Systerskap

För tre dagar sedan inföll Internationella Syskondagen. Den missade jag totalt, min enda syster pratade jag visserligen med, men inte för att fira någon Dag utan bara för att vi brukar ha kontakt ganska ofta. Enligt O, som sin vana trogen plockat fram ännu en Veckans kulturfråga, hyllar en egen syster på födelsedagen i dag och kompletterar med detta: Vilka kulturella systrar tycker du extra mycket om?

Annika Thors fyra böcker om de judiska flickorna Nelli och Steffi som flyr från Wien utan sina föräldrar och hamnar i den svenska skärgården kallas ungdomsromaner men är jättebra läsning också för vuxna. "En ö i havet" heter den första, "Näckrosdammen", "Havets djup" och "Öppet hav" ger resten av historien. Mycket berörande!

Cecilia Hagen, Expressens outtröttliga krönikör och hängiven anglofil, har skrivit en rad böcker som är lite olika lyckade. Men riktigt bra tycker jag att "De osannolika systrarna Mitford" är, en välresearchad och sann berättelse om några flickor i England, födda på tidigt 1900-tal. De gjorde olika karriärer inte minst inom politiken. Damerna är kanske inte direkt älskansvärda, men intressanta hur som helst! En vidhöll exempelvis livet ut att Adolf Hitler var en trevlig karl ...

Men jag tänkte också välja en alldeles egen kulturell syster, en som jag verkligen skulle tycka vore roligt att kunna prata med om allting, eftersom ingen som hon kan sätta fingret på ömma punkter och få en att tänka till ett extra varv. Min kulturella lillasyster föddes 1964 i Argentina av den fenomenale tecknaren och samhälls/samtidskritikern Quino. 

Hon heter Mafalda och är smartare än i princip alla i sin omvärld. Tyvärr blev hon bara nio år, men i böckernas och läsarnas värld har hon evigt liv. Om jag berättar att i min bokhylla står den kompletta serien Mafalda-album både på svenska och spanska och att jag dessutom har någon extra bok förstår ni att min kärlek till denna flicka är både djup och äkta. Kära lilla syster!

Låt mig slänga in en LP-skiva som för mig handlar om systerskap av bästa sort: "Jösses flickor - Befrielsen är nära" från 1975. Jag var helt hög när jag gick ut på gatan efter att ha sett Stockholms Stadsteaters föreställning då, på 70-talet. En modern version sattes upp för några år sedan, men det var en blek variant. Fast låtarna lever!

Copyright Klimakteriehäxan