Lyxlirare?

Vad är egentligen lyx?
Sanningen är nog att det finns ungefär lika många svar på den frågan som det finns människor som över huvud taget köper något, någon gång.

Men gemensamt är väl ändå att man sätter sin egen lyxetikett på sådant som man gör mer sällan, som kostar lite mer. Kanske något man sparat pengar för att få råd med, när man haft det på önskelistan under lång tid. Fast ibland blir nog vi konsumenter lurade. Grundlurade till och med.

För varor som tagits fram av hantverkskunnigt folk med formgivarkompetens i material av hög kvalitet blir naturligtvis dyra. Dock prutas det på de där ingredienserna lite väl ofta när man är ute efter att öka försäljningsvolymen. Många shoppar för etiketternas skull, de där guldglänsande bokstäverna som ska signalera exklusivitet. Viktigare än designen, rent av.

Så kunden har det inte lätt, minsann ... Accessoaren just inköpt för dyra pengar kan vara kopia av den äkta varan, men ändå ha rätt "coolhetsfaktor". Att man då faktiskt lurats att betala mer än prylen i själva verket är värd kommer i andra hand.

Fast det sitter ju i hjärnan, det där. En psykolog har slagit fast att shopping är för den modeintresserade kvinnan vad storviltsjakt är för mannen. Det visar sig att våra hjärnor förändras när vi gör av med mycket pengar. "Blod-syre-beroende aktiviteter i orbitofrontala cortex (området som registrerar glädje och njutning) stiger när vi möts av ett högt pris." Så står det i en forskarrapport från Stanford-universitetet som publicerades förra året.

Ett exempel som tas upp gäller vin. Om man vid en vinprovning förser de olika flaskorna med prislappar tycker den som smakar ofelbart bättre om de dyra! Och när samma vin serverades två gånger, med stor prisskillnad angiven, ansågs det också godast när det kom ur flaskan med högst uppgivet pris!

Forskare i all ära, men min hjärna har de definitivt inte koll på. Jag är hundra procent tvärsäker på att i mitt orbitofrontala cortex plingar det till av ren och skär lycka när jag ramlar över ett riktigt reakap.
Skulle det sedan råka bestå av något med lyxstämpel så, visst, kul det också.
När det kommer till vin tror jag inte heller att jag är en pålitlig försökskanin. Känner sällan stor skillnad (om det inte gäller att skilja på rött eller vitt, förstås, det är jag bra på!)

Är jag då en lyxlirare? Det är väl tveksamt. Men en stund i solen på balkongen nyss gav mig definitivt en lyxig känsla. Alldeles gratis var det också.

Copyright Klimakteriehäxan