Gatukonst som mjukvara

Det har kallats för gerillakonst. Ibland också garn-bombning. Konstformen har uppmärksammats med egna utställningar, workshops, böcker och djupintervjuer med tjejer – ja det är huvudsakligen tjejer som ägnar sig åt textil graffiti. De förser sig med garn, stickor, virkkrokar, nål och tråd och snart finns spåren efter dem där till allmän beskådan. Ofta heter det att ambitionen är att göra samhället lite mjukare.

Textil graffiti har den odiskutabla fördelen framför annan graffiti att den inte förstör det underlag den appliceras på. Den här sortens gatukonst bleknar med tiden, slits av regn och blåst och sol. Men så länge den sitter där den sitter framkallar den ofta leenden. Det är så Karin Boye på Götaplatsen i Göteborg brukar förses med halsduk när vintern blir kall. Det är så kungastatyer får stickade luvor. Det är så handtag och belysningsstolpar får färggranna omslag i rätstickning, fasta maskor och stolpar.

Nu har det dykt upp en dörr där aldrig funnits någon förr. Ginge den att öppna skulle den leda rakt ut på en platt yta som mest används som basketplan. Men dörren (i full storlek) är virkad i ullgarn och bara symbolisk. Ett stort VÄLKOMMEN, också virkat, sitter bredvid, liksom ett allmänt hållet och kort formulerat kärleksbudskap. En rejäl regnbåge, i dubbelstolpar, är pricken över i. Och Södermalm har fått ännu ett konstverk till allmänt beskådande, så länge det nu står emot naturkrafterna.

Visst, det är olagligt. Men vad påföljden skulle kunna bli för den handarbetsglada förbrytare som blir påkommen med att sätta sitt verk på plats är oklart. Mig veterligen har, tack och lov, ännu ingen gripits och lagförts för att ha satt upp gatukonst som till sin natur är mjukvara.

Copyright Klimakteriehäxan