fredag, november 13, 2015

Får jag lov? Det är ju fredag!

Det är fredag, om det har råkat undgå någon.
En gång i världen betydde det nästan säkert att dagen skulle gå över i en kväll med dans. Är man uppväxt i dansbandslandet så är man!

Vi dansade i folkparken, på skoldans, i diverse Folkets Hus, på restaurang med levande musik, ibland till tonerna från en grammofon. Vi buggade, vi kindade, vi trampade varandra på tårna, vi svettades, vi fick ont i fötterna, vi kunde byta till vals och ibland blev det både schottis och polka. Roligt var det och på köpet blev vi riktigt vältränade, för tre-fyra timmar på ett dansgolv bjöd rejäl motion även om inte alla låtar var snabba.

Inte riktigt i russinåldern men ändå ...
Naturligtvis bestod en väsentlig del av nöjet att studera andra på banan, sådana man ville bli uppbjuden av, folk som var extra duktiga, kanske någon som kunde bli intressant också bredvid dansgolvet. Där fanns chansen när det blev "damernas": skulle man våga? Visst, avundsjuka uppstod, muttrandet i garderoben efter sista dansen kunde höras av onödigt många. Vi vandrade hemåt på ömmande fotsulor och tvärsomnade, bara för att göra om alltihop nästa helg. Och nästa, och nästa ...

Dansandet har förpassats till historien i mitt liv. Det tog tvärslut när jag, alldeles nykter, trillade omkull i en stillsam, väldigt medelålders, bugg. Kanske var det inte många som lade märke till det, men själv tyckte jag det var pinsamt bortom alla gränser. Och inte begrep jag riktigt varför jag föll heller, men det kändes som om ena benet plötsligt tog slut vid knät. Det gjorde det förvisso inte. men känslan var sådan.

Sedan dess har jag vänligt men bestämt avböjt enstaka (ja, de har ju blivit glesare med åren) inviter till dans. Med sorg i hjärtat, eftersom det både är roligt och nyttigt att röra på sig till musik. Då är frågan: skulle jag våga pröva lyckan igen, exempelvis på "russindisco"? Dans anordnad speciellt för en äldre publik, ofta (men inte alltid) på dagtid. "Mogen ungdom" står det ibland i annonsen, jo man tackar!

Nu ska de dansande pensionärerna synas i sömmarna av sociologer vid Karlstads universitet. Clary Krekula, en professor som specialiserat sig på de äldres situation i samhället, leder projektet. Och forskarna ska inte bara titta på de fysiska hälsoaspekterna, som otvivelaktigt är bra, utan också fundera över vad en svängom kan tänkas bidra med för själens välmående.
Tror att de kommer att upptäcka att det faktiskt betyder en hel del.

Tänk om man skulle våga sig upp på golvet igen? Satsa på att foten funkar? Nästa gång någon dristar sig till att säga "Får jag lov?".
Fast det är det väl ingen som säger längre, ens på russindisco.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Anonym sa...

Så kul att du på sistone tagit upp lätt nostalgiska ämnen i din blogg. Ishockeylaget i Södertälje var på 1960-talet helt sanslöst bra och förlorade dom nån enstaka gång intog dom likväl Stadshotellet och i st f firande blev det tröst vid baren.
Och nu dansanset: Södertälje havsbad på somrarna och Folkets Hus på vintern (ibland om man hade råd gällde även tédans på Bristol Hotell!).
Innan dess gällde förstås ungdomsgårdarna. Gu´ så kul det var/är att dansa!
Hoppas verkligen att du kommer att våga dig på att besöka ett russindisco :) Och säg :"Får jag lov?" själv - inte behöver du hjälp med det.

Kulsprutan

tant Hannele på Hisingen sa...

Kul! Sandgrund, har dansat även där... Nu har min 83-åriga mor lagt dansen på hyllan, räcker med gympan.

♥ Hanneles bokparadis sa...

finsk sisu när min 80-åriga mor fortsatte med dansen efter stor hjärtoperation och med pacemaker!