäverna som ska signalera exklusivitet. Viktigare än designen, rent av.

Så kunden har det inte lätt, minsann ... Accessoaren just inköpt för dyra pengar kan vara kopia av den äkta varan, men ändå ha rätt "coolhetsfaktor". Att man då faktiskt lurats att betala mer än prylen i själva verket är värd kommer i andra hand.

Fast det sitter ju i hjärnan, det där. En psykolog har slagit fast att shopping är för den modeintresserade kvinnan vad storviltsjakt är för mannen. Det visar sig att våra hjärnor förändras när vi gör av med mycket pengar. "Blod-syre-beroende aktiviteter i orbitofrontala cortex (området som registrerar glädje och njutning) stiger när vi möts av ett högt pris." Så står det i en forskarrapport från Stanford-universitetet som publicerades förra året.

Ett exempel som tas upp gäller vin. Om man vid en vinprovning förser de olika flaskorna med prislappar tycker den som smakar ofelbart bättre om de dyra! Och när samma vin serverades två gånger, med stor prisskillnad angiven, ansågs det också godast när det kom ur flaskan med högst uppgivet pris!

Forskare i all ära, men min hjärna har de definitivt inte koll på. Jag är hundra procent tvärsäker på att i mitt orbitofrontala cortex plingar det till av ren och skär lycka när jag ramlar över ett riktigt reakap.
Skulle det sedan råka bestå av något med lyxstämpel så, visst, kul det också.
När det kommer till vin tror jag inte heller att jag är en pålitlig försökskanin. Känner sällan stor skillnad (om det inte gäller att skilja på rött eller vitt, förstås, det är jag bra på!)

Är jag då en lyxlirare? Det är väl tveksamt. Men en stund i solen på balkongen nyss gav mig definitivt en lyxig känsla. Alldeles gratis var det också.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VÅR

Visst är det vår i luften!
Vår, förvisso. Men min är den inte, den levnadsglada skapelsen som avtecknar sig mot blå himmel.

Fast jag tycker att den uttrycker vårkänslor, trots sin svarta färg: ett virrvarr av glada människor, kanske mitt i en dans, eller i någon sorts lyckosprång ...

Det är tisdag, det känns alltså som VÅR och det är också denna veckas påkallade tisdagstema. Och det gäller att njuta NU. För på fredag ska det snöa igen, om man får tro meteorologerna. Men de härliga kropparna över gatan i Oslo tål förstås lite kyla och vit nederbörd. Vilket man får tro att även vårtecknen på marken gör: krokusar, snödroppar och vintergäck är också levnadsglada skapelser! I vårens egna färger dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett trosfynd

Den är smårutig i vitt och ljusblått. Storleken okänd, liksom ursprunget och lika okänd som den idéspruta som fick gehör för en nyhet som på sitt sätt var revolutionerande. Det måste ha varit 70-tal.

Att det handlade om radikalt nytänkande är solklart. Köp papperstrosor, glöm tvätten, släng dem bara när de använts! De såldes individuellt förpackade men i en sammanhängande rad. Bara att riva loss något par och slänga ner i gympaväskan eller weekendbagen.

Det var just i påsen med träningskläder jag gjorde fyndet. Två papperstrosor, i rejäl bikinimodell, som måste ha legat där i evigheter, som reserv ifall jag skulle ha glömt rena underplagg att ta till när jag svettats färdigt, det var nog tanken. Nu ville jag testa: funkade de verkligen?

Jag mindes att man fick vara lite försiktig, det var lätt att köra en nagel genom "tyget". Och resåren kunde man lätt dra av, där gällde det också att ta det varligt. Storleken då? Ja, märkvärdigt nog kunde jag komma i, trots att det är rätt många kilon sedan papperstrosan var en nymodighet. Sedan är det det där med känslan, den viktiga närmast-kroppen-upplevelsen ... Tja, inte var det som siden precis. Inte som skönaste bomullen heller. Men visst, visst gick det an!

Intresserat följde jag min trosas öde genom eftermiddagen, med något toabesök och en hel del rörelse. Den höll! Fast vid läggdags var också 70-talsbyxan slut och hamnade på därför avsett ställe, alltså soppåsen.

Nu vet jag inte riktigt hur bra den där tanken var, egentligen. Och tydligen har man gjort försök med nylansering, fast då i stringmodell, med eventuell framgång dold i dunkel.  Det man sparar i tvättmedel och -tid för miljöns skull nollställs kanske av kortvarigt användande av papper? Men nog ser jag vitsen med att inte ha så mycket underkläder i tvättskåpet!

När jag googlar för att se om jag kan hitta mer info om mitt trosfynd visar det sig, att de minsann fortfarande är efterfrågade, i ursprunglig version!
Någon har köpt två stycken på en auktionssajt och betalat 40 kronor.
Priset var avgjort mycket lägre när jag köpte mina ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ny och gammal teknik

"Jag skriver på en traditionell skrivmaskin. Sjuåringen utbrister storögt: 'Kolla, den printar direkt!'"

-En man som heter Staffan och bor i Umeå delar med sig av sin vardag via Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida. Vilket var en tidningsdel jag förr i världen aldrig missade, men som i aktuell version mycket mera sällan lockar fram ett leende. Den är definitivt en av de saker som var bättre förr! Men idag log jag i alla fall ... 

Minnesvärt och dramatiskt öde

I går kväll hade alla svenska soffpotatisar fullt upp med underhållning anpassad för tv-bruk: Babben och Skavlan i ettan, Let´s dance i fyran, plus en och annan kriminalare och lite annat smått och gott.
Och nog för att jag hade tänkt följa Ingemar Stenmarks öde på parketten, men det har ändå inte blivit så. Exempelvis just denna fredag den trettonde kändes det som att det blev ännu bättre!

För låtarna kan jag fortfarande och soundet minns jag väl från tonåren. Men själva begreppet "Jailbird Singers" hade jag glömt. Tre musikaliska killar som lärde känna varandra medan Långholmen fortfarande var ett fängelse, som fick kontakt med det tongivande (haha) skivbolaget Metronome och som slog igenom med dunder och brak. Det var 60-tal.

Succén var stor men snart över. Den minnesvärda, bitvis rörande och dramatiska historien berättas i dokumentären med rubriken "Där björkarna susa", lånad från en av de verkliga hittarna. Trion sjöng också en del s k väckelsesånger, med hjärta.
Bara en av de tre är fortfarande i livet, men andra fyller i och skildrar grabbarnas öde i programmet, som är gjort av Börge Jansson och Peter Schildt.
Se det här!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur hinner man läsa - om man hinner alls?

Hur hinner du läsa så många böcker?
Den frågan vidarebefordras via veckans Bokbloggsjerka. Ja, ni har väl inte missat att mängder av bloggar handlar väldigt mycket om böcker? En del skriver bara om litteratur. andra (som jag till exempel) blandar och ger och har böcker som ett av många ämnen.

Den där frågan är rätt vanlig när man gillar både att läsa och att prata med andra om det man själv läser, precis som det är spännande att höra vilka  författare som vänner och bekanta upptäckt och gärna rekommenderar.

Minns tiden när vi energiskt letade nytt boende. Jag var helt hopplös när det kom till stambyten, energiförsörjning och låneläge. För om bostaden fortfarande var möblerad fastnade jag ofelbart framför befintliga bokhyllor: vad fanns där? Som om raden av sönderbläddrade pocketar och prydliga travar med pampiga praktverk skulle ingå i köpet! (Det gjorde de aldrig, men när vi till sist slog till ingick en väldigt fin måttanpassad bokhylla ...)

Svaret på frågan är att jag hinner inte alls läsa särskilt många böcker längre. Förr klämde jag säkert minst en roman/deckare i veckan, parallellt med arbete och fritid. Som nybliven mamma blev lässtunderna glesare, fast då ägnade jag mycket tid åt högläsning och det var också givande, för såväl mor som barn.

Nu satsar jag på semestern. Nästan det viktigaste i packningen är momentet då man ska välja vilka böcker som får följa med. Det brukar funka. Samtidigt växer oavbrutet högen av sådant som jag väldigt gärna vill, men aldrig verkar få tid till att läsa.

I ärlighetens namn har mobilen och datorn en del av skulden. Det är alldeles för lätt att fastna på Facebook eller ta ett varv till med något mer eller mindre hjärndött spel. När jag tänker på det (och skäms) så intalar jag mig att när jag blir pensionär, då ska jag minsann börja läsa igen. Oavbrutet, sent in på nätterna, högt och lågt, kanske flera böcker i veckan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Stjärnklart

Det brukar vara i de sista skälvande novembertimmarna man flänger i väg ner i källaren eller upp på vinden för att leta fram dem, adventsstjärnorna som ska lysa upp vår allra mörkaste tid. Den som sedan håller sig till traditionerna slänger och tar ner allt som hör julen till vid Tjugondedag Knut.

Alla gör inte så, man får ju förvisso bestämma själv över vilka konvenansens regler man accepterar och vilka man struntar i. Alltså ser vi fortfarande på kvällarna flera stjärnor lysa i fönster hos grannarna, som inte tycker som jag: att det trots allt är lite skönt att rensa bort julspåren för att slå in i andra hjulspår.

Men inte nog med det. Jag trodde i min enfald (och tycker mig ha sett bevis för) att adventsstjärnor inte är någon stor försäljningsartikel förrän allra tidigast fram i oktober eller så. Och visst trodde jag också att butikerna plockar bort julsäsongens varor när det nya året grytt.

Det gäller uppenbarligen inte alla. Så om du råkat ha haft sönder din adventsstjärna eller av någon annan anledning vill ha en ny behöver du inte vänta. Ta dig redan nu till Gamla Stan, vraka och välj! (Adressen ser du på bilden.) Sedan är det stjärnklart igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FAVORITÅRSTID

Det är blommorna som gör det. Placerar våren i topp när man ska ranka de fyra årstiderna. Visst, alla har de sina goda sidor och vackra dagar. Men när man uppmanas att som tisdagstema välja sin favoritårstid så här i mitten av mars, då är det längtan efter det som ska komma närmast som styr.

Och varje vår sänder jag många tacksamma tankar till dem som ser till att Stockholm blommar. OK, vitsipporna sköter sig väl själva, men de tillåts i alla fall breda ut sig. Men de ljuvliga mängderna tulpaner runt om i staden är lika ditplanterade som de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården, andra "svenska" träd inte att förakta!

Snart är vi där! Fast vi än så länge får nöja oss med krokus och snödroppar och vintergäck. 

Vågar jag tippa att jag är långt ifrån ensam om att ge "segern" till våren? Kolla här!

Jag behöver förstås egentligen inte tillägga, att inget av fotona är taget i år ...

Copyright Klimakteriehäxan

Idol i Mello-pärla

Vi som för länge sedan valt bort den så kallade Mello-festen är väl i minoritet. Men jag tillhör den, och finner ingen anledning att ompröva min inställning. Om nästan halva befolkningen tittar kan väl det räcka?

Fast ett och annat guldkorn går man naturligtvis miste om, konstigt vore det väl annars efter all den möda och alla de tv-timmar som ägnats åt detta. Det betyder förstås att man inte precis är först på bollen, men förr eller senare sipprar informationen ner. Nu har det uppenbarats till och med för mig att lördagens program innehöll en äkta pärla!

Pärlan består av Monica Zetterlund som sjunger "En gång i Stockholm", med musik av Bobbie Ericsson och text av Beppe Wolgers. Med den vann hon på hemmafronten 1963, men när det blev dags för Europa-final i Eurovisionsschlagern fick Sverige inte en enda poäng – det har aldrig hänt varken förr eller senare. Än, alltså.

Nu hade något geni kommit på att låten skulle göras som duett (igen, Zäta sjöng den med Carli Tornehave i starten) mellan Zäta i 1963 års upplaga och Sanna Nielsen, som är en av årets programledare. Resultatet blev faktiskt alldeles lysande (trots att Monica förstås sjunger ännu bättre än Sanna)! Så fick man återse en idol i halvny tappning. Förmodligen bästa numret i årets hela Mello-omgång ...

Copyright Klimakteriehäxan

Att läsa på en kvinnornas dag

Den 8 mars verkar inte bara vara kvinnodagen i år, det verkar också vara dagen för vårens ankomst. Solen skiner, termometern har tagit ett glädjeskutt uppåt och Årstaviken glittrar och skvalpar, utan en endaste isbit inom synhåll. Vinden är onödigt vårvild, men det går inte att göra så mycket åt. Lite vårvilda kan vi ju alla bli!

Alltså är inte vädersituationen sådan som man brukar kalla perfekt för att krypa upp i en soffa med en bok. Vilket inte hindrar att man kan fundera över vad som skulle kunna vara lämpligt en dag som denna. Det kommer garanterat regn och gråa moln, förr eller senare, och då kan det ju vara praktiskt att ha en liten bokhög att plocka fram ...

Visst vet vi redan att det är tjejer/kvinnor/damer/tanter som läser mest böcker. Författare är inte heller sällan av kvinnokön. Och ämnen som möjligen lämpar sig bättre än andra kan också tänkas röra kvinnors hjärtan innan de tar sig in i männens. Men i slutändan är det ändå personliga val vi gör. Se här fem av mina favoriter som kan förses med etiketten "kvinnodagsbok" (trots att det går utmärkt att läsa dem vilken annan dag på året som helst).

En fantastisk bok jag återvänder till är Nobelpris-belönade Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter". Vilken stark människa! Vilken härlig läsning, romantik och spänning och allt i ett enda paket!
"Americanah" av en modern favorit, Chimamanda Ngozi Achibie, är en sann läsupplevelse. Det tycker jag också att "Flicka med gröna ögon" (Girl With Green Eyes) av Edna O´Brien är, precis som hela hennes serie om tjejer på Irland, fram till "Flickor i äktenskapets hamn" (Girls In Their Married Bliss). I hennes böcker är huvudpersonerna alltid kvinnor.

Majgull Axelsson har skrivit en rad bra romaner, men det är ändå en annan av hennes böcker som jag menar borde vara obligatorisk läsning för alla: "Rosario är död". Om utnyttjade flickor och deras samvetslösa utnyttjare, byggt på faktisk grund – förstås och tyvärr.

På femte plats (fast min lista är inte i prioritetsordning) hamnar, efter svåra kval, Lisa Sees historiska roman som skildrar kinesiska kvinnors öde. "Snowflower and the Secret Fan" är spännande, otäck och, precis som Axelssons bok, väl researchad och verklighetstrogen, såvitt jag förstår. Hittar den inte i svensk översättning, men det kan bero på att jag letat dåligt.

Nu sneglar jag skamset mot bokhyllan där rader av favoriter står och trängs utan att ha fått komma med: Selma Lagerlöf, Joyce Carol Oates, Margaret Atwood (ja, hennes "Kattöga" ska inte glömmas ...), Vita Andersen också ("Håll käften och var söt"). Men nu blev det femlingar den här gången!

Lekplatsen blev plötsligt smockfull i vårsolen. Här finns inga mössor men bara armar, ben utan strumpor och minsann lite matsäck också!

Äntligen blommar det i rabatten! Lite krokus som en blomsterhälsning på den Internationella kvinnodagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tillägnan

Fredag och en ny Bokbloggsjerka-fråga: Brukar du läsa dedikationerna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?

Tror att jag kan svara någorlunda kort på den: visst ser jag dem, men jag tror inte jag lagt en enda på minnet.

Däremot ser jag med förtjusning på de rader som olika författare personligen skrivit in i böcker jag har. Det är visserligen inte riktigt det samma som att få en bok sig tillägnad, med namn i tryck. Men ändå. Att få ett dedicerat ex har affektionsvärde. Tyvärr såg jag aldrig till att få Astrid Lindgrens signatur i min Pippi Långstrump-volym, trots att jag hade chansen. Det ångrar jag än i dag!

I min bokhylla finns ändå böcker med personliga hälsningar från en lång rad fantastiska skribenter: Gabriel Garcia Marquez, Mario Vargas Llosa och Ernesto Sabato, för att ta några latinamerikanska storheter. Majgull Axelssons alla böcker står sida vid sida, samtliga med dedikation. Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar" köpte jag vid signeringsdisken på bokmässan. Legendariske journalistkollegan Knut Ståhlberg, nyss avliden, har skrivit mycket personligt till mig i sina memoarer.

Roligaste dedikationen jag hittills läst står Fredrik Backman för. Dottern önskade sig hans senaste, "Britt-Marie var här", och jag ställde mig i bokmässekö även förra året. I boken står det: "Hoppas att du läser och har kul. Och glöm inte att allt löser sig med bikarbonat."

Copyright Klimakteriehäxan

Utsikt kan man också byta

 Åsikt byter vi väl alla någon gång ibland. Det kan bero på ny insikt, till exempel. Eller att man hyser de bästa avsikter. Men utsikt kan faktiskt också bytas, även om fönstret är det gamla vanliga liksom världen därutanför.

Med konstnärinnan Maj-Lis Ullers benägna bistånd har jag nu ny utsikt från min arbetsplats här hemma. Jag ser ett färgskimrande landskap i fusion-teknik, alltså glas och metall i skön förening.

Och med tanke på att den andra, äkta, utsikten är grå och mörk liksom himlen där ovanför så känns den somriga kvadraten som ett löfte. Ni vet, den ljusnande framtid ... när himlen är blå, marken grön, molnen vita och blommorna gula och röda!

Copyright Klimakteriehäxan

Rapport från fronten

Det pågår ett krig runt omkring oss. Det har pågått länge. Utsikterna till att det ska ta slut är i det närmaste obefintliga. Förhandlingar har visat sig helt lönlösa, eftersom parterna visar mycket litet eller inget intresse av att kompromissa. Båda anser sig – som så ofta är fallet i konflikter – ha rätt och därför vara den som ska avgå med segern. Man kapitulationen uteblir alltså.

Jag talar om kuddkriget. Vid fronten står vi, kvinnor som älskar kuddar på den ena sidan, och män som anser att kuddar är ett idiotiskt påfund på den andra.

Den utlösande faktorn är köpet av soffa. Möbeln provsitts, fotograferas, läggs in i bild i egna hemmiljön i datorn för att kolla att den passar. Beslut tas. Och så långt är parterna överens. Men det är när den där soffan kommit hem på riktigt som allt börjar.

Hon ser en stor sak som kan vara enfärgad eller mönstrad, oavsett vilket känner hon att möbeln (och hemmet i sin helhet) skulle må bra av någon färgklick som bryter av. Den vita, gråa eller svarta soffan kan samsas med alla möjliga kulörer och mönster, den randiga, rutiga eller blommiga ställer lite större krav på kuddvalet. Han ser absolut inget behov av soff-accessoarer.

Men hem kommer de, kuddarna. Blommiga, broderade, randiga, någon medför en rad paljetter, en annan ett strikt grafiskt mönster, färgerna är ton-i-ton eller snyggt kontrasterande. Alla är mjuka och vackra, om än i lite olika storlekar. Nästan alla passar i den där soffan. De som händelsevis blir över placeras med fördel i största fåtöljen eller möjligen på sängen.

Naturligtvis är det kvinnan som stått för inköpen. Naturligtvis är det hon som belåtet beskådar sitt verk när kuddarna fått sina platser. Och naturligtvis är det hon som fortsätter att köpa eller sy kuddar – soffa kan man ju inte byta så ofta, men kuddar!!

Så ligger de där, som bostadens smycken. Allt är frid och fröjd. Tills han sätter sig ner i den där soffan. På något vis verkar karlen ha blivit blind. Han sätter tungt baken rakt ner, hamnar snett, knölar ihop kudden eller kuddarna, muttrar, borrar ner rumpan i stoppningen med bestämda rörelser, ett kuddhörn som förtvivlat försöker undkomma mordförsöket spretar ut mellan hans ben på ett inte helt smickrande sätt.

Ibland låtsas mannen inte om problemet utan sitter kvar på det knöliga. Ibland reser han sig halvt upp, tar kudden och kastar den på golvet.

Under denna process kvider kuddarnas beskyddarinna – inombords och tyst, om mannen är en gäst, klart hörbart om det handlar om den som varit med om soffköpet, som allt började med.

-Varför ska det ligga en massa fåniga kuddar där man ska sitta?

Ungefär så brukar det låta. 

Att få till ett svar som motparten, fienden i kuddkriget, kan acceptera är så gott som ogörligt.

-Ja men tänk på NN som är här ibland, hon är så kort och behöver extra stöd i ryggen!

-Hon är ju inte här NU!

-Fast lite snyggt är det väl ändå, titta på den där i blått till exempel?

-Jag ska ju sitta i soffan, inte titta på den!

Och så vidare. Anfall och försvar. Nya attacker, ibland i bakhåll.

Visst, somliga män är långa och ståtliga och kan tänkas behöva varje millimeter av soffans sittdjup för att få plats för hela sin bakdel. Men varför det i så fall måste regleras under dessa krigsliknande former är i alla fall en gåta.

Vi tillhör ju ändå ett fredsälskande folk, eller hur?

Fast inte när det gäller kuddkriget, från vilket du här och nu fått en rykande färsk frontrapport.
Ingen fred i sikte!

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om kuddkriget här!