Jag har många gånger här på bloggen skrivit om handarbete, en ädel kulturform som hamnat i skuggan av så många andra moderna tidsfördriv. Varje gång jag går in hos Myrorna eller i Stadsmissionens butik blir jag sorgsen. Där ligger travar med mödosamt hopkomna broderier, ofta vackra, som ingen vill ha trots att de i princip är gratis. Senast såg jag en stor flamskvävnad, i ram till och med. På prislappen: 25 kronor. Jag törs slå vad om att den är kvar i dag, en vecka senare.
Stickning är en handarbetsgren som är trendig emellanåt. En period stickade alla mohairtröjor, luddiga underverk, ofta oversized, ja ni minns det nog.
Min debut som stickerska ägde förstås rum under timmarna med skolslöjd. Först blev det två grytlappar – jag har dem kvar (se bilden)! Ojämna i kanterna och lite glesa, men klart och tydligt grytlappar.
Nästa uppgift: sticka ett par ullsockor. Fyra strumpstickor, onödigt tunt garn, resårskaft och så skulle det bli en häl. Det gick sakta. Skaftet blev, visade det sig, så hårt stickat att det knappast kunde kallas resår. Foten, däremot, blev hur stor som helst när jag väl fått ihop något som liknade en häl. Den andra strumpan var inte kul att ta tag i. Jag var på den tiden en ganska lugn och stillsam flicka, men minns hur jag i desperation kastade hela stickningseländet rakt in i väggen.
Visserligen blev sockorna klara, men helt oanvändbara. Senare projekt gick bättre. Men snart övergick mina handarbeten till att bli UFOs, alltså UnFinished Objects. Aldrig blev det färdigt att sy ihop ... och där har vi nu diagnosen: jag har Second Sock Syndrome.
Tror dessutom tyvärr att det är obotligt. Trist, men sant.
Som tur är kan man köpa både sockor och tröjor, färdiga att använda, till överkomliga priser. Det gör vi som har Second Sock Syndrome eller SSS.
Men nog vore det roligt att ta tag i stickorna igen ... och bli klar! Och därmed frisk!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Jag fick också nog efter de där första sockarna man var tvungen att sticka i skolan - helt omöjligt att få dem lika. Jag kan än idag känna desperationen, bara jag tänker på, att jag borde försöka i alla fall.
SvaraRaderaVirknålen däremot är en sann vän. Men objekten får inte vara för stora - små hjärtan är lagom.
Skolan varett elände; bara sprätta, sprätta sprätta... men sånt kan man inte lida av hela livet. Men jag kan, allt :)
SvaraRaderaTack för Indiska-tipset! ♥
Stickade ett par vantar med fyra strumpstickor när jag gick i tredje klass i småskolan. Jag fick väl lite hjälp med tummen men annars var de fullt användbara. Jag tror jag också lider av SSS, har just nu en stickning liggande som var tänkt till det äldsta av de yngsta barnbarnen när han var tre år. Nu är han åtta, brorsan sex år och tröjan börjar bli för liten för den yngsta som har fyllt fyra. Men jag kan repa upp eftersom jag endast har bakstycket färdigt.
SvaraRaderaVar hos Myrorna i Skärholmen och köpte en jättefin hemstickad ulltröja för 145 kronor som aldrig verkade använd. Tänkte precis likadant som du att det är synd att man inte uppskattar sådant hantverk längre. Bara garnet till den tröjan måste ha gått på tre gånger så mycket. Varm är den också. Vilka Myror var du hos?
Ingrid
Ulla - virkning är också jätteroligt - men risken för UFO:s finns där också ...
SvaraRaderaHannele - jo det blev en del sprättande, fast jag blev med tiden rätt duktig. Även om det alltså gått över i SSS.
Ingrid - jag känner igen det där med att mottagarna av stickningen plötsligt har en helt annan storlek! Tittar jag in hos Myrorna är det nästan alltid på Hornsgatan. Där ligger också Stadsmissionen.
Du kan ju bara sticka uddasockor - finns ju ingen lag som säger att båda sockorna ska se lika dana ut!
SvaraRaderaOch stickar du spiralsockor slipper du hälen.
Margaretha
Mina sockor i klass fem var turkosa. Garnet räckte inte till tån på den andra, så förmodligen repade mamma upp lite på den första för att båda skulle få bruna tår. Hemska hårdstickade obekväma...det mesta stickade mamma klart. Först i studentkorridoren, då två andra tjejer stickade, lärde jag mig på riktigt. Hade bara några få UFO:n under alla år kag stickade. Men efter ca tjugo par(!) pärlmuddar i rask takt fick högertummen nog och alla stickor och garner är bortstädade. Tyvärr. Det är vilsamt för själen att sticka stora sjalar. Då behöver man inte heller sy ihop nåt och blocka först.
SvaraRaderaSå härligt att läsa detta om stickning! Trodde jag var ensam i min ålder att inte kunna hantera detta hantverk. Minns med fasa syslöjdslektionerna i flickskolan... hu... ger mig rysningar. Tur man lever i nutid... hade jag levat för ett par hundra år sedan hade jag säkert frusit ihjäl... :)
SvaraRaderaTrots att fröken i skolan aldrig var nöjd, sydde jag en hel del, även min egen konfirmationsklänning. Och nu behöver man inte vara så petnoga, göra lite som man själv vill :)
SvaraRaderaBörja sy istället. Det går mycket fortare. Kanske inte så lätt att sy sockar, men det finns så mycket annat.
SvaraRaderaFörr stickade och virkade jag jämt, men nu har jag nästan lagt av.
Ett tag lade jag ut en massa på bloggen, men av någon anledning har jag hamnat bland växtbloggare. Jag kanske skulle söka mig vidare. Sy är lika roligt. / Britt
Magic loop.
SvaraRaderaSå botar man SSS.
Alltså, man stickar båda sockorna/vantarna/ärmarna samtidigt.
Jag vill konstatera att som barn hade vi pojkar glädjen att slippa "flickslöjd". Vi pojkar på landet hade uteslutande träslöjd att pröva våra praktiska anlag på. Jag är tacksam att jag slapp kämpa med garn och tygbitar som inte blev vad man hoppats på.
SvaraRadera