Veckans mening – om teater

Det är Skriv-Robert som uppmanar oss, bloggarkollegorna, att på lördagar presentera en mening man läst i veckan och som av en eller annan anledning fått oss att hejda oss lite, om än bara ett kort ögonblick. Den här gången hämtar jag min tänkvärda mening ur programbladet för "Månen och de andra planeterna" som jag sett på Stockholms Stadsteater – mitt första teaterbesök på en hel evighet, för övrigt. Den mycket originella pjäsen är både skriven och regisserad av Staffan Valdemar Holm, en erfaren och välkänd man i Sveriges teaterkretsar. Om man ser till hans ålder (73) är han pensionsmässig, men någon idébrist har han definitivt inte. Den här synnerligen ovanliga historien består av sexton "bitar" av olika längd, bara några hänger ihop. Härligt nog får publiken dessutom skratta! Ann Petrén och Leif Andrée briljerar i sina roller. Andra akten var bättre än den första, jag gick ut ur salongen med ett nöjt leende på läpparna. Ändå visar det sig att mannen bakom verket förvånar mig genom att ha ett intressant och skeptiskt förhållningssätt till den bransch han varit en del av i hela sitt vuxna liv. Intervjun med honom rundas av med "Ja, men gå och se teater, hur jävla kul är det?" och han utvecklar denna karamell att suga på till Valborg så här:

Jag älskar vad teatern i bästa fall kan; berätta något om livet och existensen genom en skådespelare på scen – men när jag slutar är jag inte säker på att jag kommer att se en enda teaterföreställning mer i mitt liv.

Copyright Klimakteriehäxan