Godis är visserligen gott, men det är inte bra att smälla i sig. Har ni hört det förut någonstans, någon gång? Varningen gäller även sådant godis som man äter under förevändningen att det ger bättre andedräkt – som Mentos, till exempel.
Läsk är inte jättegott, men ibland passar det. Fast då ska man passa sig, det har vi också fått lära oss.
Och inte ens om man går över till de ”smala” varianterna, som Diet Coke (Cola Light), duger det.
Men vad händer då om man kombinerar Mentos och Diet Coke?
Jo man får en fenomenal gratisreklam för de två varumärkena, reklam till ett uppskattat värde av cirka 75 miljoner kronor. Fast inte bara det. Det blir underhållning också.
Titta på den här länken, så får du (det något överraskande) svaret.
Copyright Klimakterihäxan
fredag, oktober 20, 2006
onsdag, oktober 18, 2006
Time out - i skamvrån?
Det har droppat in några mail från surfare som noterat att det inte hänt särskilt mycket på min blogg på några dagar.
Förklaringen är enkel.
Har bara en ofrivillig time out på grund av jobbet, som snor åt sig en massa timmar både här och där, mer än vanligt. Då krymper tiden man kan ägna åt att knacka och klicka på sin dator.
Men i någon tidning råkade jag se att ”time out” numera egentligen betyder att man står i skamvrån, eftersom folk – exempelvis politiker – säger sig ta ”time out” när de gjort något som allmänt uppfattas som fel eller dumt, eller åtminstone något som deras väljare inte uppskattar. Sedan försvinner syndaren ut ur allmänhetens synfält åtminstone tills stormen bedarrat eller felsteget glömts bort.
Så kan det gå med en hederlig idrottsterm. Om man inte passar sig hamnar man i skamvrån när man faktiskt bara hade tänkt sig en liten paus för att lägga om taktiken och hämta lite nya krafter.
Copyright Klimakteriehäxan
Förklaringen är enkel.
Har bara en ofrivillig time out på grund av jobbet, som snor åt sig en massa timmar både här och där, mer än vanligt. Då krymper tiden man kan ägna åt att knacka och klicka på sin dator.
Men i någon tidning råkade jag se att ”time out” numera egentligen betyder att man står i skamvrån, eftersom folk – exempelvis politiker – säger sig ta ”time out” när de gjort något som allmänt uppfattas som fel eller dumt, eller åtminstone något som deras väljare inte uppskattar. Sedan försvinner syndaren ut ur allmänhetens synfält åtminstone tills stormen bedarrat eller felsteget glömts bort.
Så kan det gå med en hederlig idrottsterm. Om man inte passar sig hamnar man i skamvrån när man faktiskt bara hade tänkt sig en liten paus för att lägga om taktiken och hämta lite nya krafter.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, oktober 13, 2006
Bland prislappar och volanger
I ett av mina alltför sällan förekommande städryck dök den upp.
En vit liten pappersbit, en prislapp avriven från något nyss inköpt klädesplagg. Skräp, som lyckats gömma sig i en liten mörk vrå, men som nu tvingades fram i ljuset.
Jag plockade upp den i akt och mening att raskt förpassa den till soporna, men något hejdade mig.
Det var inte bara en simpel prislapp.
På baksidan fanns ett litet meddelande.
”Det här är inte bara ett plagg” stod det, och så fortsatte det, i lite mindre bokstäver: ”det är omtanke om dig själv som visar hur vacker du kan vara. Prova själv, får du se”.
Hoppsan!
Så vänligt! Så omtänksamt! Så smickrande! Inte ofta får man sådana uppmuntrande tillrop nu för tiden, när varje tugga blixtsnabbt verkar förvandlas till ännu en utbuktning i trakten av det som en gång kallades midja.
Kan ni förresten dra er till minnes en av mina gamla bloggposter som handlar om en expedit som kallar storlek XL för Extra Lagom? Nu har hon kommit med ett nytt liknande bidrag i den här sortens ordlista.
När jag poppade in i hennes butik senast försäkrade hon glatt en kund att om nu volangkjolen hade kommit åter på bred front och fortfarande kunde anses hyfsat trendig, kan det väl inte vara nåt jätteproblem att ha en extra volang ovanför midjan också?
Den shoppande damen sög in diafragman med full kraft och såg genast ut att må bättre, speciellt som hon köpte en tunika som inte slingrade sig runt kroppen som en hungrig boa constrictor.
Så där är det. Blir man lite uppmuntrad blir man inte bara gladare, man blir alldeles bestämt lite snyggare också.
Till och med tryckt på baksidan av en prislapp kan budskapet ha viss effekt.
”Det här är inte bara ett plagg – det är omtanke om dig själv som visar hur vacker du kan vara. Prova själv, får du se”.
Nu återstår bara ett problem.
Jag har inte den ringaste aning om i vilket plagg den där lappen satt från början.
Kan det ha varit något med volanger?
Copyright Klimakteriehäxan
En vit liten pappersbit, en prislapp avriven från något nyss inköpt klädesplagg. Skräp, som lyckats gömma sig i en liten mörk vrå, men som nu tvingades fram i ljuset.
Jag plockade upp den i akt och mening att raskt förpassa den till soporna, men något hejdade mig.
Det var inte bara en simpel prislapp.
På baksidan fanns ett litet meddelande.
”Det här är inte bara ett plagg” stod det, och så fortsatte det, i lite mindre bokstäver: ”det är omtanke om dig själv som visar hur vacker du kan vara. Prova själv, får du se”.
Hoppsan!
Så vänligt! Så omtänksamt! Så smickrande! Inte ofta får man sådana uppmuntrande tillrop nu för tiden, när varje tugga blixtsnabbt verkar förvandlas till ännu en utbuktning i trakten av det som en gång kallades midja.
Kan ni förresten dra er till minnes en av mina gamla bloggposter som handlar om en expedit som kallar storlek XL för Extra Lagom? Nu har hon kommit med ett nytt liknande bidrag i den här sortens ordlista.
När jag poppade in i hennes butik senast försäkrade hon glatt en kund att om nu volangkjolen hade kommit åter på bred front och fortfarande kunde anses hyfsat trendig, kan det väl inte vara nåt jätteproblem att ha en extra volang ovanför midjan också?
Den shoppande damen sög in diafragman med full kraft och såg genast ut att må bättre, speciellt som hon köpte en tunika som inte slingrade sig runt kroppen som en hungrig boa constrictor.
Så där är det. Blir man lite uppmuntrad blir man inte bara gladare, man blir alldeles bestämt lite snyggare också.
Till och med tryckt på baksidan av en prislapp kan budskapet ha viss effekt.
”Det här är inte bara ett plagg – det är omtanke om dig själv som visar hur vacker du kan vara. Prova själv, får du se”.
Nu återstår bara ett problem.
Jag har inte den ringaste aning om i vilket plagg den där lappen satt från början.
Kan det ha varit något med volanger?
Copyright Klimakteriehäxan
Ju enklare desto simplare...
En kvinna ringde radions telefonväkteri ”Ring P1” i morse.
Hon ogillade starkt att tjejer uppmanas att hålla sig inne när våldtäktsmän antas härja.
Och hon hade ett bättre förslag:
Man bör uppmana själva våldtäktsmännen att inte gå ut.
Fullständigt genialt.
Ju enklare desto simplare.
Att ingen tänkt på det tidigare!
Copyright Klimakteriehäxan
Hon ogillade starkt att tjejer uppmanas att hålla sig inne när våldtäktsmän antas härja.
Och hon hade ett bättre förslag:
Man bör uppmana själva våldtäktsmännen att inte gå ut.
Fullständigt genialt.
Ju enklare desto simplare.
Att ingen tänkt på det tidigare!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, oktober 12, 2006
Här sitter man med lång näsa
Nähä.
Inte i år heller.
Här sitter man med lång näsa.
Ingen kvinna får Nobelpriset i litteratur.
Och inte har jag läst en enda bok av Orhan Pamuk heller.
Allt är med andra ord som vanligt.
Det har faktiskt hänt att jag i förväg både känt till och läst författare som akademien valt. Heinrich Böll var en sådan, Gabriel Garcia Marquez också för att ta två som jag kommer ihåg fast det var länge sedan. Och Harold Pinter hade jag, hör och häpna, sett i egen hög person mot Alan Bates på en London-scen i "Hemkomsten" - kanske uruppsättningen? Teaterbesöket satte inte några djupa spår, men jag blev förstås påmind i fjol när han fick priset. Men vanligare är ju att man är helt nollställd. Va? Vem?
Vad beträffar Pamuk så har jag haft ett exemplar av hans ”Snö” i bokhyllan sedan den var alldeles ny. Det har bara inte blivit av att jag öppnat den – världen är ju full av böcker som man aldrig hinner läsa.
Egentligen tycker jag att hans senaste, ”Istanbul”, som (förstås) fick lysande recensioner, låter mer lockande. Den talade han också om på bokmässan i Göteborg i september, men jag hörde honom inte.
Nu har i alla fall de som brukar kallas Aderton sagt sitt genom språkröret Horace Engdahl.
Och jag har vägt mitt exemplar av ”Snö” i handen. 528 sidor tung.
Vi får väl se. Lovar ingenting bestämt.
Världen är, som sagt, full av böcker man aldrig kommer att hinna läsa.
Nästa gång det är dags har Kristina Lugn ett ord med i laget.
Kan det möjligen vara ett steg i rätt riktning?
I väntan på det lägger jag mig på en intellektuell nivå snäppet under Akademiens och tittar på när Bert Karlsson bantar i TV3:s "Du är vad du äter".
Bert har nog inte heller hunnit läsa Pamuk.
Copyright Klimakteriehäxan
Inte i år heller.
Här sitter man med lång näsa.
Ingen kvinna får Nobelpriset i litteratur.
Och inte har jag läst en enda bok av Orhan Pamuk heller.
Allt är med andra ord som vanligt.
Det har faktiskt hänt att jag i förväg både känt till och läst författare som akademien valt. Heinrich Böll var en sådan, Gabriel Garcia Marquez också för att ta två som jag kommer ihåg fast det var länge sedan. Och Harold Pinter hade jag, hör och häpna, sett i egen hög person mot Alan Bates på en London-scen i "Hemkomsten" - kanske uruppsättningen? Teaterbesöket satte inte några djupa spår, men jag blev förstås påmind i fjol när han fick priset. Men vanligare är ju att man är helt nollställd. Va? Vem?
Vad beträffar Pamuk så har jag haft ett exemplar av hans ”Snö” i bokhyllan sedan den var alldeles ny. Det har bara inte blivit av att jag öppnat den – världen är ju full av böcker som man aldrig hinner läsa.
Egentligen tycker jag att hans senaste, ”Istanbul”, som (förstås) fick lysande recensioner, låter mer lockande. Den talade han också om på bokmässan i Göteborg i september, men jag hörde honom inte.
Nu har i alla fall de som brukar kallas Aderton sagt sitt genom språkröret Horace Engdahl.
Och jag har vägt mitt exemplar av ”Snö” i handen. 528 sidor tung.
Vi får väl se. Lovar ingenting bestämt.
Världen är, som sagt, full av böcker man aldrig kommer att hinna läsa.
Nästa gång det är dags har Kristina Lugn ett ord med i laget.
Kan det möjligen vara ett steg i rätt riktning?
I väntan på det lägger jag mig på en intellektuell nivå snäppet under Akademiens och tittar på när Bert Karlsson bantar i TV3:s "Du är vad du äter".
Bert har nog inte heller hunnit läsa Pamuk.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, oktober 11, 2006
Den Förste - den Ende, den Rätte?
Dottern har haft en och samma pojkvän i snart två år.
Det borde väl en mamma vara väldigt nöjd med?
Han är lugn och skötsam, verkar gilla dottern väldigt mycket, kommer med blommor ibland och köper fina presenter.
Varför sitter jag då inte här och hoppas av hela mitt hjärta att hon hittat Honom, Den Ende och Rätte, redan i första försöket?
Hade jag svaret på den frågan skulle de här raderna aldrig knackas ner.
För samtidigt som jag absolut inte tycker att tjejer ska skutta runt bland grabbar som ett billigt vandringspris så bär jag på den där mystiska känslan att ”lite fler ska hon väl ändå känna på innan hon bestämmer sig”.
Sitter jag här och uppmanar min egen dotter att ägna sig åt ren och skär promiskuitet i stället för att mysa med den gamla vanliga grabben? Vill jag ha tillbaka 70-talets fria och ibland vårdslösa sex, eller pläderar jag för mer sentida kk-tänk? (kk betyder knullkompis, men det visste ni väl).
Nej. Men ändå.
Jag har så svårt att tro att det ska hålla i längden.
Fast det finns exempel som visar att det är möjligt.
Ta J och M, från en svensk småstad. Gick i samma gymnasium, blev ett par, gifte sig i polisonger och kaffefatsstora glasögon, fick barn, gjorde karriär på var sitt håll, skaffade villa och sommarställe medan åren bara rullade på. I dag, efter ungefär fyrtio år tillsammans, förefaller de fortfarande vara förälskade. Sätter sig helst tätt ihop i samma soffa, stjäl till sig en diskret smekning. Det är fantastiskt, ljuvligt, avundsvärt – jag saknar superlativ nog för att beskriva detta.
Men B och S då? Även de från en mindre stad i Mellan-Sverige. Ett par sedan skolan. Gifte sig visserligen inte formellt, men skaffade barn och blev väldigt etablerade. Dock etablerade också B ett parallellt liv vid sidan av, med yngre och möjligen snyggare damer, vilket aldrig störde karriären – möjligen stöttades den. Det gick ändå i åratal, men kom till ett oundvikligt uppbrott som förstås gjorde väldigt ont.
S hade aldrig haft någon annan. Jo kanske något svärmeri för en filmstjärna eller annan avlägsen, åtråvärd person – men aldrig någon gripbar man av kött och blod.
Visst, hon har hämtat sig vid det här laget. Men hade hon haft lite större erfarenhet av hur livet där ute på partnermarknaden går till hade det nog varit enklare och mindre smärtsamt.
L berättade gärna om hur kär han fortfarande efter tjugo år var i klassens sötaste flicka, som han fick tre barn med. Tills han efter ytterligare ett år kom fram till att han egentligen var homosexuell – han hade väl inte vågat tänka tanken tidigare.
Och P och K, slutligen. Som hittade varandra på jobbet i unga år, men aldrig gick till prästen. Efter 25 år blev de tveksamma. Var deras relation något att ha? De separerade och flyttade ihop, för att separera igen. Men så blev P sjuk, det verkade livshotande men gick över. Då, först, friade han formellt och i somras blev de tu äntligen ett, lagom till deras 55:e födelsedagar.
Det finns som bekant inget vaccin mot brutna löften, sinande kärlek eller ruttnat förtroende.
Ingen hållbarhetsstämpel på Han den Ende eller Hon den Enda.
Lika lite finns det garantier för att den som provar på allt hittar rätt till slut.
De goda exemplen, liksom de dåliga, är bara just exempel.
Och alla är vi ju överens om att föräldrar ska inte bestämma vem deras barn ska slå ihop sina påsar med.
Dottern kommer att välja en man efter eget huvud, när hon själv vill. Sedan får jag tycka precis vad jag vill.
Det är naturligtvis alldeles i sin ordning.
Men jag vore väl inte mamma om jag inte åtminstone får gå och grubbla lite på saken?
Copyright Klimakteriehäxan
Det borde väl en mamma vara väldigt nöjd med?
Han är lugn och skötsam, verkar gilla dottern väldigt mycket, kommer med blommor ibland och köper fina presenter.
Varför sitter jag då inte här och hoppas av hela mitt hjärta att hon hittat Honom, Den Ende och Rätte, redan i första försöket?
Hade jag svaret på den frågan skulle de här raderna aldrig knackas ner.
För samtidigt som jag absolut inte tycker att tjejer ska skutta runt bland grabbar som ett billigt vandringspris så bär jag på den där mystiska känslan att ”lite fler ska hon väl ändå känna på innan hon bestämmer sig”.
Sitter jag här och uppmanar min egen dotter att ägna sig åt ren och skär promiskuitet i stället för att mysa med den gamla vanliga grabben? Vill jag ha tillbaka 70-talets fria och ibland vårdslösa sex, eller pläderar jag för mer sentida kk-tänk? (kk betyder knullkompis, men det visste ni väl).
Nej. Men ändå.
Jag har så svårt att tro att det ska hålla i längden.
Fast det finns exempel som visar att det är möjligt.
Ta J och M, från en svensk småstad. Gick i samma gymnasium, blev ett par, gifte sig i polisonger och kaffefatsstora glasögon, fick barn, gjorde karriär på var sitt håll, skaffade villa och sommarställe medan åren bara rullade på. I dag, efter ungefär fyrtio år tillsammans, förefaller de fortfarande vara förälskade. Sätter sig helst tätt ihop i samma soffa, stjäl till sig en diskret smekning. Det är fantastiskt, ljuvligt, avundsvärt – jag saknar superlativ nog för att beskriva detta.
Men B och S då? Även de från en mindre stad i Mellan-Sverige. Ett par sedan skolan. Gifte sig visserligen inte formellt, men skaffade barn och blev väldigt etablerade. Dock etablerade också B ett parallellt liv vid sidan av, med yngre och möjligen snyggare damer, vilket aldrig störde karriären – möjligen stöttades den. Det gick ändå i åratal, men kom till ett oundvikligt uppbrott som förstås gjorde väldigt ont.
S hade aldrig haft någon annan. Jo kanske något svärmeri för en filmstjärna eller annan avlägsen, åtråvärd person – men aldrig någon gripbar man av kött och blod.
Visst, hon har hämtat sig vid det här laget. Men hade hon haft lite större erfarenhet av hur livet där ute på partnermarknaden går till hade det nog varit enklare och mindre smärtsamt.
L berättade gärna om hur kär han fortfarande efter tjugo år var i klassens sötaste flicka, som han fick tre barn med. Tills han efter ytterligare ett år kom fram till att han egentligen var homosexuell – han hade väl inte vågat tänka tanken tidigare.
Och P och K, slutligen. Som hittade varandra på jobbet i unga år, men aldrig gick till prästen. Efter 25 år blev de tveksamma. Var deras relation något att ha? De separerade och flyttade ihop, för att separera igen. Men så blev P sjuk, det verkade livshotande men gick över. Då, först, friade han formellt och i somras blev de tu äntligen ett, lagom till deras 55:e födelsedagar.
Det finns som bekant inget vaccin mot brutna löften, sinande kärlek eller ruttnat förtroende.
Ingen hållbarhetsstämpel på Han den Ende eller Hon den Enda.
Lika lite finns det garantier för att den som provar på allt hittar rätt till slut.
De goda exemplen, liksom de dåliga, är bara just exempel.
Och alla är vi ju överens om att föräldrar ska inte bestämma vem deras barn ska slå ihop sina påsar med.
Dottern kommer att välja en man efter eget huvud, när hon själv vill. Sedan får jag tycka precis vad jag vill.
Det är naturligtvis alldeles i sin ordning.
Men jag vore väl inte mamma om jag inte åtminstone får gå och grubbla lite på saken?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 09, 2006
Madonna floppar på HM
Ingen kan väl ha undgått reklamkampanjen, den där Madonna i egen hög person tittade på oss med ett enda öga, medan den noggrant tillfixade luggen dolde det andra.
Stjärnan var klädd i den tracksuit som klädkedjan tagit fram ”speciellt för Madonna”. Hon bar den i vitt.
Annonserna bestod annars av annat löst folk ur Madonnas stab, också de åtminstone delvis klädda i H&M-kläder.
Men den där tracksuiten, den var liksom Madonnas.
Eller träningsoverall, då, som vi faktiskt brukar säga på svenska. Fast det låter kanske inte lika trendigt.
Nu finns de där plaggen att köpa för den som vill, sedan mer än sex veckor tillbaka – det fanns till och med ett releasedatum! En speciallapp sitter isydd: Madonna /hjärta/ H&M.
Det hänger fullt med Madonna-overaller i alla H&M-affärer.
I samtliga storlekar, svarta och vita, bara att välja.
Jag är inte förvånad.
Jackan kostar 298 kronor, byxan 198.
Inte särskilt mycket, men det priset vill så gott som ingen betala ändå. Blank polyester, mycket blixtlås. Skitfult, finns inget annat ord.
Madonnas tracksuit är ingenting annat än en glansig husvagnssvid, en sådan som man och hustru brukar ha i den svenska semesterbyn – och ständigt hånas för av sina mer trendiga belackare.
Fast en vanlig husvagnsoverall kan man få ännu billigare, precis lika motbjudande blank i tyget som den här. Båda varianterna blir förmodligen lika säckiga också.
Tillåt mig betvivla att Madonna sliter särskilt hårt på sin. Hon, som minsann inte är van att floppa, måste ha lånat sitt namn till ett av senhöstens billigaste rea-erbjudanden.
Nej, jag har inte tillgång till några försäljningssiffror, men jag har ögon att se med!
Så, om du trots allt är en som tänder på tracksuit – vänta några veckor, den blir snart din till halva priset, jag lovar!
Samtidigt kan du peka finger åt dem som trodde att de var smarta när de investerade i några overaller i akt och mening att tjäna en hacka genom att sälja på nätet när de tagit slut i affärerna… tji fick de.
Floppade, helt enkelt. Precis som Madonna. Eller i alla fall hennes träningsoverall.
Copyright Klimakteriehäxan
Stjärnan var klädd i den tracksuit som klädkedjan tagit fram ”speciellt för Madonna”. Hon bar den i vitt.
Annonserna bestod annars av annat löst folk ur Madonnas stab, också de åtminstone delvis klädda i H&M-kläder.
Men den där tracksuiten, den var liksom Madonnas.
Eller träningsoverall, då, som vi faktiskt brukar säga på svenska. Fast det låter kanske inte lika trendigt.
Nu finns de där plaggen att köpa för den som vill, sedan mer än sex veckor tillbaka – det fanns till och med ett releasedatum! En speciallapp sitter isydd: Madonna /hjärta/ H&M.
Det hänger fullt med Madonna-overaller i alla H&M-affärer.
I samtliga storlekar, svarta och vita, bara att välja.
Jag är inte förvånad.
Jackan kostar 298 kronor, byxan 198.
Inte särskilt mycket, men det priset vill så gott som ingen betala ändå. Blank polyester, mycket blixtlås. Skitfult, finns inget annat ord.
Madonnas tracksuit är ingenting annat än en glansig husvagnssvid, en sådan som man och hustru brukar ha i den svenska semesterbyn – och ständigt hånas för av sina mer trendiga belackare.
Fast en vanlig husvagnsoverall kan man få ännu billigare, precis lika motbjudande blank i tyget som den här. Båda varianterna blir förmodligen lika säckiga också.
Tillåt mig betvivla att Madonna sliter särskilt hårt på sin. Hon, som minsann inte är van att floppa, måste ha lånat sitt namn till ett av senhöstens billigaste rea-erbjudanden.
Nej, jag har inte tillgång till några försäljningssiffror, men jag har ögon att se med!
Så, om du trots allt är en som tänder på tracksuit – vänta några veckor, den blir snart din till halva priset, jag lovar!
Samtidigt kan du peka finger åt dem som trodde att de var smarta när de investerade i några overaller i akt och mening att tjäna en hacka genom att sälja på nätet när de tagit slut i affärerna… tji fick de.
Floppade, helt enkelt. Precis som Madonna. Eller i alla fall hennes träningsoverall.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 08, 2006
Säkert hösttecken
Nu har båtfolket dragit på sig fleecevästarna och satt igång.
Just den här söndagen var perfekt för ändamålet: sol och hyfsat varmt.
Båt efter båt tar ett skutt upp ur sjön, upp på torra land.
Hela sommaren har de legat på de kluckande vågorna och kölat lite grand med varandra, som Robban Broberg skrev i sin båtlåt. Det är slut med det nu, för den här gången.
Väl uppe ur det våta elementet tas flytetygen om hand som nybadade småbarn: de torkas och fejas och kläs sedan på. De slås noggrant in i färgglada presenningar som fästs ihop med snören i konstfulla rosetter, för att sedan stå där som hemlighetsfulla paket tills vårsolen tinar de nedfrysta båtkänslorna och får alla seglare och hobbykaptener att komma tillbaka och ta om alltihop från början: skrapa, måla, fernissa, fixa dynor, se över alla detaljer…
Men just nu är det idet som väntar.
Säkrare hösttecken än den feberaktiga aktiviteten kring våra småbåtshamnar finns inte. Och vi som ingen båt har och avundsjukt brukar snegla mot fritidsarmadan på väg ut i skärgården i strålande sommarsol, vi slipper åtminstone jobbet.
Såväl på våren som om hösten.
Copyright Klimakteriehäxan
Just den här söndagen var perfekt för ändamålet: sol och hyfsat varmt.
Båt efter båt tar ett skutt upp ur sjön, upp på torra land.
Hela sommaren har de legat på de kluckande vågorna och kölat lite grand med varandra, som Robban Broberg skrev i sin båtlåt. Det är slut med det nu, för den här gången.
Väl uppe ur det våta elementet tas flytetygen om hand som nybadade småbarn: de torkas och fejas och kläs sedan på. De slås noggrant in i färgglada presenningar som fästs ihop med snören i konstfulla rosetter, för att sedan stå där som hemlighetsfulla paket tills vårsolen tinar de nedfrysta båtkänslorna och får alla seglare och hobbykaptener att komma tillbaka och ta om alltihop från början: skrapa, måla, fernissa, fixa dynor, se över alla detaljer…
Men just nu är det idet som väntar.
Säkrare hösttecken än den feberaktiga aktiviteten kring våra småbåtshamnar finns inte. Och vi som ingen båt har och avundsjukt brukar snegla mot fritidsarmadan på väg ut i skärgården i strålande sommarsol, vi slipper åtminstone jobbet.
Såväl på våren som om hösten.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen dags för ÄNTLIGEN?
På torsdag är det dags att ropa ”Äntligen!” igen.
För även om Gert Fylking och Horace Engdahl har gjort upp och Fylking numera håller tyst, så brukar ju de ironiska äntligen-ropen skalla i alla fall när namnet på årets Nobelpristagare i litteratur kungörs.
Nu har de hur som helst bestämt sig än en gång, de vittra människorna i akademin. Och kan fortsätta att vittra i ett år till…
Och vi vanliga bokläsare, vi får eventuellt tips om en för oss hittills totalt okänd författare som blir en angenäm ny bekantskap. Eller så får vi en svårtillgänglig, så gott som oöversatt lyriker/dramatiker att lära oss namnet på, för att snabbt glömma bort det igen.
Men en sak man i alla fall kan roa sig med innan guldpendylen i börshuset slår sina ödesmättade slag på torsdag, det är att gissa på möjliga namn – eller omöjliga, för all del.
Personligen vill jag att det i år blir en kvinna som får de tio miljonerna, äran, medaljen, diplomet och jublet. Plus en massa glada läsare, nya och gamla, på köpet. Hon skulle kunna heta Joyce Carol Oates. Hon skulle kunna heta Margaret Atwood. Två starka nordamerikanska röster, den första från USA, den andra från Kanada.
Då skulle i alla fall jag äntligen kunna ropa ett ärligt menat ”Äntligen!”.
Blir det en man tycker jag peruanen Mario Vargas Llosa gjort sig förtjänt av ett fint pris. Och ska vi prompt leta upp en svensk kandidat vill jag föra fram Björn Larsson – en enda av hans böcker räcker, nämligen ”Drömmar vid havet”.
Vad finns det mer för förslag? Massor, förstås.
Jag skickar frågan till några andra bokmalar i bloggosfären och ser fram emot deras favoriter. Får vi inte namnet på pristagaren kan vi i alla fall få tips på god läsning!
Petra – full av boktankar på En annan sida.
BookReflections – bloggens namn är en tydlig indikation, eller hur?
Du är vad du läser – vilket man kan säga om den här också…
Helenas dagar – hon verkar hinna läsa hur mycket som helst!
Aronjakob – här finns specialkunskaper kring Nobelpris över huvud taget.
Kul om fler hänger på – lägg in en kommentarrad och berätta var man hittar era kandidater till årets Nobelpris i litteratur! Den som gissar rätt förärar vi både ära och berömmelse!
Copyright Klimakteriehäxan
För även om Gert Fylking och Horace Engdahl har gjort upp och Fylking numera håller tyst, så brukar ju de ironiska äntligen-ropen skalla i alla fall när namnet på årets Nobelpristagare i litteratur kungörs.
Nu har de hur som helst bestämt sig än en gång, de vittra människorna i akademin. Och kan fortsätta att vittra i ett år till…
Och vi vanliga bokläsare, vi får eventuellt tips om en för oss hittills totalt okänd författare som blir en angenäm ny bekantskap. Eller så får vi en svårtillgänglig, så gott som oöversatt lyriker/dramatiker att lära oss namnet på, för att snabbt glömma bort det igen.
Men en sak man i alla fall kan roa sig med innan guldpendylen i börshuset slår sina ödesmättade slag på torsdag, det är att gissa på möjliga namn – eller omöjliga, för all del.
Personligen vill jag att det i år blir en kvinna som får de tio miljonerna, äran, medaljen, diplomet och jublet. Plus en massa glada läsare, nya och gamla, på köpet. Hon skulle kunna heta Joyce Carol Oates. Hon skulle kunna heta Margaret Atwood. Två starka nordamerikanska röster, den första från USA, den andra från Kanada.
Då skulle i alla fall jag äntligen kunna ropa ett ärligt menat ”Äntligen!”.
Blir det en man tycker jag peruanen Mario Vargas Llosa gjort sig förtjänt av ett fint pris. Och ska vi prompt leta upp en svensk kandidat vill jag föra fram Björn Larsson – en enda av hans böcker räcker, nämligen ”Drömmar vid havet”.
Vad finns det mer för förslag? Massor, förstås.
Jag skickar frågan till några andra bokmalar i bloggosfären och ser fram emot deras favoriter. Får vi inte namnet på pristagaren kan vi i alla fall få tips på god läsning!
Petra – full av boktankar på En annan sida.
BookReflections – bloggens namn är en tydlig indikation, eller hur?
Du är vad du läser – vilket man kan säga om den här också…
Helenas dagar – hon verkar hinna läsa hur mycket som helst!
Aronjakob – här finns specialkunskaper kring Nobelpris över huvud taget.
Kul om fler hänger på – lägg in en kommentarrad och berätta var man hittar era kandidater till årets Nobelpris i litteratur! Den som gissar rätt förärar vi både ära och berömmelse!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 07, 2006
Stenkul i Lycksele
RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA - DEL 1
Norrland ligger åt fel håll, det hävdar jag bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns blommorna, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten, där finns de sammetsmjuka nätterna.
Men i sommar har jag ändå rest runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger.
Ta till exempel Lycksele.
Ingen ort turisterna vallfärdar till precis, fast det är klart att på vintern har en och annan skidåkare vägarna förbi. Staden ligger där vid Umeälven. Det ser rätt stillsamt ut.
Från hotell Lapplands stora lunchrestaurang, byggd för att likna en lappkåta, knatar man över bron. Halvvägs över på andra stranden kan man titta på ett strävsamt par som knegar i motvind – en skulptur som fiffigt nog placerats på ett gammal fundament från en sedan länge försvunnen bro.
Väl över på andra sidan har man hamnat i centrum.
Hamburgerrestaurang (norrländska Max, självklart), bensinmack, kommunhus, Ica, Coop, vårdcentral, bokhandel, de andra vanligaste affärerna, plus en ganska kul presentbutik med mestadels norrländska prylar.
Inget att jubla över. Fast helt OK.
Lite roligare blir det när man får veta att stadens två höghus lokalt går under benämningen Manhattan.
Och riktigt roligt blir det när man kommer till torget.
Där finns nämligen den häftigaste vattenkonst jag tror att jag någonsin sett:
En jättestor stenkula rullar i ett evigt vattenbad. Kulan är 120 cm i diameter och väger flera ton. I ett fiffigt underjordiskt rörsystem pumpas vatten runt. Det bubblar upp under kulan, som vilar i en skålformad bädd. Men den landar liksom aldrig, når aldrig skålens botten. Stenen, ständigt vattenblank, rullar outtröttligt och vällustigt i sitt bubbelbad. Moln och sol speglar sig i den våta ytan.
Jag blev alldeles betagen. Tänk att bara vatten kan lyfta denna jättebumling! Tänk att någon kom på idén att ens försöka! Tänk att något så alldagligt som sten och vatten kan bli en sådan fenomenal syn!
Jo, jag vet att vatten i vilt tillstånd besitter ofantliga och ibland ytterst destruktiva krafter. Men här handlade det om tuktad naturkraft i skönhetens tjänst.
När jag väl slitit mig från torget och entusiastiskt berättade om det där konstverket råkade jag – mig ovetandes – på en urinvånare från staden.
-Jaså, du tyckte det där var så märkvärdigt? sa hon.
Jaaa – höll hon verkligen inte med?
-Om du tyckte det var märkvärdigt nu skulle du väl svimma om du kom hit på vintern, sa hon nyktert.
Det visar sig att till skillnad från de flesta andra utsmyckningar med vatten vi har i vårt nordliga klimat rullar Lyckseles stenkula vidare året runt. Också mitt i smällkallaste vintern.
Om jag någonsin igen åker till Norrland på vintern måste jag absolut ta vägen förbi torget i Lycksele. För där är det helt enkelt stenkul.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Jag har försökt hitta en bild på mästerverket på nätet för att länka till, men hittar ingen, konstigt nog. Skäms dessutom lite över att jag inte skrev upp vad upphovsmannen heter. Men någon där ute kanske vet besked?
Norrland ligger åt fel håll, det hävdar jag bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns blommorna, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten, där finns de sammetsmjuka nätterna.
Men i sommar har jag ändå rest runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger.
Ta till exempel Lycksele.
Ingen ort turisterna vallfärdar till precis, fast det är klart att på vintern har en och annan skidåkare vägarna förbi. Staden ligger där vid Umeälven. Det ser rätt stillsamt ut.
Från hotell Lapplands stora lunchrestaurang, byggd för att likna en lappkåta, knatar man över bron. Halvvägs över på andra stranden kan man titta på ett strävsamt par som knegar i motvind – en skulptur som fiffigt nog placerats på ett gammal fundament från en sedan länge försvunnen bro.
Väl över på andra sidan har man hamnat i centrum.
Hamburgerrestaurang (norrländska Max, självklart), bensinmack, kommunhus, Ica, Coop, vårdcentral, bokhandel, de andra vanligaste affärerna, plus en ganska kul presentbutik med mestadels norrländska prylar.
Inget att jubla över. Fast helt OK.
Lite roligare blir det när man får veta att stadens två höghus lokalt går under benämningen Manhattan.
Och riktigt roligt blir det när man kommer till torget.
Där finns nämligen den häftigaste vattenkonst jag tror att jag någonsin sett:
En jättestor stenkula rullar i ett evigt vattenbad. Kulan är 120 cm i diameter och väger flera ton. I ett fiffigt underjordiskt rörsystem pumpas vatten runt. Det bubblar upp under kulan, som vilar i en skålformad bädd. Men den landar liksom aldrig, når aldrig skålens botten. Stenen, ständigt vattenblank, rullar outtröttligt och vällustigt i sitt bubbelbad. Moln och sol speglar sig i den våta ytan.
Jag blev alldeles betagen. Tänk att bara vatten kan lyfta denna jättebumling! Tänk att någon kom på idén att ens försöka! Tänk att något så alldagligt som sten och vatten kan bli en sådan fenomenal syn!
Jo, jag vet att vatten i vilt tillstånd besitter ofantliga och ibland ytterst destruktiva krafter. Men här handlade det om tuktad naturkraft i skönhetens tjänst.
När jag väl slitit mig från torget och entusiastiskt berättade om det där konstverket råkade jag – mig ovetandes – på en urinvånare från staden.
-Jaså, du tyckte det där var så märkvärdigt? sa hon.
Jaaa – höll hon verkligen inte med?
-Om du tyckte det var märkvärdigt nu skulle du väl svimma om du kom hit på vintern, sa hon nyktert.
Det visar sig att till skillnad från de flesta andra utsmyckningar med vatten vi har i vårt nordliga klimat rullar Lyckseles stenkula vidare året runt. Också mitt i smällkallaste vintern.
Om jag någonsin igen åker till Norrland på vintern måste jag absolut ta vägen förbi torget i Lycksele. För där är det helt enkelt stenkul.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Jag har försökt hitta en bild på mästerverket på nätet för att länka till, men hittar ingen, konstigt nog. Skäms dessutom lite över att jag inte skrev upp vad upphovsmannen heter. Men någon där ute kanske vet besked?
torsdag, oktober 05, 2006
Lättsam lista
Från medbloggaren Blomma har jag fått en ”utmaning” – en av det snällare slaget. Helt enkelt en bunt frågor att svara på, utan någon djupare baktanke (tror jag).
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
”Fåglarna är tysta, som om de lyssnade efter något”. (Ur Karin Alfredssons ”80 grader från Varmvattnet”)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min lilla söta symaskin (som tidigare bevärdigats med en egen post på min blogg)
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ett nyhetsprogram.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
Hann inte hejda mig – tjuvkikade. 19.15.
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
En buss ute på gatan.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För en timme sedan gick jag från bilen över parkeringen in i porten… kan ju knappt kallas att vara utomhus, men ändå.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Min snigelpost, min mail och min besöksräknare på bloggen.
8. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Drömmer sällan och minns det i så fall så gott som aldrig. Inte i natt i alla fall.
9. När skrattade du senast?
Åt en halvdum vits som någon drog på jobbet.
10. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Stort svartvitt foto som jag tagit. En liten akvarell som en kompis målat. En båt i blyerts, en av de första teckningar som sonen gjort. Två keramiksaker dottern tillverkat på dagis. Fina grejer alltihop!
11. Har du sett något konstigt på sistone?
Ja – eller sorgligt, snarare. En ovårdad man av typ utesovare som höll på att tappa byxorna. Han märkte inget.
12. Vad tycker du om den här utmaningen?
Lättsam, men lite i längsta laget.
13. Vilken var den senaste film du såg?
Pretty Woman i tv, vet inte för vilken gång i ordningen. Vill se en hel bunt med filmer som går på bio, men det är attans svårt att komma iväg.
14. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Först och främst: jag kan nöja mig med lite mindre. Men:
Var sin lägenhet till ungarna. En riktigt bra miljöbil. Nytt badrum. Nytt kök. En bunt biljetter för hela familjen till häftiga ställen: Kina, Seychellerna, Australien, Buenos Aires. Städning en gång i veckan. Fina presenter till lite släkt och vänner, sådant som de verkligen drömt om.
Och sedan skulle jag ändå ha en massa kvar, till exempel för att skänka till välgörande ändamål, varav ett skulle bli en ålderdom med guldkant… det vore välgörande!
15. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Att jag är en hängiven bloggare. Jo, en del vet förstås. Men inte så många.
16. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Då skulle jag fördela maten rättvist.
17. Tycker du om att dansa?
Ja, fast nu för tiden gör jag det så sällan att det är tveksamt om jag vet hur man gör.
18. George Bush?
Hellre Jed Bartlett. Eller kanske Matt Santos, fast han har ju en del kvar att bevisa.
19. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Sonen och Dottern heter ju redan något. Om jag finge två till? Svårt. Men det ska vara något som går att uttala på flera språk än svenska. Vet verkligen inte vad. Först måste man träffa barnet, så kanske man känner och ser vad som passar.
20. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Absolut. Men inte för gott.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Om jag nu kommer dit – så vad sägs om: Hej! Värst så länge du väntade med att knacka på!
22. Vill du ta över denna stafettpinne?
Gör det – och skriv en kommentar här och berätta var man hittar just din lättsamma lista!
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
”Fåglarna är tysta, som om de lyssnade efter något”. (Ur Karin Alfredssons ”80 grader från Varmvattnet”)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min lilla söta symaskin (som tidigare bevärdigats med en egen post på min blogg)
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ett nyhetsprogram.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
Hann inte hejda mig – tjuvkikade. 19.15.
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
En buss ute på gatan.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För en timme sedan gick jag från bilen över parkeringen in i porten… kan ju knappt kallas att vara utomhus, men ändå.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Min snigelpost, min mail och min besöksräknare på bloggen.
8. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Drömmer sällan och minns det i så fall så gott som aldrig. Inte i natt i alla fall.
9. När skrattade du senast?
Åt en halvdum vits som någon drog på jobbet.
10. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Stort svartvitt foto som jag tagit. En liten akvarell som en kompis målat. En båt i blyerts, en av de första teckningar som sonen gjort. Två keramiksaker dottern tillverkat på dagis. Fina grejer alltihop!
11. Har du sett något konstigt på sistone?
Ja – eller sorgligt, snarare. En ovårdad man av typ utesovare som höll på att tappa byxorna. Han märkte inget.
12. Vad tycker du om den här utmaningen?
Lättsam, men lite i längsta laget.
13. Vilken var den senaste film du såg?
Pretty Woman i tv, vet inte för vilken gång i ordningen. Vill se en hel bunt med filmer som går på bio, men det är attans svårt att komma iväg.
14. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Först och främst: jag kan nöja mig med lite mindre. Men:
Var sin lägenhet till ungarna. En riktigt bra miljöbil. Nytt badrum. Nytt kök. En bunt biljetter för hela familjen till häftiga ställen: Kina, Seychellerna, Australien, Buenos Aires. Städning en gång i veckan. Fina presenter till lite släkt och vänner, sådant som de verkligen drömt om.
Och sedan skulle jag ändå ha en massa kvar, till exempel för att skänka till välgörande ändamål, varav ett skulle bli en ålderdom med guldkant… det vore välgörande!
15. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Att jag är en hängiven bloggare. Jo, en del vet förstås. Men inte så många.
16. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Då skulle jag fördela maten rättvist.
17. Tycker du om att dansa?
Ja, fast nu för tiden gör jag det så sällan att det är tveksamt om jag vet hur man gör.
18. George Bush?
Hellre Jed Bartlett. Eller kanske Matt Santos, fast han har ju en del kvar att bevisa.
19. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Sonen och Dottern heter ju redan något. Om jag finge två till? Svårt. Men det ska vara något som går att uttala på flera språk än svenska. Vet verkligen inte vad. Först måste man träffa barnet, så kanske man känner och ser vad som passar.
20. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Absolut. Men inte för gott.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Om jag nu kommer dit – så vad sägs om: Hej! Värst så länge du väntade med att knacka på!
22. Vill du ta över denna stafettpinne?
Gör det – och skriv en kommentar här och berätta var man hittar just din lättsamma lista!
onsdag, oktober 04, 2006
Bullbak - en meningslös syssla...
En riktig mamma ska kunna baka bullar.
Kanelbullar.
Så är det bara.
Det där kravet har plågat mig i alla år sedan min förstfödde såg dagens ljus. Redan då förstod jag vad jag hade att vänta.
Man skulle förvänta sig att jag skulle baka bullar. Kanelbullar. Vackra, blanka, gyllenbruna, sockrade, goda. Mammas bullar.
I skolköket glömde jag plåten i ugnen. De svartbrända kluttarna gick rakt i soptunnan, jag räddade betyget tack vare att jag dukade vackra bord.
Resultatet av mitt första bullbak i vuxen ålder kunde förväxlas med ammunition till urtida kanoner.
Jag hade ställt frågan till mamma: Hur mycket mjöl skulle man ta?
LAGOM, sa hon. Det där lilla svenskaste ordet av dem alla, ordet som inte vet sina begränsningar vare sig uppåt eller nedåt, det dök förstås upp.
Men så snart man använder ordet lagom betyder det att man lutar sig mot erfarenhet, i det här fallet lång och trogen kökstjänst. Det hjälper novisen vid spisen väldigt lite.
Deg är, för den som inte prövat, en smetig och kletig historia. Den lever gärna sitt eget liv, och för den som vill ta herraväldet över degen är mjöl ett av de få sätt jag känner som man kan ta till. Konsekvensen är ett stabbigt bröd, i värsta fall – som jag fick erfara – blir det stenhårt och i det närmaste oätligt, odugligt till och med som fågelmat.
En och annan ätlig bakprodukt har jag i alla fall lyckats åstadkomma genom åren. Fast den där riktiga bullmamman har jag aldrig blivit. Genvägarna som dyker upp ibland har jag prövat, som recept på bullar som inte behöver knådas eller inte kräver någon jäsning. Det blir ändå inte riktigt rätt. De djupfrysta varianterna kan duga, men det är stört omöjligt att låtsas att de kommit ur den egna ugnen. Och en sak till: den som bakar ofta lyckas ofta. Den som bakar sällan lyckas sällan. Det sätter sig liksom i fingrarna, det blir lagom av allt som av sig självt.
I dag, på Kanelbullens egen dag, borde man förstås stå i köket och försöka bevisa att man kan, trots allt.
Glöm det.
En sak har jag nämligen kommit fram till: det är faktiskt alldeles meningslöst att baka bullar. För hur det än går, när de är nybakta och fortfarande alldeles varma är de ändå nästan alltid väldigt goda.
Och då tar de bara slut. Med en enda gång.
Storverk ska väl ändå vara något som går till eftervärlden?
Copyright Klimakteriehäxan
Kanelbullar.
Så är det bara.
Det där kravet har plågat mig i alla år sedan min förstfödde såg dagens ljus. Redan då förstod jag vad jag hade att vänta.
Man skulle förvänta sig att jag skulle baka bullar. Kanelbullar. Vackra, blanka, gyllenbruna, sockrade, goda. Mammas bullar.
I skolköket glömde jag plåten i ugnen. De svartbrända kluttarna gick rakt i soptunnan, jag räddade betyget tack vare att jag dukade vackra bord.
Resultatet av mitt första bullbak i vuxen ålder kunde förväxlas med ammunition till urtida kanoner.
Jag hade ställt frågan till mamma: Hur mycket mjöl skulle man ta?
LAGOM, sa hon. Det där lilla svenskaste ordet av dem alla, ordet som inte vet sina begränsningar vare sig uppåt eller nedåt, det dök förstås upp.
Men så snart man använder ordet lagom betyder det att man lutar sig mot erfarenhet, i det här fallet lång och trogen kökstjänst. Det hjälper novisen vid spisen väldigt lite.
Deg är, för den som inte prövat, en smetig och kletig historia. Den lever gärna sitt eget liv, och för den som vill ta herraväldet över degen är mjöl ett av de få sätt jag känner som man kan ta till. Konsekvensen är ett stabbigt bröd, i värsta fall – som jag fick erfara – blir det stenhårt och i det närmaste oätligt, odugligt till och med som fågelmat.
En och annan ätlig bakprodukt har jag i alla fall lyckats åstadkomma genom åren. Fast den där riktiga bullmamman har jag aldrig blivit. Genvägarna som dyker upp ibland har jag prövat, som recept på bullar som inte behöver knådas eller inte kräver någon jäsning. Det blir ändå inte riktigt rätt. De djupfrysta varianterna kan duga, men det är stört omöjligt att låtsas att de kommit ur den egna ugnen. Och en sak till: den som bakar ofta lyckas ofta. Den som bakar sällan lyckas sällan. Det sätter sig liksom i fingrarna, det blir lagom av allt som av sig självt.
I dag, på Kanelbullens egen dag, borde man förstås stå i köket och försöka bevisa att man kan, trots allt.
Glöm det.
En sak har jag nämligen kommit fram till: det är faktiskt alldeles meningslöst att baka bullar. För hur det än går, när de är nybakta och fortfarande alldeles varma är de ändå nästan alltid väldigt goda.
Och då tar de bara slut. Med en enda gång.
Storverk ska väl ändå vara något som går till eftervärlden?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 03, 2006
Tänd lyset, på med hjälmen!
Dottern är på vift. På ny cykel.
Hon hann ge sig iväg innan jag kommit hem från jobbet, hade lämnat besked:
Ledig från skolan i morrn. Åker till K. Hemma före tolv.
Jaså?
Jag slår hennes mobilnummer.
-Var är du?
-Hos K.
-Hur kan det komma sig att du är ledig i morgon?
-Vet inte.
-Har du lamporna till cykeln med dig?
Hon drar lite på svaret, men jooooo, det har hon. Nog. Hallå! Det kommer att vara kolsvart ute när hon ska hem! Osynliga cyklister borde buras in!
-Och hjälmen då? (jag har sett att den ligger kvar på sin plats på hyllan, försök inte!)
Njaej, den har hon nog inte med sig. Faktiskt.
-Och vad har vi sagt om varför man ska ha hjälm när man cyklar, oavsett ålder?
-Ja men mamma, förra gången jag cyklade hade jag den.
Tablå.
Krav på fungerande lyse står redan inskrivet i lagen. Jag tycker inte alls att det vore fel med en lag om cykelhjälmstvång också. Känner flera personer som med nöd och näppe klarat livhanken tack vare den där, det erkänner jag, synnerligen missklädsamma tingesten man spänner fast runt skallen. Varmt och svettigt brukar det bli också, visst, håller med. Frisyren ryker, om man råkar ha en sådan. Men har man livet kärt får man faktiskt offra sig.
Ett enda acceptabelt skäl till att inte ta på sig hjälmen kan jag se: det där man har bakom pannbenet är inte värt de futtiga kronor en livförsäkring i form av hjälm kostar. För den som vill åberopa den anledningen är det naturligtvis fritt fram.
Alla vi andra – och nu talar jag väl ändå för en absolut majoritet – har hjälm.
Det ska min sköna dotter också ha, hur stor och vuxen och myndig hon än må vara.
Tänd lyset också. Det behövs i höstmörkret.
Och hör sen.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon hann ge sig iväg innan jag kommit hem från jobbet, hade lämnat besked:
Ledig från skolan i morrn. Åker till K. Hemma före tolv.
Jaså?
Jag slår hennes mobilnummer.
-Var är du?
-Hos K.
-Hur kan det komma sig att du är ledig i morgon?
-Vet inte.
-Har du lamporna till cykeln med dig?
Hon drar lite på svaret, men jooooo, det har hon. Nog. Hallå! Det kommer att vara kolsvart ute när hon ska hem! Osynliga cyklister borde buras in!
-Och hjälmen då? (jag har sett att den ligger kvar på sin plats på hyllan, försök inte!)
Njaej, den har hon nog inte med sig. Faktiskt.
-Och vad har vi sagt om varför man ska ha hjälm när man cyklar, oavsett ålder?
-Ja men mamma, förra gången jag cyklade hade jag den.
Tablå.
Krav på fungerande lyse står redan inskrivet i lagen. Jag tycker inte alls att det vore fel med en lag om cykelhjälmstvång också. Känner flera personer som med nöd och näppe klarat livhanken tack vare den där, det erkänner jag, synnerligen missklädsamma tingesten man spänner fast runt skallen. Varmt och svettigt brukar det bli också, visst, håller med. Frisyren ryker, om man råkar ha en sådan. Men har man livet kärt får man faktiskt offra sig.
Ett enda acceptabelt skäl till att inte ta på sig hjälmen kan jag se: det där man har bakom pannbenet är inte värt de futtiga kronor en livförsäkring i form av hjälm kostar. För den som vill åberopa den anledningen är det naturligtvis fritt fram.
Alla vi andra – och nu talar jag väl ändå för en absolut majoritet – har hjälm.
Det ska min sköna dotter också ha, hur stor och vuxen och myndig hon än må vara.
Tänd lyset också. Det behövs i höstmörkret.
Och hör sen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 02, 2006
Att bo i slummen
Nyligen såg jag ett reportage i tv som gjorde mig djupt förstämd.
Det handlade om husen i det så kallade miljonprogrammet, flerfamiljsbostäder som byggdes runt skiftet mellan 60- och 70-tal, och som fortfarande bebos av många svenskar.
Folk flyttade gärna in i de där husen och de fungerade bra, men åren har förstås gått och tidens tand har gnagt på såväl betong som trä och andra byggmaterial.
Miljonprogramshusen behöver helt enkelt renoveras.
Tv-kameran avslöjade obönhörligt hur bitar i ekparketten lossnat och levde sitt eget liv, hur väggar spruckit, hur vattenläckor gjort fula fläckar, hur färg flagnat, hur urmodiga vissa köksdetaljer är.
De boende klagade med rätta, och undrade när värden tänkte se till att något händer. Fast värden tyckte att de gnällde mer än vad som kan anses befogat, och undrade om hyresgästerna ville betala vad kalaset skulle kosta – det finns de som bytt namn på de här husen och numera kallar dem miljardprogrammet, eftersom man tror att det behövs en miljard för att modernisera alltihop.
Jag bor inte i ett av de aktuella husen. Men jag kände tyvärr igen mig. Alldeles för väl.
Vår lägenhet är jämnårig med miljonprogrammet. Och skulle vi bjuda in en tv-kamera skulle vi kunna visa lösa parkettbitar, sprickor i väggarna, flagnad färg, solkiga tapeter, trist badrum och en trasig fönsterruta.
Rena slummen. Och jag som tycker att jag trivs…
Visst är det konstigt att man inte ser de uppenbara bristerna i sin egen omgivning, att man blir så totalt hemmablind?
Men när jag tänker på att ta hem en målare, att få badrummet fixat, att hitta någon som kan laga parketten – då blir jag alldeles matt.
Vart tar man vägen under tiden? Vad gör man med alla prylar? Möblerna, var kan de stå? Måste vi packa ner alla böcker?
Vi har helt enkelt fått ett eget miljardprogram på halsen. En miljard problem att fixa till.
Och till det behövs väl en miljon kronor, minst, för att betala allt jobbet.
Det – eller bo kvar i slummen. Och fortsätta vara hemmablind.
Bara att välja.
Copyright Klimakteriehäxan
Det handlade om husen i det så kallade miljonprogrammet, flerfamiljsbostäder som byggdes runt skiftet mellan 60- och 70-tal, och som fortfarande bebos av många svenskar.
Folk flyttade gärna in i de där husen och de fungerade bra, men åren har förstås gått och tidens tand har gnagt på såväl betong som trä och andra byggmaterial.
Miljonprogramshusen behöver helt enkelt renoveras.
Tv-kameran avslöjade obönhörligt hur bitar i ekparketten lossnat och levde sitt eget liv, hur väggar spruckit, hur vattenläckor gjort fula fläckar, hur färg flagnat, hur urmodiga vissa köksdetaljer är.
De boende klagade med rätta, och undrade när värden tänkte se till att något händer. Fast värden tyckte att de gnällde mer än vad som kan anses befogat, och undrade om hyresgästerna ville betala vad kalaset skulle kosta – det finns de som bytt namn på de här husen och numera kallar dem miljardprogrammet, eftersom man tror att det behövs en miljard för att modernisera alltihop.
Jag bor inte i ett av de aktuella husen. Men jag kände tyvärr igen mig. Alldeles för väl.
Vår lägenhet är jämnårig med miljonprogrammet. Och skulle vi bjuda in en tv-kamera skulle vi kunna visa lösa parkettbitar, sprickor i väggarna, flagnad färg, solkiga tapeter, trist badrum och en trasig fönsterruta.
Rena slummen. Och jag som tycker att jag trivs…
Visst är det konstigt att man inte ser de uppenbara bristerna i sin egen omgivning, att man blir så totalt hemmablind?
Men när jag tänker på att ta hem en målare, att få badrummet fixat, att hitta någon som kan laga parketten – då blir jag alldeles matt.
Vart tar man vägen under tiden? Vad gör man med alla prylar? Möblerna, var kan de stå? Måste vi packa ner alla böcker?
Vi har helt enkelt fått ett eget miljardprogram på halsen. En miljard problem att fixa till.
Och till det behövs väl en miljon kronor, minst, för att betala allt jobbet.
Det – eller bo kvar i slummen. Och fortsätta vara hemmablind.
Bara att välja.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 01, 2006
Får det lov att vara en semla?
Avlade mitt (närmast rituella) höstbesök på Ikea nyss.
Det blev ovanligt billigt, under 400 spänn.
Fast i fyndhörnan stod en soffa jag gärna hade tagit med hem – 2 900 kronor, bekväm och snygg. Det är bara det att den soffa vi behöver ska vara bäddbar, och det var inte den här.
Men vad som egentligen tog mig hårdast med det här Ikea-besöket, det var inte att jag fick avstå från Fyndet.
Nej, det var att julavdelningen var så gott som klar. Innan det stod oktober i almanackan. Innan nattfrosten ens varit i närheten. Innan balkongblommorna hukat sig det allra minsta. Innan handskar varit aktuella. Innan man behövt varmare ytterplagg än en liten tunn tröja. Innan man ens frestats att veva en ullig sjal runt halsen. Innan minsta amaryllislök är införskaffad. Innan man ens hunnit tänka ordet ”önskelista”.
Vad hjälper det?
Snart är det jul i varenda affär. Och vi som vill hålla lite på det där juliga, vi som vill vänta in rätt väder och stämning, vi har faktiskt ingenting att säga till om.
Vi är besegrade.
Av julgalningarna.
När kommer semlorna? Till allhelgonahelgen?
Copyright Klimakteriehäxan
Det blev ovanligt billigt, under 400 spänn.
Fast i fyndhörnan stod en soffa jag gärna hade tagit med hem – 2 900 kronor, bekväm och snygg. Det är bara det att den soffa vi behöver ska vara bäddbar, och det var inte den här.
Men vad som egentligen tog mig hårdast med det här Ikea-besöket, det var inte att jag fick avstå från Fyndet.
Nej, det var att julavdelningen var så gott som klar. Innan det stod oktober i almanackan. Innan nattfrosten ens varit i närheten. Innan balkongblommorna hukat sig det allra minsta. Innan handskar varit aktuella. Innan man behövt varmare ytterplagg än en liten tunn tröja. Innan man ens frestats att veva en ullig sjal runt halsen. Innan minsta amaryllislök är införskaffad. Innan man ens hunnit tänka ordet ”önskelista”.
Vad hjälper det?
Snart är det jul i varenda affär. Och vi som vill hålla lite på det där juliga, vi som vill vänta in rätt väder och stämning, vi har faktiskt ingenting att säga till om.
Vi är besegrade.
Av julgalningarna.
När kommer semlorna? Till allhelgonahelgen?
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
