torsdag, november 12, 2015

Valuta för (teater)pengarna

I går kväll sågs vi igen, Kristina från Duvemåla och jag. Det var faktiskt vårt fjärde möte IRL, femte och mer än det om man räknar med henne i Vilhelm Mobergs bok-version. Lägg därtill Liv Ullmans tolkning på film!

Vad är det med den där historien som griper sånt tag i en? Allt! Jag var inte gammal när jag läste Utvandrarna första gången. Slukade den. Led när Karl Oskar var tvungen att slakta hästen för att kroppen skulle värma barnen. Grät när Anna åt ihjäl sig på gröten. Skakade av ilska när Robert fick sitt hårda slag. Tyckte så synd om Arvid. Och när Roberts "skatt" visade sig vara värdelösa Wild Cat Money var hela kudden blöt.
Så fortsatte det, lika engagerande, ända tills Kristina bet i astrakanäpplet, det sista hon gjorde i livet.

Robert Noack är en bättre Karl Oskar
 än Dan Ekborg i mitt tycke.
Att Björn Ulveaus har förvaltat det Mobergska arvet väl, det vet vi ända sedan urpremiären i Malmö 1995. Att Benny Anderssons musikaliska geni gett historien melodier som går rakt in i hjärtat, det har stått lika klart lika länge.

Två gånger såg jag den då, på det sena 90-talet. Första gången gick hela familjen. Jag köpte cd-boxen. Skulle lyssna en dag men hittade inte skivorna. Tills det visade sig att de fanns på Dotterns rum. Hon kunde alla låtarna! Och på min fråga om vilken som var bäst svarade den då 10-åriga unga damen utan minsta tvekan: "Du måste finnas!"
Så både historien och föreställningen fungerar för alla åldrar (det finns jätteduktiga barn på scenen också!)

Jag såg om den en gång till, upptäckte nya saker, njöt lika mycket  och grät en skvätt här och där.
För ett par år sedan gjorde vi en utflykt till Finland, bodde en natt på hotell och såg den version som sattes upp där, med nya sångare.

Nu är föreställningen tillbaka på Cirkus i Stockholm. En stor del av ensemblen har följt med från tiden på Svenska teatern i Helsingfors, efter ett gästspel på Göteborgsoperan.
Det visar sig att jag glömt en del sedan sist. Vilket inte gör saken sämre. "Kristina från Duvemåla" har kallats den största svenska musikalsuccén någonsin och det måste vara sant. Lättslagen blir den inte.

När Robert (Oskar Nilsson) sjunger "Guldet blir till sand" ryser jag och glömmer bort Peter Jöback. Likadant reagerar min kropp när Maria Ylipää tar sig an Kristinas paradnummer "Du måste finnas". Saknar inte Helen Sjöholm. Rader av pärlor finns där, ligger kvar i minnet.

Ofta när man talar om teater påpekas det hur dyrt det är. Biljettpriserna har skenat i höjden. För parkettplatsen betalade jag 695 kronor. Vill man hänga av sitt ytterplagg kostar den 30 kronor till, vill man ha program blir man av med ytterligare en hacka. Transport fram och tillbaka tillkommer. Så klart det blir en dyr kväll!

Men när jag reser mig upp i sista applådåskan tänker jag efter.
Hur dyrt är detta egentligen?
På scenen har över trettio personer arbetat. Orkesterdiket är fullt av alldeles äkta, levande musiker. Scenografierna (geniala) växlar. Dräkterna likaså. Och föreställningen pågår i mer än tre och en halv timme!

Kan inte låta bli att jämföra med mitt senaste teaterbesök. Vi gick till Rival och såg "En man som heter Ove", en hyllad enmansshow med Johan Rheborg.
Rheborg står på scenen i bortemot nittio minuter. Han är verkligen den ende medverkande. Scenografin är så gott som obefintlig och den förändras aldrig under föreställningens gång. Den som tagit med sig en tusenlapp till Dressman hade kunnat köpa Oves scenkläder och ändå fått pengar över.

Jo då, jag gillade absolut Ove. Fast värd sitt pris, 525 kronor? Tja, det kan diskuteras. Tänker en sån som Rheborg själv någonsin i de banorna? Det finns naturligtvis inget per-minuten-pris-per-medverkande-och-reella-kostnader-per-föreställning som är rättvist. Men ändå, som tankeexperiment bara?!

Jag känner i alla fall att den som vill ha mest och bäst valuta för pengarna som teaterbiljetten kostar, den bör verkligen gå och se Kristina.
Och kanske också, i dessa tider av flyktingströmmar och elände, läsa om Utvandrar-serien ... här finns paralleller till nutiden.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

Vi såg den... för ett par decennier sedan.
Böckerna har jag läst.

Klimakteriehäxan sa...

Fick inte du också lust att se den igen? den gick ju i Göteborg nyss!

tant Hannele sa...

jo

Maggan sa...

Jag ska snart se Kristina från Duvemåla för första gången. Nu ökade mina förväntningar efter att ha läst ditt inlägg.

Maria J sa...

Det var en stark upplevelse när jag såg den i Göteborg i våras. jag håller med dig om att den uppsättningen var riktigt bra. Jag hade i bagaget den fina föreställningen med Sjöholm och Ekborg men blev inte besviken.

Anonym sa...

Det går väl knappt att prissätta en upplevelse som den du berättar om. Och du tycks minnas det du sett många år efteråt.
Bara att gratulera till den lyckade kvällen.

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Kan svårligen tänka mig att någon blir besviken. Men det är klart, det är farligt med upptrissade förväntningar ... som jag nu bidragit till ...