Veckans mening – om utomhusliv

Det är nu det börjar bli dags igen, även om vi råkat ut för ett bakslag med snö och annat elände! Det efterlängtade läget närmar sig ändå, läget när man kan gå ut utan vantar, ta en fika på en trottoarservering, vända näsan mot solen. Eller ge sig ut i skog och mark, vilket jag förstås vet att många älskar, även om jag inte hör till de mest energiska entusiasterna. Det gör inte heller författaren Jonas Bonnier, intervjuad i senaste numret av SvD:s helgtidning Perfect Guide. Här hittar jag Veckans (långa!) mening denna gång (fler sådana finner man vanligen via Skriv-Robert). Jag är inte lika negativ som Bonnier, som förvisso medger att han är ganska bekväm av sig, men nog får denna harang mig att dra på smilbandet! Och eftersom Veckans mening ska ha fått en att hejda sig ett aldrig så litet extra ögonblick så passar denna perfekt.

Idén att först frysa och sedan svettas när jag varken behöver göra det ena eller det andra, att duka upp en liten fikabuffé på någon knagglig stubbe när man äger ett alldeles slätt köksbord, att kissa bakom en tunn björkstam när det finns vattenklosetter och dörrar att stänga om sig, ansträngningar att hålla drycker varma (min spis fungerar) eller kylda (mitt kylskåp likaså) har alltid tyckts mig som att försöka tillföra livet svårigheter som livet verkar fullt berett att förse en med ändå. 

Copyright Klimakteriehäxan