onsdag, september 09, 2015

Med svaveldoften i näsan

Den speciella lukten av svavel ligger kvar över min teve-soffa fast en vecka har gått. Jag vet ju precis hur det känns. Har haft svaveldoften i näsan på vulkansluttningar i både Guatemala och Nicaragua. Det är otäckt och samtidigt lite spännande när ångorna stiger genom den varma jorden, pyser upp ur marken, får ögonen att tåras och väcker lusten att hosta. 

Just så måste det ha varit när Ingrid Bergman skulle fly till fots tvärs över den aktiva vulkanen från den instängda miljön på den lilla italienska ön Stromboli. Den var inspelningsplats och fick ge namn åt långfilmen som Roberto Rossellini gjorde med henne i huvudrollen. Hon sökte upp honom, ville bort från Hollywood, blev kär i regissören, och det var ett livsavgörande steg för en kvinna som följde sitt hjärta, vägrade inordna sig i etablerade mönster.

Med anledning av stjärnans 100-årsdag (hon avled dock på sin 67de födelsedag) visades filmen i teve sent en kväll i förra veckan, och jag började titta, helt oplanerat. Men satt kvar till slutet. Inte var det väl någon lysande cineastisk upplevelse, fast jag upptäcker att filmen kommer tillbaka till mig ideligen, så nog var jag fascinerad ändå.

"Stromboli" går fortfarande att se på SVTPlay. Är det då något jag rekommenderar? Tja det beror på. Storyn är inte mycket att skryta med, kärleksskildringen inget att tro på (Ingrids rollfigur Karen blir med barn, men man undrar hur – det äkta paret rör praktiskt taget aldrig varandra!) men skildringen av kvinnosynen känns helt autentisk. Möjligen beror det på att det var en syn Rossellini delade.

Och hör man till den kategori biobesökare som gillar lyckliga slut vet jag inte heller riktigt vad jag ska säga. Ibland har slutscenen tolkats som att Karen tar sitt liv. Det tror inte jag att hon gör, men någon lysande framtid har hon knappast att se fram emot även om Antonio, den fiskande maken, släpper in henne i huset igen. Själv fick Bergman tre barn med sin regissör, som så småningom försvann till Indien där han skaffade barn med en annan kvinna.

Det som ändå gjorde att filmen fastnat i mitt minne, det är nog de rent dokumentära scenerna. Rossellini använde sig av öborna i många roller, och när det blir dags att fånga tonfisk ser vi plötsligt en dokumentär! Många starka armar drar i näten, hugger båtshakar i de stora tonfiskarna, blodet stänker. Grymt men vilket skådespel! Utan skådespelare!

Om vulkanutbrottet är autentiskt vet jag inte, men antagligen är det inte det och då är det skickligt fejkat. Faktum är att Stromboli var och är fortfarande en av världens mest aktiva vulkaner, det senaste stora utbrottet ägde rum 2007 men mindre utbrott förekommer hela tiden.

Filmen är från 1950 och knappast en av Ingrid Bergmans bättre, men jag är ändå glad att ha sett den. Lite allmänbildning, kanske. Och för det gruvliga tonfisk-fiskets skull, och för att jag återupplevde hur det är att gå på en levande vulkan när man aldrig kan vara hundraprocentigt säker: är detta början på ett utbrott på riktigt?

Den stickande svaveldoften vilar över min teve-soffa. Trots att jag är väldigt långt från Stromboli. Fast kanske borde man ta en turisttripp dit, i Ingrid Bergmans spår?  Eller är öborna fortfarande taskiga mot utbölingar?

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. rollfiguren var ju flykting, hade ingenstans att ta vägen, fick inte visum till Argentina, så hon (Ingrid) gifte sej med mannen på vulkanön, lite spännande var det allt. Man fick ju väldigt autentiskt se, hur livet kunde vara på ett isolerat ställe. Liknar lite Lasse Hallströms Chokolade, också fördomar mot en främling.

    SvaraRadera
  2. Å, du satt också kvar in i sena natten!!!

    SvaraRadera
  3. jo, när det är bra filmer :)

    SvaraRadera
  4. Blev lite nyfiken på Stromboli nu ...

    SvaraRadera