Rapport från fronten

Det pågår ett krig runt omkring oss. Det har pågått länge. Utsikterna till att det ska ta slut är i det närmaste obefintliga. Förhandlingar har visat sig helt lönlösa, eftersom parterna visar mycket litet eller inget intresse av att kompromissa. Båda anser sig – som så ofta är fallet i konflikter – ha rätt och därför vara den som ska avgå med segern. Man kapitulationen uteblir alltså.

Jag talar om kuddkriget. Vid fronten står vi, kvinnor som älskar kuddar på den ena sidan, och män som anser att kuddar är ett idiotiskt påfund på den andra.

Den utlösande faktorn är köpet av soffa. Möbeln provsitts, fotograferas, läggs in i bild i egna hemmiljön i datorn för att kolla att den passar. Beslut tas. Och så långt är parterna överens. Men det är när den där soffan kommit hem på riktigt som allt börjar.

Hon ser en stor sak som kan vara enfärgad eller mönstrad, oavsett vilket känner hon att möbeln (och hemmet i sin helhet) skulle må bra av någon färgklick som bryter av. Den vita, gråa eller svarta soffan kan samsas med alla möjliga kulörer och mönster, den randiga, rutiga eller blommiga ställer lite större krav på kuddvalet. Han ser absolut inget behov av soff-accessoarer.

Men hem kommer de, kuddarna. Blommiga, broderade, randiga, någon medför en rad paljetter, en annan ett strikt grafiskt mönster, färgerna är ton-i-ton eller snyggt kontrasterande. Alla är mjuka och vackra, om än i lite olika storlekar. Nästan alla passar i den där soffan. De som händelsevis blir över placeras med fördel i största fåtöljen eller möjligen på sängen.

Naturligtvis är det kvinnan som stått för inköpen. Naturligtvis är det hon som belåtet beskådar sitt verk när kuddarna fått sina platser. Och naturligtvis är det hon som fortsätter att köpa eller sy kuddar – soffa kan man ju inte byta så ofta, men kuddar!!

Så ligger de där, som bostadens smycken. Allt är frid och fröjd. Tills han sätter sig ner i den där soffan. På något vis verkar karlen ha blivit blind. Han sätter tungt baken rakt ner, hamnar snett, knölar ihop kudden eller kuddarna, muttrar, borrar ner rumpan i stoppningen med bestämda rörelser, ett kuddhörn som förtvivlat försöker undkomma mordförsöket spretar ut mellan hans ben på ett inte helt smickrande sätt.

Ibland låtsas mannen inte om problemet utan sitter kvar på det knöliga. Ibland reser han sig halvt upp, tar kudden och kastar den på golvet.

Under denna process kvider kuddarnas beskyddarinna – inombords och tyst, om mannen är en gäst, klart hörbart om det handlar om den som varit med om soffköpet, som allt började med.

-Varför ska det ligga en massa fåniga kuddar där man ska sitta?

Ungefär så brukar det låta. 

Att få till ett svar som motparten, fienden i kuddkriget, kan acceptera är så gott som ogörligt.

-Ja men tänk på NN som är här ibland, hon är så kort och behöver extra stöd i ryggen!

-Hon är ju inte här NU!

-Fast lite snyggt är det väl ändå, titta på den där i blått till exempel?

-Jag ska ju sitta i soffan, inte titta på den!

Och så vidare. Anfall och försvar. Nya attacker, ibland i bakhåll.

Visst, somliga män är långa och ståtliga och kan tänkas behöva varje millimeter av soffans sittdjup för att få plats för hela sin bakdel. Men varför det i så fall måste regleras under dessa krigsliknande former är i alla fall en gåta.

Vi tillhör ju ändå ett fredsälskande folk, eller hur?

Fast inte när det gäller kuddkriget, från vilket du här och nu fått en rykande färsk frontrapport.
Ingen fred i sikte!

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om kuddkriget här!