När kriget kryper närmare

Det pågår ett krig i Europa. Ett krig som på olika sätt kryper inpå oss, även om åtskilliga mils avstånd gör att vi inte ser och hör bomberna och förstörelsen annat än i medierna. Miljoner människor har drivits från sina hem, bostäder som i många fall ligger i ruiner och aldrig mer kan bebos. Krossade ligger alla minnen, alla ägodelar, allt man tidigare tagit för självklart – precis som vi gör i dag, i våra hem, i trygga(?) Sverige ...

Hit anländer också flyktingar i en ganska strid ström. Tomhänta. De behöver bostäder, skolor, kläder, jobb, allt på en gång och utan förberedelser. I vårt hus har en kvinna, med en sexårig son, från Ukraina fått tillfällig bostad hos en familj med egna barn i samma ålder. De har fått kläder (mina var tyvärr för stora), leksaker, hjälp med allt möjligt. Trots allt verkade det ganska lovande.

Tills i går. Då kom verkligheten obönhörligen ikapp dem som flytt. Kvinnan fick beskedet att den 18-årige sonen, lillpojkens storebror som inte fick lämna sitt hemland eftersom han var man mellan 18 och 60 och en kraft att räkna med i kriget, hade dödats. 

Så kryper eländet inpå oss, nära, obevekligt, gränslöst sorgligt. Svårt att ta in, trots att det är lätt att inse, att många mammor får samma besked. Vilket också gäller otaliga ryska mödrar som aldrig velat sända sina söner ut i kriget. Det borde inte få hända.

Copyright Klimakteriehäxan