tisdag, november 28, 2006

Mamma i nöd och lust

Ingrid står mig nära, fast hon är tio år äldre och hennes barnbarn är jämngamla med mina barn. Vi har ”alltid” känt varandra och jag är övertygad om att vår relation är av typen ”tills döden skiljer oss åt”.
Inte talar vi om allting, vi lever väldigt olika liv i vitt skilda miljöer, men har man en gemensam bas att stå på ligger den kvar i vått och torrt – den är en cementerad grundplatta från vilken vi tagit avspark.

Hennes barn är alltså vuxna och har förstås varit det länge. En av skillnaderna i våra liv består i att Ingrid gifte sig vid 21 och blev mamma innan hon fyllt 22, medan jag hann med massor av helt andra saker innan jag fick barn, som ”gammal” förstföderska.
Men ni vet det där gamla talesättet ”små barn, små bekymmer och stora barn, stora bekymmer”. Det är en klyscha, varken mer eller mindre. Det har Ingrid fått erfara. Och lärt mig.

Små barn kan precis som stora barn betyda oändligt stor oro, ofattbar sorg. När vi gifter oss lovar vi oftast att det är för en gemensam framtid i nöd och lust. Men när vi blir föräldrar behöver vi aldrig lova. Löftet finns där ändå, i våra hjärnor, i våra hjärtan, det finns inga reservationer, ingen ångervecka, ingen garanti för funktionsduglighet. Tack och lov handlar det oftast om lust. Det nya lilla livet förändrar allt för mamma och pappa. Och föräldrarollen går aldrig att hänga av sig på en galge som en urväxt kappa. Modet kan växla, stilen kan ändras, men den gamla kappan, den hänger med.

Men ibland drabbas det där underbara lilla barnet av nöd.
I det här fallet har det hänt Ingrids dotter, ett par och fyrtio år gammal. När hon fick cancerbeskedet blev allt i ett slag ställt på ända. Hennes barn förstod inte om det var allvarligt eller bara en liten släng av någon bacill. Hennes man bibehöll sitt lugn, men sov plötsligt dåligt på nätterna. Patienten själv pendlade mellan hopp, förtvivlan och förnekelse.

Ingrid drabbades förstås av samma nöd. Hon var ytterst nära att tappa fotfästet i tillvaron. Hennes man sa inte så mycket, men delade förstås sin hustrus oro.
Var de på väg att förlora sin dotter? Sitt barn?

Operationen var stor, tog lång tid – men gick ”bra”, som det heter på läkarspråk. Vad det betyder vet vi lekmän egentligen aldrig.
Ingrids dotter hämtade sig.
Familjen vågade ta ett djupt andetag. Faran över, signalerade doktorn med många uppmuntrande ord: allt var avlägsnat, inga metastaser. Ärret skulle bli stort, men sådant är ju bagatellartat i sammanhanget.

Så kom återbesöket och med det beskedet om cellgifterna som väntade. För säkerhets skull, sa läkaren, som än en gång bedyrade att den nyopererade egentligen var att betrakta som frisk.
Nu rusar kemikalierna genom en kropp som gjort en störtdykning till helvetets utkanter. Samma procedur ska upprepas, gång på gång.

Ingrid finns till
hands. Hon passar upp, hon putsar ett fönster, hon lagar mat åt barnbarnen, hon bakar en kaka, hon tar ett varv med dammsugaren, hon köper blommor och tidningar. Hon gör allt för att hjälpa sin dotter, allt som hon kan komma på, allt som kan betyda lindring eller förströelse.
Hon känner smärtan, lider lika mycket som den lilla knubbiga och glada flicka hon fortfarande ser i den mogna kvinna som också är hennes dotter, fast hyn är blek och ansiktet i ständig skugga.

När Ingrid berättar både syns och hörs hennes plåga. I hennes ögon lurar skräcken, fast blicken är fylld av ömhet och omsorg. Det är en mammas ögon.

Har de talat om döden?
Jo, de har det.
Och de är överens om att det inte är någon bra lösning.
Kampen går vidare, den har dessutom rimligen stor chans att lyckas, fast vägen är lång och svår.
Mamma Ingrid är med sitt lilla barn varje etapp, varje transportsträcka. Ända in i mål. En mamma ger aldrig upp – inte när det handlar om hennes barn.
Och tur är väl det.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 27, 2006

Handla bör man - annars dör man

Tänk att jag fullständigt missade att Köpfria Dagen inföll i lördags.
Nu handlade jag bara det vanligaste: mjölk, ost, bröd, potatis, kött, fiskgratäng och tvättmedel.
Hade jag känt till Dagen skulle jag absolut ha köpt något mer, något ”onödigt”, i ren protest.

Vad man skulle kunna uppnå genom att ”alla” skulle bojkotta all sorts handel en dag är för mig en gåta.
Väljer man dessutom att sätta den stämpeln på den lördag som infaller dagen efter novemberlönen, med alla julklappsköpare redan nedkrupna i startblocken, säger det något om den verklighetsanpassning som initiativtagarna har.
Nä, handla bör man annars dör man.

Men missförstå mig rätt: jag tänker inte utlysa Tokshoppingens Dag. Då kan man hamna i den där Lyxfällan, som blivit en ögonbrynshöjare i en av de kommersiella tv-kanalerna. Den fällan är inte rolig att sitta fast i, det framgår med all önskvärd tydlighet. Det program i serien som jag råkade se handlade om en tvåbarnsmamma med 23 000 i månadsinkomst – och 48 000 i utgifter. I samma månad. Puh.
Lagom är bäst.
Till och med i julklappstider.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 26, 2006

Skillnad

Skillnaden mellan att se en porrfilm och en vanlig film är samma som att läsa telefonkatalogen i stället för en roman:
En himla massa människor, ingen handling, många nummer.

Sagt av Jesper Odelberg, cp-skadad ståuppkomiker, i en dokumentär av Tom Alandh, sänd i svt ikväll.

lördag, november 25, 2006

Först med God Jul?

"Våghalsiga Vera", som dyker upp som (uppskattad) kommentator ibland här på min blogg, skriver efter att ha läst min gårdagstext om hur julen närmar sig att hon minsann inte tänker skriva några julkort i år.
Lustigt nog har Väninnan i Utlandet kommit fram till precis samma beslut och just basunerat ut det.
Det gör mig lite ängslig.

Problem lurar runt knuten. Då blir det kanske inga julhälsningar alls i år?
För all del, jag kan klara mig. Men det finns några där ute, framför allt lite gamla mostrar och så, som faktiskt fortfarande sätter värde på den där lilla hälsningen, hur formaliserad den än kan kännas.

Så här är det nämligen: Väninnan i Utlandet skulle normalt redan ha skrivit alla sin kort, köpt frimärkena och varit på väg med de korrekt adresserade kuverten till brevlådan. Hennes kort har punktligt anlänt varje år – i synnerligen god tid och garanterat först av alla.
På det viset har hennes julhälsning funkat som en nål i ändan på mig: oj! Måste fixa, skaffa, skriva, det är ju nästan jul! (nåja, oftast har kortet anlänt när det varit minst en månad kvar, men ändå).

Ska det nu bli något den här gången får jag lita till min egen initiativkraft. Jo då, det KAN gå. Troligast är att de där tanterna jag tänkte på får ett traditionellt kort.
Sedan kan det bli ett litet e-brev som far iväg i allra sista minuten, nästan som spam. Det kan nog dunsa ned i mailboxen även hos Väninnan i Utlandet.

Då har man i alla fall tid på sig.
Man kan rent av maila på själva julafton.
Om vi inte inför datorförbud den dagen förstås.
För julefridens främjande.
God jul på er, förresten!
Blev det rent av jag som kom först nu?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 24, 2006

Bara en liten månad kvar…

Jo, faktiskt.
Det är bara fyra små veckor kvar till jul.
Över gatorna hänger förstås redan ljusgirlanderna, i affärerna glittrar det kring granar, tomtar, kalaskläder och helgerbjudanden.
En del är i full gång med pyntandet, andra står i startgroparna, somliga skjuter alltihop ifrån sig i det längsta.

Jag balanserar på gränsen mellan grupp två och tre.
Å ena sidan tycker jag att ett och annat ska finnas till advent – stjärnor i fönstren och en vit julstjärna i kruka, till exempel. Samt Lisa Larssons (numera ofattbart dyra) "adventsbarn" i keramik. Och så bilden på dottern, när hon vid fyra års ålder var världshistoriens i särklass finaste Lucia.
Å andra sidan känner jag vissa stunder att vi satsar för mycket av allt, redan när adventskalenderns första lucka öppnas. För mycket tid, för mycket pengar, för mycket möda.

Ska vi köpa färre klappar nu? Jag tänker det, år efter år. Men tror inte att jag lyckats någon gång. När önskelistorna sent omsider kommer fyller de sällan mina krav på variation och nytänkande. Jag prickar av de användbara, ”nyttiga”, prylarna. De mer huvudlösa förslagen kan man kanske skratta åt, i förvissningen om att de oftast kommit till i ett desperat försök att göra listan lite längre och originellare. Som dotterns i flera år återkommande punkt: en levande giraff. Fast den försvann när hon fyllt tretton eller så

Men i min strävan efter glada överraskningar köper jag något här och något där.
Det blir alldeles för sällan lyckat. Somligt kan man lämna tillbaka, somligt går att byta, somligt blir liggande i väntan på en utrensning som aldrig blir av.
Sådant kallas för misshushållning och överflöd och dålig planering samt bristande kontakt med verkligheten.

Samtidigt ramlar en strid ström av kuvert som ser märkvärdigt personliga ut in i brevinkastet. Avsändare är olika välgörenhetsorganisationer. Alla vill ha ett generöst bidrag, gapen är omättliga.
Om jag delade upp ”julkassan” och skickade en rundlig summa till var och en i stället för de sedvanliga hundralapparna till Läkare utan gränser skulle jag kanske kunna anses ha delat med mig av mitt överflöd och bättrat på min kontakt med verkligheten. Jag skulle kanske rent av känna mig som en bättre människa när jag berättade för familjen hur julklappspengarna använts.

Man kan ju alltid lyssna till julmusik och äta risgrynsgröt och skinka och tända levande ljus ändå.
Fast det skulle bli väldigt tomt under granen.
Tyvärr är det nog så att för de flesta av oss kostar julstämning både tid, pengar och möda.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 23, 2006

Ett flyttlass går

I trettio år har hon varit en svensk röst i, från och om ett av världens mest komplicerade hörn: Mellanöstern.
Cordelia Edvardson har rapporterat i olika medier om död, konflikter, självmordsbombare, flyktingmisär och annat elände.
Men hon har också hållit ett öga på kulturyttringar, på grönsakstorget och på en och annan någorlunda bevarad bit natur.

I sitt hem i Jerusalem har hon haft sin utkikspost.
Det har blivit mängder av tidningsartiklar. Hennes speciella röst har hörts i radion, hon har då och då synts i tv, hon blev för bara något år sedan huvudperson i en dokumentärfilm som beskrev hennes dramatiska liv – och på ”lediga” stunder har hon författat böcker, den första kom redan på 50-talet. Det har blivit såväl i romanform som poesi- och reportageböcker. Tillsammans med en legendarisk fotograf, Anna Riwkin, gjorde hon till och med en barnbok om livet i en kibbutz. Flera av böckerna är översatta till andra språk.

Cordelia är judinna och dokumentären om henne heter ”Flickan från Auschwitz”. Den visades en ganska kort tid på Folkets Bio, men kommer förhoppningsvis på tv snart.
Då kan huvudrollsinnehavarinnan kanske sitta i en tv-soffa i ett nytt hem i Stockholm och se den.
För i dagens krönika i Svenska Dagbladet berättar Cordelia Edvardson att hon är på väg tillbaka till Sverige. Den bostad som varit hennes i tre decennier är tömd, flyttlasset är packat.

Främsta skälet till flytten är sviktande hälsa. För det låter som om hon, innerst inne, helst hade velat stanna kvar. Hon skriver: ”Jag tvingas lämna det land och det område vars politiska hetluft jag ofta har förbannat, men också gjort till min livsluft. Utan mitt engagemang i Mellanösterns händelser och människor fruktar jag att hemfalla åt vad som påstås vara den enda oförlåtliga synden: likgiltigheten”.

Nej, likgiltig har hon aldrig varit. Och det har inte heller hennes läsare kunnat förbli, även om de försökt hålla konflikten mellan israeler och palestinier ifrån sig med all kraft. Cordelia har vågat kritisera också Israel, hon har haft mod att visa sympati för icke-judar, hon har lyckats se myntets båda sidor. Hennes skarpa blick har lett till en analys som minsann inte alltid varit den politiskt korrekta – men ofta har tiden gett henne rätt. Och har det visat sig att hon någon gång dragit fel slutsatser har hon stått för det. Det lilla ordet ”feg” har hon nog aldrig lärt sig att stava till.

Nu tar hon time out, packar upp i en gråmulen svensk huvudstad där konflikter och problem har andra dimensioner, ser annorlunda ut. Visst är det lätt att beklaga den där flytten – men mer rätt ändå att säga:
Välkommen hem!

Copyright Klimakteriehäxan

Läs hela Cordelia Edvardsons krönika i Svenska Dagbladet här!

Om bara jag hade sagt det där…

Ibland hör man de där dräpande och/eller kloka replikerna som kan göra vem som helst svarslös.
Alldeles för sällan kommer man på dem själv – om ens någonsin. Men tänk om det ändå hade varit jag som sagt något av nedanstående…

Först några konstateranden som tillskrivs kända upphovskvinnor:

Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan att du ger dem ditt tillstånd.
-Eleanor Roosevelt

Jag har hittills aldrig hört en man undra hur man kombinerar familjeliv och karriär.
-Gloria Steinem

Vi politiker vet hur det är: vill du ha något sagt, be en man. Vill du ha något gjort, be en kvinna.
-Margaret Thatcher

Inom varje äldre människa finns en yngre människa som undrar vad i helskotta som hände.
-Cora Harvey Armstrong

De svåraste åren är de mellan 10 och 70.
-Helen Hayes (vid 73 års ålder)

Att bli gammal är inget för veklingar.
-Bette Davis

En kvinna måste göra allt dubbelt så bra som en man för att betraktas som hälften så skicklig. Som tur är är det inte svårt.
-Charlotte Whitton

Och så några minnesvärda repliker som letat sig ut i världen utan tydliga avsändare:

Inom mig lever en mager kvinna som desperat vill kom ut. Jag brukar tysta ner henne med kakor.

35 är när du äntligen fattar vad det handlar om - och din kropp börjar ge upp.

Om du inte kan föregå med gott exempel - ja, då får du vara ett varnande.

Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna.

En man måste göra det som måste göras. En kvinna måste göra det mannen inte klarar.

Sorgset och möjligen lite avundsjukt kan jag bara konstatera att bristen på slagfärdighet - eller möjligen det faktum att man kommer på saker för sent, alltså drabbas av "l´esprit d´escalier" - gör att inget av dessa kraftfulla uttalanden kommer från Klimakteriehäxan själv.

onsdag, november 22, 2006

Nio frågor till en bokmal

Det här frågepaketet speciellt designat för bokvänner har jag kopierat från någon blogg. Det fåniga är att jag lyckats glömma vilken. Förlåt. Men jag svarar ändå!

1. Vilka är de senaste tre böcker du läst ut?
”Mellan köksfönstret och evigheten” av Karin Thunberg.
”The Sea” av John Banville.
“Kärleksbarnet” av Hillevi Wahl.
Det råkar vara tre böcker som alla innehåller en hel del sorg och elände, men det är ju något som livet bjuder på ibland vare sig man vill eller inte.

2. Vilken bok var den allra första du läste?
Som jag läste alldeles själv: ”Nalle Puh” av AA Milne.
Och den håller än, speciellt om Allan Edwall läser den för mig.

3. Har du en favoritbok som av någon anledning har betytt extra mycket för dig?
”The US Trilogy” av John Dos Passos.
Därför att den kombinerar en rad fenomenala sätt att berätta. Vilken bredd, vilket språk, vilka personer – både de som funnits i verkligheten och de fiktiva!

4. Vilken är din favoritgenre?
Enklare att säga vad jag lätt väljer bort: biografier, blodiga historier (har gjort slut med Henning Mankell), pretentiösa testosteronbomber (står inte ut med Björn Ranelid, Theodor Kallifatides), sci-fi.

5. När är din favoritlästid? (ex. morgon, middag, på tåget osv)
På kvällen, i sängen, innan jag ska sova. På bussen. Och på semestern, i solstolen eller på stranden. Och så förstås hörböcker i bilen på längre resor!

6. Har du någon favoritförfattare?
Ska jag välja bara en blir det nog Selma Lagerlöf. Men bland nu levande finns det många lysande! Som Margaret Atwood. Eller Mario Vargas Llosa. Eller någon annan…
Förresten: jag är inte stor konsument av lyrik. Men Gustaf Fröding och Ernesto Cardenal toppar den listan!

7. Vad läser du just nu?”
Natten innan de hängde Ruth Elliis” av Margareta Strömstedt.

8. Har du någon bok du längtar efter att läsa?
”Gregorius” av Bengt Ohlsson (fast jag måste nog läsa om Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” först) och ”I Heard The Owl Call My Name” av Margaret Craven.
Fick båda i present nyligen. Sedan har jag flera travar med oläst som jag bara inte fattar när jag ska hinna med, fast jag vill – och ofta köper fler som gör travarna ännu högre… Det är sådana som jag som gör att åtminstone somliga författare kan leva på sina böcker, jag köper i stället för att låna!

9. Varför läser du böcker?
För att lära känna mig själv och min omvärld, för att utveckla mitt språk och hålla det vid liv. Och som nöje och tidsfördriv, självklart.

Någon annan bokmal som plockar upp denna stafettpinne - eller som redan besvarat frågorna? Släng in en liten kommentar så att man hittar! Det är alltid spännande att få tips om böcker och författare man inte känner till!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 21, 2006

Ännu en politiker lägger av

Linda Rosing avgår som ledare för Unika Partiet.
Det är tufft i politikens värld.
Tuffare än i Big Brother.
Förresten, finns Unika Partiet? På riktigt?

Gympa på gott och ont

-Ta i nu då!
-Upp med knäna!
-KOM IGEN!!!
Gympaledarens uppfordrande rop ekar. Pustande, flåsande, stönande, stånkande kämpar vi på, vi tappra i våra urtvättade cykelbyxor och genomsvettiga t-tröjor.

Ännu ett gympapass ska snart vara till ända. Det är det bästa med alltihop – att det tar slut, och att känslan av att ha uträttat en storartad bragd än en gång kan få infinna sig, trots att det verkligen bar emot när det var dags att gå till omklädningsrummet. Och trots att det förstås är ljusår mellan en riktig idrottsbragd och ett genomfört motionspass i friskis-och-svettis-anda.

Men om någon hade sagt till mig när jag var tolv år eller så att jag en gång i framtiden alldeles frivilligt skulle gå till en sporthall för att röra på mig efter order skulle jag ha trott att man försökte lura i mig en riktigt hemsk skröna.

På den tiden
framstod nämligen gymnastiklektionerna som himlens allra mörkaste, allra mest hotande moln.
Jag var född på landet och visst cyklade vi, vi simmade och vi gick. På vintern blev vi ibland tvungna att åka skidor för att komma till skolan. Men idrottade, det gjorde vi inte. Pappa kallade mig rent av för ”cigarren”, eftersom jag var tjockast på mitten. Mamma har senare berättat att hon drömde om att få skicka mig till någon sorts dans- eller rytmikkurs, eftersom jag framstod som genuint klumpig.

Värre blev det
när jag bytte skola och kom till den närbelägna staden. Vi skulle gympa tillsammans med en parallellklass, där alla tjejerna var ”stadsungar” och till råga på allt aktiva medlemmar i gymnastikföreningen. Jag hade aldrig ens sett en ribbstol.

De söta fjäderlätta flickorna flög fram över plintar och bockar, de fick pangträff på språngbrädan, de rullade fram i mjuka kullerbyttor, de kunde både stå och gå på händer.
Inget av detta klarade jag.
I det längsta gick det att obemärkt återta jumboplatsen i hoppkön utan att hoppa alls. Men förr eller senare blev det oundvikligt. Alla tittade – jag trodde i alla fall det. Klumpfia skulle hoppa!
Mina blåmärken efter kraschlandningarna och krockarna med redskapen blev grandiosa. Över kom jag inte om jag inte klättrade.

Handlade det om brännboll blev jag ofelbart bränd först. När skridskor påbjöds åkte de andra konståkning, jag kunde knappt ta mig fram på bandyrör. En säger en gång gjorde jag mål i basket. All verksamhet avstannade i total förvåning. Hade hon, Den Klumpiga, verkligen både fått tag i bollen – och fått den i korgen???

Är det det där jag ska ta igen nu när jag, högröd av ansträngningen, flåsar som en dåre för att klara av ytterligare trettio sekunders bencykling, fyra extra armhävningar, en till ”planka”? Nej, jag hoppas att det mer handlar om kamp för hälsa än revansch. Många år har gått.

Det tog tid innan det så småningom visade sig att jag trots allt hade ganska bra bollsinne. En period var jag också aktiv idrottare, och ännu senare i livet har jag blivit en hyfsat flitig motionär.
Men de där gympalektionerna, de skulle jag önska att ingen unge någonsin skulle tvingas uppleva. Samtidigt som jag kan önska att alla skulle få belöningen, förunnas glädjen att hitta den positiva känsla som ett svettdrypande motionspass kan resultera i.
-Kom igen nu!
-Lite mer orkar ni!
-Bara fyra till! Ta i!

Copyright Klimakteriehäxan

Bitterfitta nästa?

Ett nytt skällsord är på väg. Det kommer att sprida sig blixtsnabbt, det kommer att fastna direkt, sanna mina ord.

En skönlitterär debutant och kvinna står för denna språkliga nymodighet. I mars kommer hon ut med sin första roman.
”Bitterfittan” heter den, av Maria Sveland, Norstedts förlag.
Så här beskrivs boken i förlagets vårkatalog:
”En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till tönt-Teneriffa för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt.”...”Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss alla att vilja bilda familj.”

Vilken tur ändå att man har några månader på sig. Så att man hinner vänja sig vid tanken på att bli kallad ”bitterfitta”. För det är väl så gott som oundvikligt att det kommer susande, för eller senare...
Fast jag vill gärna säga som Tony Rickardsson: Jag är inte bitter!

PS - på förekommen anledning: Tony Rickardsson har varit Sveriges i särklass bäste speedwayförare i åratal, men trots många meriterande segrar (VM bl a) fick han vänta ända till i år på utmärkelsen "Årets idrottsman". Och medan han ännu var utan lär han just ha sagt "Nej då, jag är inte bitter" - ett uttalande som sen skojats friskt med bl a när Robert Gustafsson imiterat honom.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 20, 2006

När allt blir bara pinsamt

Det finns en tv-serie som jag råkade bli påmind om nyligen. Den gick i fem säsonger i USA, med slut 2002. Calista Flockhart hade huvudrollen, och länge lät hon tala om sig mest för att hon var så himla smal.
Men så småningom tog rollfiguren över och serien blev succé, på bred internationell front, i Sverige också.
Hon var Ally McBeal.

Att jag drog mig henne till minnes beror på en liten sak jag upplevde nyligen: Hur en människa försöker berätta en rolig historia - och misslyckas. Poängen verkar ha försvunnit, tajmingen är obefintlig, det som är tänkt att vara själva vitsen är inte ens riktigt rumsrent. Allt blir bara fel.
Så här minns jag hur det gick till när det handlade om Ally:

Hon står mitt på scenen, i strålkastarljus. Knäna skälver, men det finns ingen utväg. Hon måste dra en fräckis. Mikrofonen står beredd att vidarebefordra den vansinnigt lustiga episoden till en förväntansfull publik - hälften av dem är hennes bekanta, kollegor, vänner.

Man ser hur
rädd hon är. Men hon gör det. Det handlar om sex, en fluga, en motorcykel, en mustasch. Det går riktigt bra. Tycker hon. Men ingen skrattar, någon drar möjligen på munnen. Hade det varit efter flera öl, mera vin, några drinkar hade det kanske lyckats. Nu är det bara pinsamt.

Det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag. Som inte får till det, inte har tajmingen, inte det lagom ekivoka tonfall som får folk att tjuta av skratt åt mycket sämre skämt på nån ståupp-krog, Men nu var det allas vår Ally McBeal som drabbades, i vilket avsnitt är omöjligt att minnas och det spelar dessutom ingen roll. Systerskap uppstår i tv-soffan mellan oss vanliga tv-tittare och denna supermagra snygging som, trots att hon aldrig verkar bli äldre än tretti, har en lysande akademisk utbildning, framgång i jobbet och tjusiga kläder, och tid och råd att gå på krogen. Ibland finns där också en och annan lovande kavaljer.

Vi tar henne till oss trots allt detta, för det är ju så lätt att känna vad hon känner när hon förkrympt, med böjt huvud, slinker ner mellan borden efter sitt (påtvingade) gästspel på estraden. Men där tar likheterna mellan dig och mig och Ally slut.

För ibland går
Ally liksom upp i rök. Hon kan försvinna, förvandla en elak gubbe till en sten, förinta en obehaglig fiende, våga säga sitt hjärtas mening utan att det egentligen hörs. Och utan att behöva ta konsekvenserna.

Och den underbara förmågan (måhända lånad av tonårshäxan Sabrina, en annan långlivad tv-stjärna) avundas vi Ally, i fast visshet om att den aldrig kan bli vår.
Men vi kan fortsätta att identifiera oss med henne och känna triumfen när hon vinner ännu en seger med illusionens hjälp.

Alltså ser vi x avsnitt till. Sista säsongen med Ally McBeal ska komma i repris i fyran, och TV4+ ska också köra repriser, om man får tro deras hemsida.
Fräckisen? Den måste anstå till ett tillfälle med bättre tajming, tyvärr.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 19, 2006

Knoppningstider

Det blir dåligt med forsythians gula kaskader i Skåne till våren.
Forsythiabuskarna, uppvisade i tv, blommar nämligen just nu, vilseförda av vårt nya väder, och då blir det inget fram i april eller maj, förklarar expertisen.
Samma öde går antagligen den förvirrade gullviva till mötes som står utanför vår port med en knopp på bristningsgränsen.

Men här hemma, inne hos mig, är det också knoppningstider.
Fast allt är i sin bästa ordning.
Det är nämligen novemberkaktusarna, en ständig källa till förundran, som följer almanackan troget. Tre stycken har jag numera i min ägo, alla tre är på väg att slå ut.

Jag skrev om den här snälla sortens krukväxt för ett år sedan, om miraklet att de faktiskt blommar om – enligt tidtabellen, dessutom. Och fick prompt svar från Humlan, som minsann visste besked. Så här skrev hon:
”Novemberkaktusar är en korsning av två olika sorters kaktusar och blommar om något av två villkor är uppfyllda: korta dagar eller kalla nätter. Låt dem stå ute på sommaren och ta inte in dem förrän det är risk för frost, svala nätter gör att blommorna kommer. Eller låt dem stå i ett rum där det inte är tänt på kvällarna, när dagarna blir korta går de i blom.”
Det stämmer. Igen.

Och så kommer här en verklig skrytomgång:
Hur många orkidéer med ”hemgjorda” knoppar i tror ni att jag har?
Gissa! En? Två?

Fel fel fel.
Rätt svar är åtta stycken.
Ofattbart men sant.
November är knoppningstider!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 18, 2006

Nu blommar det - i verktygslådan!

Om ni händelsevis läst en av mina gamla bloggposter som heter ”Vad varje flicka bör ha” så vet ni att jag tycker att man ska ha lite praktiska saker i en verktygslåda inom räckhåll där hemma för att kunna klara lite enkla behov, som att slå i en spik eller så.

Nu har kompletteringen, den oumbärliga, till alla tjejers verktygslåda kommit. Lagom till jul, till råga på allt. Önska er ny hammare och skruvmejsel, vetja!

För nu finns den ultimata tjej- eller kvinnohammaren: blommig.
Och i dess sällskap: skruvmejseln med lika blommigt handtag. De är faktiskt jättesöta. Och inte ens svindyra. Hammaren kostar 129 kronor. I skaftet gömmer sig, trots att hammaren är liten och lätt, dessutom fyra små skruvmejslar.
Och den lite större skruvmejseln betingar ett pris på 85 spänn.

Man kan välja på olika färgställningar dessutom: en går i lila och svart, en i rosa och grönt, en i rött och blått. Och den som kallas vit har lite diskretare blommor. Samma mönster finns förstås så att hammare och skruvmejsel matchar varandra…
När hade du verktyg på din önskelista senast?

Copyright Klimakteriehäxan

Minns i november

Lördag morgon. Grått. Några plusgrader. Ganska kladdigt och trist. Ingen höjdardag, helt enkelt.
Då hör jag plötsligt Per Myrbergs röst. Inte på riktigt, nej nej. Inte ens på skiva eller i radio. Men inombords.
Han sjunger en gammal härlig låt, en vacker melodi med en text för oss som tycker att poesi faktiskt kan få rimma.
Det är ”Minns i november” från musikalen Fantasticks, som gick på Lilla Teatern i Stockholm med premiär 1960.

Lite teaterhistoria blev det kring den där uppsättningen. Publiken uteblev nämligen. Och musikalen skulle läggas ner efter bara någon vecka.
Då kom räddningen i form av Kar de Mumma (Erik Zetterström) som i Svenska Dagbladet skrev hur mycket han tyckte om den. Ryktet spred sig. Och så var succén ett faktum. Genom åren har Fantasticks sedan spelats på olika svenska scener och varit en av Riksteaterns turnéföreställningar.
Jag har trots det aldrig sett Fantasticks, vet inte ens vad den handlar om.
Men låten, den sitter där. Hör ni?

Minns i november
den ljuva september,
den tid då äpplet fallet moget.
Grå är november
men ljus är september
för den som bara väntar troget.
Mörk blir december
men ljuv var september
då livet var öppet och redoboget.
Dofter vi anat
och vinden oss manat
att följa.

Minns i november
den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå blir december,
men ljuv var september
då natten gav oss gyllne drömmar.
Ljuv var september
En helt annan timbre
får fåglars drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar,
och vinden oss manar
att följa.

Mörk blir december,
men ljuv var september
du vet att vintern kommer åter.
Minns då september,
den ljuva september
då bara tårepilar gråter.
Grå är november
och kall blir december.
Men ljuv var september,
då råg sågs bölja
Spar dina tårar,
vi vet ju att vårar
skall följa
.

Gösta Rybrant skrev den svenska texten, som i original heter ”Try to remember”.
Ordet "redoboget" som han högg till med för att rimma på "troget" är kanske inte det allra vanligaste uttrycket i dag för att säga att man är färdig med eller för något. Ursprungsbetydelsen är "klar att rida".
Alltid lär man sig något, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 17, 2006

Minns du transistorradion?

För femtio år sedan belönades tre amerikaner med Nobel-pris i fysik för att de hade uppfunnit transistorn. Se där ännu en av alla dessa 50-årsdagar som poppar upp ideligen!
Men till skillnad från de flesta andra 50-åringar har just transistorn påverkar våra liv mer än vi någonsin tänker på.
Ja, i själva verket handlar det om en 59-åring, för uppfinningen gjordes faktiskt 1947.
Hur som helst: transistorerna revolutionerade vår samtid. Och du och jag umgås med dem dagligen, sedan årtionden.

Visst minns ni
transistorradion?
Jag kommer aldrig att glömma min första.
Den såg ut att vara gjord av trä (kanske var skalet faktiskt det också), det stod Crescent på den som hade den varit en cykel, och med den kunde man till och med gå ut och lyssna på Tio i topp. Då gick den på batteri, inne satte man i en kontakt i väggen. Man kunde vinkla antennen för bästa möjliga mottagning. Och inuti trälådan fanns den där magiska saken, transistorn, som gett apparaten sitt namn.

Jag fick den där
bärbara nöjesmaskinen av pappa som tack för att jag hade jobbat i hans butik ett helt sommarlov. Det fanns inte utrymme för någon lön, men jag fick ju radion. Det var en mycket fin present. Den som i dag tycker att en MP3-spelare är dussinvara kan nog inte förstå vidden av transistorradions genombrott i mitt och andras liv. Men det var stort!

I dag talar ingen om transistorer längre, men de finns runt omkring oss i en massa elektroniska prylar, inhysta i mikrochips och annat som jag aldrig har orkat ens försöka förstå hur det fungerar. Man måste ha rätt att sätta sina gränser – jag har till exempel en gräns vid tunnpannkakor, det har jag bestämt att jag inte klarar att göra. Och i gymnasiet bestämde jag när vi kom till integralerna, att nu fick det räcka med matte. Hur skulle jag då kunna ta in chips som inte är gjorda av potatis?

Alltså läser jag,
men fattar inte, att det som kallas en mikroprocessor kan bestå av sisådär 300 miljoner transistorer. Och mikroprocessorer finns bland annat i våra datorer. Tror jag i alla fall.
Då behöver man inte vara särskilt matematiskt begåvad för att fatta, att det går åt rätt många transistorer världen över. Vilket kan få en att tänka att oj, så synd att inte just jag – eller åtminstone någon närstående – var den som uppfann transistorn. Borde nämligen ha varit rätt lukrativt att ha det patentet i sin ägo…

Helt klart är att till skillnad från en del annat som belönats med fina vetenskapliga priser har i alla fall transistorerna kommit till nytta och flitig användning bland oss alla. Så, handen på hjärtat, har DU sänt någon endaste liten tacksamhetens tanke till John Bardeen, Walter Brattain och William Shockley? – ja så hette de, Nobel-gubbarna. En klyftig trio som tillsammans med far min gav mig min fina, för evigt ihågkomna, radio. Som aldrig hade kunnat tillverkas om de där herrarna i USA inte hade uppfunnit transistorn.
Länge leve vetenskapen!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 16, 2006

Första ronden till rondellhundarna!

Vägverket har fallit till föga.
Rondellhundarna ska få stå kvar.
De har spritt sig snabbare än kaniner och finns nu lite här och där i hela Sverige. Och intrycket är att allmänheten inte alls irriterat sig på de kantiga, hemsnickrade och hoptotade jyckarna. Tvärtom har de väckt viss förtjusning.
Nu ska djuren/konstverken ändå få stå kvar tills vidare.
Segrare i första ronden alltså: rondellhunden!
Sedan återstår väl att se hur de små raringarna klarar vintern.
Men vem vet, kanske börjar folk nu sticka lite hundkläder åt dem för att de ska stå ut med snö och kyla?

Copyright Klimakteriehäxan

Ironi

Det regnar, envist, blött och tråkigt. Asfalten blänker, gatlyktorna speglar sig i vattenpölarna. Vindpustar nafsar i paraplyerna.
Termometern visar 7 grader.
Plusgrader.
Man behöver varken mössa eller vantar.
Men NU har jag vinterdäck.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 15, 2006

En tand är borta - men visdomen kvar?

Fluortanten var inte uppfunnen när jag gick i skolan. Åtminstone inte i den skola där jag gick, ska jag kanske säga för att vara på den säkra sidan.
Och min generation vet vad tandvärk vill säga. Visst borstade vi, men tandtrollen frodades ändå. De hette Karius och Baktus och var huvudpersoner i en barnbok som skrivits av den norske författaren Thorbjörn Egner.

Vi är många som fortfarande minns historien om de två små trollen. Men jag tror aldrig att de kändes riktigt så hotande och farliga som avsikten antagligen var. Karius och Baktus var trots allt rätt så gulliga, och många ungar har blivit riktigt ledsna när de två krabaterna sköljts ur munnen för gott. Ett sådan grymt öde!

Det har hänt mycket med svenskarnas tänder sedan 1961, när Egners bok kom ut. Och det sägs att just fluortanten ska ha stor del av äran för att senare generationer ofta har kunnat visa upp felfria mjölktänder och, så småningom, också fina vita vuxentänder som inte behövt känna på vad bedövningsspruta och borr betyder.
Införandet av lördagsgodis lär också vara tandvänligt, dessutom bra för hela kroppen, som inte behöver en extra sockerdos var och varannan dag.

Men vi som fick en sämre start i tändernas värld och ibland rent av tömde en tablettask på en tisdag, vi har fått sona våra synder. Det har betytt hela sortimentet: amalgam, porslin och guld. Bryggor, kronor, stifttänder och rotfyllningar. Ingen av dem någon äkta höjdare om ni frågar mig.
En och annan har till och med bytt ut alltihop, mot lös eller fastsatt ersättning.
Oavsett vilket har insatsen betytt ett betydande ingrepp i plånboken, ibland tror jag halva sparkapitalet slukats i en munsbit, så att säga.

Fast för min del har ändå regelbundna besök hos tanddoktorn kunnat hålla de där trollen borta sedan jag blev vuxen.
Därför var det lite chockartat att bli påmind om hur tandvärk känns. Riktigt otrevligt, sanna mina ord. Omöjligt att förtränga, omöjligt att mota bort vare sig jag försökte med borste, tandpetare eller tandtråd. Tandtrollen jobbade för högtryck. Det molade envist vidare.

Men inte nu längre.
Jag har fått en tand utdragen i dag.
När en modern tandläkare föreslår att en gadd ska avlägsnas för gott, då förstår man vad klockan är slagen. Speciellt som man vet att han skulle tjäna mycket mer på att ägna någon timme åt att lappa ihop den igen än att bara dra.
Det här var en visdomstand och jag kunde klara mig precis lika bra utan den, tyckte han.

Han påstod också att visdomen har jag kvar, det är bara tanden (och Karius och Baktus) som är borta.
Ja, man kan ju alltid hoppas.

Copyright Klimakteriehäxan

"Karius och Baktus" av Thorbjörn Egner, ny utgåva 2003

ISBN: 91-638-4013-8

tisdag, november 14, 2006

Svenskt skratt som smittar

En svensk världskändis har sett dagens ljus.
Nja, det gjorde han för snart ett år sedan. Men numera är William från Nyköping superberömd sedan hans föräldrar lagt ut en video, plåtad hemma vid köksbordet, på nätet. William skrattar för att mikrougnen gett ifrån sig ett ”pling” och han fortsätter skratta lika gott när pappa härmar mikron och säger ”pling” han också.
”Laughing baby” heter den på You tube och den har omdömet ”väldigt väldigt rolig”.
Det är den.

Häromdagen visades den på tv i USA. I går intervjuades pappan i P1, i morse var det mammans tur, också i P1, och ikväll fanns hela familjen med både i rapport och i Aktuellt. Förmodligen har hans smittsamma skratt hörts i betydligt fler radio- och tv-program.
För flera dagar sedan hade mer än 4 miljoner människor sett klippet i sin dator. Och skrattat med, kan man tro.

Fast uppståndelsen har blivit lite i mesta laget, tycker föräldrarna, som nu nästan ångrar att de la ut sin son till allmänt beskådande – från början var det mest med tanke på mormor och morfar, som bor för långt bort för att träffa sitt barnbarn stup i kvarten.

Och William själv kommer med största sannolikhet att i all oändlighet få höra historien om hur mikrons pling gjorde honom världsberömd redan innan han kunde gå.

Copyright Klimakteriehäxan

Noterat i november

NOTERING 1
Rondellhundarna fortsätter sitt segertåg över landet. I dag har de kommit ända till Svenska Dagbladet och blivit omslag på kulturdelen.
Dessutom finns en puff för reportaget på förstasidan. Där står: ”Rondellhundar – konst eller humor?”
Konst ELLER humor?
Vad är det för fel på konst OCH humor?
Jag bara undrar.

NOTERING 2
Intervju i radion med en glad man som just bytt jobb:
-Jag är ju väldigt målinriktad!
Ett intressant uttalande för att komma från Magnus Hedman, fotbollsmålvakt, sedan i går anställd av brittiska stjärnklubben Chelsea.

NOTERING 3
Hur kunde det hända?
Det visar sig att jag tappat bort länken till Bävern när jag publicerade min lista nyss över bloggare som länkar till Klimakteriehäxan.
Vet inte hur det gick till, men jag reparerar härmed skamset skadan och rekommenderar ett besök hos honom. Han bloggar visserligen på engelska men det behöver man inte skrämmas av – det handlar bl a om natur, om musik, om design – och dessutom tillhör han den strimla av mänskligheten som använder inkråmet av Halloween-pumpan till något ätligt!

NOTERING 4
Framför min egen spegelbild ser jag plötsligt, att den där krämen jag rutinmässigt smackar in i ansiktet dag efter dag också är solskydd, faktor 15.
Hur ska man tolka detta så här i årets mörkaste månad? SPF 15!
Jo, endera är jag en fanatisk optimist och tror att solen plötsligt ska skina med full kraft, almanackan till trots.
Eller så är jag pessimisten som lyssnat på alla domedagsprofetior (typ tv-programmet Planeten) och insett faran med tunnare ozonlager och en massa annat elände som hänt med vår miljö. Eller så tycker jag helt enkelt att det är en ok kräm?

NOTERING 5
Apropå världens tillstånd och tv-serien Planeten tycker jag att Susanna Popova skrivit en tänkvärd krönika i dagens SvD. Läs den här!

NOTERING 6 (som i sex)
Äkta sex på bio var ämnet i radioprogrammet Vågen här på kvällskvisten.
Alltihop initierat av en amerikansk film som snart har svensk premiär: Shortbus. Om kärlek och relationer och, just det, med äkta sexscener.
I programmet ställdes frågan hur man egentligen definierar ”äkta” i det här sammanhanget – genomförda samlag framför kameran, självklart. Men är inte två skådespelare som kysser varandra också inblandade i äkta sex? undrade en av debattörerna. Ja, var börjar begreppet sex att gälla egentligen?
Och sedan förlängdes tanken ytterligare: är det äkta sex när skådespelarna ligger med varandra bara för att rollerna så kräver – eller blir det äkta först när aktörerna verkligen VILL ha sex?
Sug på den, ni.
Men ligg inte sömnlösa om svaret vägrar att infinna sig.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 13, 2006

Mitt liv som burkslav

Doris Blom i Ljusdal och jag har en sak gemensamt.
Vi gillar burkar. Och vi sparar på dem. Vi återanvänder dem, och funkar de inte till något praktiskt ändamål skiljs vi inte gärna från dem ändå, eftersom våra burkar är fina burkar.

Doris,73, intervjuas om sin samling i dagens Aftonblad (dock inte i nätupplagan vad jag kan se).
Hon har inte mindre än 400 stycken – där ligger jag klart i lä, det ska sägas med en gång. Men känslan! Känslan för en fin burk, den delar vi definitivt!

Jag kan inte som Doris dra mig till minnes min första burk. Men mina nytillskott från senare år har inte sällan en historia.
Till exempel är det lätt att fastna framför kak- och godishyllorna på Heathrow om man råkar flyga åt London-hållet. Underbara blomstermönstrade plåtburkar i olika färger och former bjuder (oftast) på chocolate chip cookies, och kommer jag hem med sådana souvenirer är det ingen som fäller förnedrande kommentarer om själva burken. Marmeladsnask ligger gärna i en förpackning prydd av exotiska djur, frukter och grönska. Härligt!

På en färjetur
härom sistens hittade jag en kakburk som blir en ljuslykta – burken föreställer ett hus och när man tänder sitt lilla stearinljus lyser det hemtrevligt ur fönstren, på alla våningarna.
I badrummet är en glad plåtburk betydligt trevligare att ha bomullen i än plastpåsen den säljs i.
Och en massa småprylar kan döljas i, just det, en burk.

Teburkar är ofta underbara. Tyvärr dricker jag inte särskilt mycket te längre, men även om bladen med tiden blir lite gamla och tråkiga så håller sig burken bra. Flingor och müsli finns det jättesnygga specialburkar till, med skojiga mönster. Kaffe däremot har sällan någon riktig höjdarburk, där har produktutvecklingen bestämt kommit av sig. Men skorpor kan man i tjänligt väder få en pr-burk till – fast då krävs det i regel att man köper två paket.

Julburkar finns alltid i mer eller mindre traditionell stil och nu börjar det ju dra ihop sig till en ny högsäsong för dem. Ikea har varje år ett trepack, glatt mönstrat i rött och grönt. Jag kan sällan motstå dem. De funkar jättebra också som presentkartong, faktiskt, och blir rent av billigare än lyxpapper och guldsnören. Och så är det ju en förpackning som gjord för återanvändning, inte sant?

Det är helt enkelt praktiskt med burkar.
Möjligen började mitt liv som burkslav när jag en kort period bodde i ett annat klimat och en dag fann att mitt skafferi, där torrvarorna stod i sina papperspåsar, hade invaderats av liv som jag inte ville veta av. Allt fick slängas och sedan var det burk som gällde, med tättslutande lock.

Då är det väl ändå jättetrevligt om ett sådant hygieniskt förvaringssätt också gör en glad! För Doris, hon blir glad av sina burkar, säger hon till tidningen.
Och jag blir glad av mina.
Fast jag ska nog hejda mig innan jag är uppe i 400.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 12, 2006

Länkar som tankar och tankar som länkar

Det här med nätet, det heter ju nät av en anledning.
Vi krokar i varandra, vi skickar tankar, vi länkar kors och tvärs, vi klickar runt, vi reagerar på varandras inlägg – vi ÄR ett nät.
Nu tänkte jag berätta för er att det finns ett gäng bloggare där ute som, vänligt nog, har lagt upp en länk till Klimakteriehäxan på sin egen blogg.

Därför tänkte jag säja tack och passa på att länka tillbaka till några medbloggare som har mig på någon sorts favoritlista.
Hälsa på hos dem, hälsa gärna från mig!

http:/corneliamenew.blogspot.com/

http://blogg.berlekom.com/

http://www.tjockatanten.se/

http://mobfelk.blogg.se/

http://jarrac.blogspot.com/

http://exotisk.blogspot.com/

http://annicanu.blogsome.com/

http://blingkawaiiany.spaces.live.com/

http://www.brockman.nu/

http://sentenser.blogsome.com/

http://enbilderbokblirtill.blogg.se/

http://ohl.se/lena/wp_lena/

http://riskenfinns.se/

shw.journalspace.com/

www.supermamman.se

http://raggarbrulla.blogg.se/

http://blingbling.webblogg.se/

Om du länkar till mig från din blogg kan du väl berätta det – för att jag hittat de ovanstående beror rätt mycket på tur!

Förstagångsfirare som fattat

Det finns grabbar som har samma upplevelser kring Fars Dag som jag en gång hade inför mitt livs första Mors Dag.
Se denna bekännelse i dagens Aftonblad från en förstagångsfirare!

Ännu en Fars Dag är här

Det är perfekt Fars Dag-väder där ute: grått och lite ruggigt. Som gjort för tårta och levande ljus och en föraning av advent. De små rara barnen ska fira sina fäder, medan de stolta mödrarna ser på - eller hur är det nu igen det brukar vara?
Jag dristar mig till att så här i morgonväkten lägga ut en repris från i fjol - med ett hjärtligt grattis på Fars Dag!


Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?

Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.

Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.

Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.

Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.

Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.

Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 11, 2006

Bekvämt, glasklart - och badklart

Fyllde år nyligen. Och blev vederbörligen firad, trots att åren är många och väldigt ojämna.

Men en av presenterna jag fick visar att, tvärt emot vad jag skrivit i posten här nedan, det faktiskt finns bruksanvisningar som verkligen är genomtänkta, klart och tydligt formulerade och, helt enkelt, ypperliga. Som gjorda för oss som sätter bekvämligheten högt.

Så här står det på lappen som låg i lådan:
1. Tappa upp ett bad
2. Kliv i själv
3. Släpp i badbomben
Det, gott folk, kallar jag en bruksanvisning, det.
Nu ska jag gå och göra precis som det står. För en gångs skull.

Copyright Klimakteriehäxan

Bekvämlighet till billigt pris

Bekvämlighet kan ta sig många uttryck.
Jag lider personligen av en bekvämlighetsåkomma som inte vill gå över. Nåja,”lider” är ett starkt ord, för att inte säga ren lögn. Är man bekväm av sig så har man oftast inte vett att lida av det, snarare tvärtom.

För min egen del tänkte jag just nu på det faktum att jag skyr handböcker, instruktionshäften, bruksanvisningar, handledningar i tryck.
De är praktiskt taget undantagslöst långa och omständliga och levereras gärna som en stor tung bok, eftersom man får med sig hela kittet på tyska, engelska, japanska, kinesiska, franska, spanska och kanske några språk till (svenska är inte alltid ett av dem).
Och oavsett det språk man valt att trycka användarråden på kan de uppfattas som vore de skrivna på grekiska.

Tekniska facktermer blandas med fullständigt hopplösa översättningsförsök, som ibland lockar till skratt – ett exempel som blivit klassiskt är gäddsnipan - men lika ofta blir de orsak till förtvivlan, eftersom man antagligen är på jakt efter snabb och praktisk hjälp när en ny pryl ska tas i bruk.

Hur gör vi då, vi slöfockar som inte ids skärpa oss tillräckligt mycket för att förstå hur våra nya dvd-apparater/mp3-spelare/usb-minnen/mobiler/mikrovågsugnar kan utnyttjas till fullo?
Jag vet hur jag gör.

När jag just hade skaffat min första mobiltelefon, ett svart litet monster som knappast var fickvänligt, stirrade jag förskrämt på instruktionsboken. Sedan gick jag tillbaka till affären och köpte en mobil till, som maken prompt fick – turligt nog var det födelsedagstider. Därefter avvaktade jag bara någon dag, och sedan hade jag expertisen i huset, så att säga. För han läste ju den medföljande handboken, självklart.

Det där har jag sedermera satt i system. Digitalkameran till exempel - jag köpte den i våras. Jag kan ta bilder med den. Punkt. Lämnar den vidare så fort jag plåtat klart.
För närhelst jag står med en ny teknisk mojäng i handen lämnar jag snabbt över den till närmaste familjemedlem.
-Kan du programmera om den här? Alternativt:
-Visst vet du hur den här fungerar? Eller:
-Tror du den är sönder, kolla, jag försöker det här men det funkar inte!?

Praktiskt taget utan undantag får jag då mitt lilla problem utrett. Fullständigt utan ansträngning, alldeles smärtfritt. Den som hjälpt mig får dessutom känna sig smart, vilket jag gärna bjuder på – ett billigt pris på bekvämligheten.
Ni som läst min bloggpost från i går känner ju redan till att jag just blivit begåvad med en ny laptop.
Men vilken maskin tror ni jag skrivit det här på?
Den gamla, självklart.

För den nya är så pass mycket finare att jag iskallt räknar med att omgivningen tar sig an den och fixar till allt det där som behöver fixas till.
Sedan kommer jag och tar över, liksom.
Man får inte vara dum. Det är bara att vänta lite grand.
Så slipper man försöka ta sig igenom instruktionsboken. Den kan vara skriven på grekiska.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 10, 2006

Nu börjar ett nytt liv!

Jag har, helt oförhappandes, blivit med ny dator.
När jag kom hem från jobbet i dag stod det en sprillans laptop på min arbetsplats.
Maken har uppenbarligen tröttnat på mina ilskna tjut och allt oftare förekommande utbrott när saker inte utvecklar sig som jag vill när jag sitter framför datorn. Så han gick sta och köpte en ny. Klart jag blev glad - och nej, jag har inte frågat vad den kostade, med lite tur var det rea. Fast i vår familj är det jag som handlar till extrapris, så det var nog inget äkta fynd, misstänker jag.
Nu kommer det att gå undan värre vid tangentbordet, i alla fall verkar det så.
Men lite inskolning krävs, det är också tydligt.
Ber att få återkomma när vi är ännu mer sams, laptoppen och jag - det kan bli en långvarig och bra relation, om vi bara får en bra start tillsammans!
Start på ett nytt liv, helt enkelt!

torsdag, november 09, 2006

Inte bara tulpaner...

Knappt hade jag tryckt på "publish post" till min lilla text här nedan förrän nya tv-serien "Planeten" drog igång. Där fanns ett litet men dock skönjbart samband, om natur i osynk - utan alla andra jämförelser.
Usch en sådan framtid forskarna skisserade. Riktigt ryslig var bakgrundsbilden man fick av en serie grafiska kurvor över hur vår konsumtion av olika saker ökat dramatiskt, i takt med bl a naturkatastrofer.
Även om vi i dagens föräldrageneration hinner undan så hamnar våra barn i knipan.
Vi måste blir energisnålare, bättre på återvinning, flyga mindre, spara på vattnet.
Det är minsann inte bara tulpanförsäljningen, växtriket och flyttfåglarna som kommit i otakt. Det är snarare alla vi i västvärlden som jobbar hårt på vår civilisations undergång.
Törs man verkligen titta på resten av serien?

Klimakteriehäxan undrar

Oemotståndligt - men fel

Rätt som det är kommer ännu en rapport om oväntad aktivitet i naturen i november: blommande lökväxter, feta knoppar i syrénhäck, flyttfåglar som tappat tidräkningen. Det har blivit osynk, så att säga.
Alltihop tillskrivs den globala uppvärmningen, kanske den moderna människans största påverkan på jorden över huvud taget.

Visst kan det kännas både olustigt och skrämmande, även om vi långa stunder har njutit av en sensationellt varm och lång sommar och en väldigt sommarlik höst. Folk har faktiskt badat i havet i Stockholms skärgård till för bara en dryg vecka sedan – och nu talar vi inte om vinterbadare som kliver i en isvak efter bastun, utan om människor som bara velat svalka av sig i salta vågor.

Men så inträffar något som verkligen ställer saker och ting på huvudet. Ett klart brott mot urgamla traditioner som det aldrig varit något fel på.
Nämligen detta: ett av mina allra käraste vårtecken, snittulpanerna i färgsprakande buntar, har poppat upp helt utanför tidtabellen. De ska börja dyka upp i februari, de blir billigare i mars, och de har försvunnit helt när de nedgrävda tulpanlökarna i rabatten vid husväggen slår ut och tar över. Så ser tulpansäsongen ut, punkt och slut.
Ett undantag från denna regel finns: klarröda tulpaner till jul. Och då är de dyra.

Så plötsligt detta: fina tulpaner i 10-pack på torget. Blandade vårfärger. För fyrtio kronor. Fina, absolut. Men helt fel signal.
Vi har väl ändå inte hoppat över hela vintern? Med glöggen, adventskalendern, Lucia, jul, nyår, sportlov – alltihop? Bara för att bagarskrået tappade fattningen för åratal sedan och började knåda semmeldeg kring jul behöver väl inte blomsterhandlarna också ställa saker och ting på huvudet?

Nu sitter jag här och tittar på min tulpanbukett med känslor lika blandade som blommornas färger.
För självklart köpte jag en bunt.
Kan inte motstå tulpaner.
Inte ens när de är helt fel.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 08, 2006

Blogstafetten: Nya jobb och lediga tjänster

Kan en stafettpinne se ut hur som helst?
Ja, åtminstone i Blogstafetten.
Alltså har jag fått ämnet ”Konkreta tips till nya regeringen för att skapa fler jobb i Sverige”.
Inte en pinne som gjord för mig precis, eftersom jag undviker vissa ämnen – politik är ett av dem.

Men det är klart att en ny regering behöver hjälp för att råda bot på arbetslösheten, det må vara en rödgrön röra eller en månghövdad allians som utgör ministerskaran. Fast det är inte enkelt att konstruera nya jobb och lediga tjänster, det vet väl alla som har försökt.

Ett par synnerligen konkreta förslag har jag i alla fall kommit fram till. Som till exempel:
Öppna en liten firma för administration av vissa avgifter, så som tv-licenser, dagisavgifter och p-böter. Målgrupp: politiker. Reklamslogan: Vi minns det du helst vill glömma.
Dessutom: Anställ mattelärare i riksdagen. Deras uppgift blir att lära ledamöterna att en och samma utgift bara kan dras av alternativt krävas igen en gång – matte i den högre skolan, helt enkelt.

Och så den mest personalkrävande aktiviteten jag tänkte rekommendera:
Anställ spökskrivare som författar handböckerna som grundar sig på avgångna politikers erfarenheter. Det kan bli sysselsättning för ett hyfsat gäng skribenter. Titlar att se fram emot:
”Så bantar du bort hälften av din skatt – de tio bästa knepen”
”Hur man satsar allt på ett gods – och förlorar ett val.”
”Därför städar vi inte själva – en vitbok om svart arbete”
”Det är skönt med ett eget flygplan – en idrottsministers reseminnen”
”Min genväg till makten – en snygg tjejs tips för karriärplaneraren”
”Mitt i FIstimmet – en flickbok”
”Min fru vet bäst – guide till de mest prisvärda vinerna på Systembolaget”
”Liten men paggande god – en tröstebok för kortväxta”
”Ett löfte är ett löfte är ett löfte – hur jag förlorade slaget om Stockholm”
”Underbart är kort – om snabba puckar i kultur-Sverige”
”Hackat och klart – datahandbok för folkpartister”
”(S)peciellt för unga: Ett handgemäng på krogen piggar alltid upp”
“Se dig själv i andra – en statsminister speglar sig” – nej men den har visst redan kommit ut? Eller? Äsch då.

Tyvärr blir det ingen långvarig sysselsättningseffekt av det här. På sin höjd några projektanställningar. Bättre än så kunde jag inte.
Men något ska väl Littorin & Co komma på själva också.

Och nu har stafettpinnen ändrad form och stil igen. Nu lyder den:
”Därför ska du läsa mina tre favoritbloggar (förutom min egen)”.
Med det hoppas jag att Petra på En annan sida ska tipsa om nya kul bloggbekantskaper. För hur mycket man än far runt och surfar finns det naturligtvis massor av intressanta saker man missar!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 07, 2006

Med (rondell)hunden i centrum

Ikväll har jag stött på en alldeles ny hundras: rondellhund.
Jag har inte sett den i levande livet, jag har bara sett den i tv. Men den tilltalade mig.
Rondellhundar finns i olika storlekar och kan uppenbarligen se ut på ganska många olika sätt.
Gemensamt för dem är att de har placerats ut i trafikrondeller runt om i Sverige, i både små och stora städer.

Ingen verkar riktigt veta vem som kommit på idén med hundarna, ingen tycks heller känna till vem som har gjort dem.
För rondellhundarna är – ja, vad ska man kalla dem? Slöjdprodukter? Konstverk? Materialet kan tydligen variera. Hemsnickrade, målade, med små brädbitar till öron står de här fyrbenta kamraterna stilla och studerar bilarnas ringdans.

Ingen behöver plocka upp deras bajs, ingen behöver bli irriterad på deras skällande. Men en och annan trafikant kan möjligen bli lite gladare till sinnes när rondellhunden plötsligt bara står där.
Naturligtvis har ingen myndighet sanktionerat förekomsten av rondellhundar, de bara finns. Lite som de där fågelholkarna som dök upp runt om i Stockholm för något år sedan. Tror faktiskt att några av dem finns kvar fortfarande.

Och såg ni förresten den lilla röda stugan som stod uppe på toppen av en klippa när man kom ut ur Eugenia-tunneln mot Norrtull? Rött trä, vita knutar. Högst två kvadratmeter stor och jättesöt. Som ett monument över Sverige förr i världen. En dag var den bara borta, fast klippan står kvar. Hur kom ministugan dit? Hur försvann den? Har någon svaret?

Nu återstår alltså att se om rondellhundarna fortsätter att föröka sig. Kanske kan man få tag i en nymålad, avmaskad och färdigvaccinerad liten valp som inte kostar så mycket i hundskatt? Koppeltvånget blir inte heller något problem. Rondellhunden sitter kvar där man satt den, i trafikens centrum, trots att Vägverket inte tycker om dem.

Ibland är det kul med lite civil olydnad. Hoppas bara att det inte är någon kennelklubb som fått sponsorspengar för att saluföra hundmat. Eller något annat tråkigt.
Äsch, jag sätter mitt hopp till fantasin, kreativiteten och den civila olydnaden, allt kombinerat i hundform.
Vov!

Copyright Klimakteriehäxan

Vilse i språkskogen


Jag brukar hävda att jag är väldigt duktig på att stava.
Det händer naturligtvis att jag skriver fel – fingrarna slinter ju ibland, men jag kan stava.
Utan att darra på manschetten påpekar jag felstavningar, både här och där.
Men nu har jag hamnat i konflikt med stavningsreglerna, vilket stör min sinnesro.

Ta ett verb som ”kamma”. Gör om det till substantiv: ”kamning”.
Eller ta ordet ”amma”. Det handlar ju om ”amning”. Glasklart.
Ett m dubbelskrivs alltså inte före ett n, det är lagen.

Men nu skulle det exempelvis kunna hända att en båt ”rammas”.
Vad utsätts den då för? Jo, menar jag, en ”rammning”.
”(In)ramning”, med långt a, gör man av en tavla som ska upp på väggen.
En tacka som får barn ”lammar”. Vad heter då denna sorts födelseprocess?
Jo ”lamning”. Och hur uttalar man rimligen det? Med ett långt a, förstås.
Nej! Det går ju inte. ”Lammning” vill jag att det ska stavas.
Städade nyligen. Då ingår det att ”damma”. Vill någon påstå att jag ägnade mig åt ”damning”?
”Dammning” handlade det väl ändå om?
Uttalet blir då alldeles naturligt det rätta, med kort och öppet a-ljud.

Jag har skapat mig en teori också. Att ”lam”, ”dam” och ”ram” med de långa, slutna a-ljuden är egna ord med en specifik betydelse helt utan relation till ”lamma”, ”damma” och ”ramma”. Och därför borde detta vara glasklara undantag. Medan ”am” inte betyder något alls, och ”kam” behåller sitt ursprungliga uttal och inte kan missförstås, om man går tillbaka till mina första exempel.

Om man finkammar sitt ordförråd – regelrätt finkamning – kan den energiske säkert hitta fler.
Se där vad man kan grubbla över i brist på något viktigare när man gått vilse i språkskogen.

UPPDATERING: HETER LÖSNINGEN PRESENS PARTICIP?

Efter en del ältande och lite diskussion har en möjlig lösning dykt upp på detta giftiga problem.
Visserligen misstänker jag att språkliberalerna i Nämnden för Svensk Språkvård och Fredrik Lindström kan tänkas göra gemensam sak och acceptera mina undantag - men kanske finns det en väg att gå runt detta dilemma.

Man struntar helt enkelt i att göra ett substantiv och hugger tag i en annan gammal hederlig verbform: presens particip. Minns ni den?
Den bildas genom att man avslutar verbet med ändelsen -ande eller
-ende.

Då får vi ett enda "rammande", ett evigt "dammande" och ett djurvänligt "lammande".
Undrar vad min gamla svenskfröken - gemenligen kallad Räkan - skulle ha att säga i detta ärende...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 05, 2006

Något att bita i

Jag har fått mitt ämne i Blogstafetten.
Det blev ett arv – bloggaren före mig tog time out av någon sort och skrev inget på sin sträcka.
Vilket skulle kunna bero på att ämnet inte tillhör de enkla, och att den som har en jättebra idé kanske snarare än att blogga bör höra av sig till Sten-Otto Littorin på raken, med ett välbetald jobb säkert som i en liten låda.
Ämnet är alltså ”Konkreta tips till nya regeringen för att skapa fler jobb i Sverige”. Jojo, något att bita i!
Och jag, som har bestämt mig för att jag inte bloggar om politik, får nu se om jag kan hitta en egen infallsvinkel.
Eller om jag måste ta time out, jag med, fast jag tycker det vore lite sorgligt. Har man ställt upp så har man, eller hur?
Återkommer i ärendet.

Bloggen - en monolog för 2000-talet

”Att vara eller inte vara…”
Om Hamlets monolog skulle ha skrivits idag skulle den klassiska frasen ha ersatts med ”Att blogga eller inte blogga, det är frågan”.
För vad är de allra flesta bloggar egentligen om inte en enda lång monolog om livet?
2000-talets sätt att bekänna sina glädjekällor och sina brister, med stort engagemang och total inlevelse. Samt ett visst mått av självcentrering, förvisso.

Publiken är i stort sett okänd, ja den saknas helt och hållet för många bloggare, men den som ändå hittar till en blogg är så gott som alltid inviterad att kommentera. På så vis erbjuder bloggandet en röst även åt den som inte valt att starta en egen dagbok på nätet.
Fast det är det nästan ofattbart många som gör.

En brittisk undersökning som publicerades i oktober konstaterade, att i stort sett var tionde internet-användare också har en egen blogg. Jag vet inte hur den svenska siffran kan tänkas se ut, men att många bloggar flitigt, det är ju lätt att konstatera. Över 7000 personer anmäler sina inlägg (pingar) på nyligen.se, och tjejblog.com, där bara kvinnor får pinga, har 1555 aktiva bloggare.
Och den som trodde att bloggning skulle vara en aktivitet förbehållen tonåringar som redan chattat i åratal, den trodde rejält fel, det är vi många som är bevis för.

I dag är bloggarna både unga och gamla. De är aktiva politiker, författare, makthavare, lärare, män och kvinnor, engagerade i såväl samhällsfrågor som ämnesområden som mat, mode och barnuppfostran. Plus något hundratal (tusental?) andra ämnen.
Att dagstidningarna startat medarbetarbloggar har varit ett av de etablerade massmediernas sätt att ta upp konkurrensen. Och bloggare svarar ibland med egna ”avslöjanden” som kan ge eko, då kallas det plötsligt medborgarjournalistik…

Enstaka bloggare blir ”upptäckta” och får sin blogg utgiven i bokform, något som för många av oss framstår som (nästan) den högsta lyckan på jorden. ”Belle de Jour” var en tidig sådan, en dagbok skriven av en anonym prostituerad i London. En annan anonym skildring av brittiskt vardagsliv skrivs av en polis under pseudonymen PC Copperfield. Han drog efter en tid en halv miljon dagliga besökare, och det blev förstås en succé också i bokform. Här i Sverige har Supermamman.se blivit bok inte mindre än två gånger, plus en gång som Tjocka Tanten, innan Hillevi Wahl nu etablerat sig som ”riktig” författare med den självbiografiska och gripande romanen ”Kärleksbarnet”, en av höstens bästsäljare.

Ibland hamnar ett företag i skottgluggen när en ilsken bloggare går till attack om någon oförrätt. Dataföretaget Dell fick en egen anti-blogg (Dell Hell) emot sig och den har inte tystnat, trots att företaget lagt ner en hel del energi och möda. Där kan läsarna berätta sin egen historia om dålig service eller andra problem. Sajten lär ha minst 10 000 besökare om dagen.

Dit har vi det långt, vi som bloggar i all enkelhet och på ett litet, udda språk dessutom. Högste chefen på Google, Eric Schmidt, har iskallt konstaterat det vi som sitter och häckar vid våra laptoppar inte vill tänka på: "De allra flesta bloggar har EN läsare – och det är bloggaren själv”.

Då är frågan hur sorgligt det egentligen är?
Kanske är en av bloggandets stora fördelar att man hämningslöst kan lätta på trycket? Att det är en sorts terapi, långt billigare än det kortaste besök hos en terapeut? Och att varje inpetad synpunkt, varje noterad sidvisning bara är bonus?

Efter detta, gott folk, inser ni att det sitter fint med en liten kommentar här nedan. Så att jag inte behöver känna mig alldeles ensam här i bloggosfären.
I´m only a click away, som det brukar heta…

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: The Daily Telegraph

lördag, november 04, 2006

Lättläst?

Hälsade just på hos En annan sida – som ska få stafettpinnen av mig i Blogstafetten den här gången. Pinnen är på väg till mig, från Helis hörna, där den just nu befinner sig. Men medan jag ligger här i startblocken och redan börjat småsvettas blev jag nyfiken på en sak som Petra (En annan sida) har hittat: läsbarhetsberäkning. Man matar in en text och får snabbt en analys tillbaka. Riktigt skojigt! Kanske användbart också?
Min Haparanda-text här nedan har läsbarhetsindex (LIX) 39. Vilket betyder lättläst, på gränsen till medelsvår/normal tidningstext. Det är ett betyg jag är nöjd med!
För, som jag skrev i en kommentar till Petra, lättläst ska inte föraktas. Alldeles för många texter man träffar på är åt h-e för tillkrånglade - och blir inte bättre av det.
På den här lilla stumpen blev det LIX 28, ifall du undrar!

Haparanda: Hermanssons och suovas, tack!

RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA – DEL 3
Norrland ligger envist kvar åt fel håll, det fortsätter jag att hävda.
Medan snöflingorna dansar utanför mitt fönster som små vita änglar denna Alla Helgons Dag är det i alla fall lätt att låta tankarna flyga iväg norröver.
Men ska man ut och åka inte bara i tankarna, då ska man söderut. Där finns solen, där finns grönskan, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten.
Fast på min norrländska resa i somras kom jag ändå till ett riktigt exotiskt resmål: Haparanda. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har Norrland sin tjusning.

Ända upp till Haparanda kom jag alltså, medan värmen fortfarande fanns kvar, löven var gröna och kvällen ljummen.
På kvällspromenaden lyste finska Torneå på andra älvstranden. Ett nyrustat torg bjöd på symboliskt konstverk, ett brobygge i metall. Inte var det någon trängsel på gatorna precis, själva huvudgatan kunde användas som gångstråk, men det kändes lite mysigt i största allmänhet.

Haparanda är alldeles uppenbart en stad med växande självkänsla. Den lever i symbios med storebror Torneå, man delar på postlådor och flygplats och samarbetar kring allt som går att samarbeta kring. Så är det till exempel här en golfspelare kan ägna sig åt världens mest tidskrävande puttar. På en 18-hålsrunda passerar man gränsen fyra gånger, den gräns som också markerar tidsskillnad med en timme!

Nog för att det
är långt till Haparanda, men när man väl är där verkar det som om inget saknas. Konstigt nog är det så gott som inga norrlänningar som söker sig till Sverigefinska folkhögskolan, inrymd i ett fint kulturhus sida vid sida med hotellet. Här erbjuds kurser som låter jättekul, åt design- och konsthållet. Vem skulle inte vilja tillhöra en inrättning som också heter Ruotsinsuomalaisten kansankorkeakoulu, jag bara frågar?

Här är befolkningen
inte bara svensk- och finsktalande, här används mienkeli (Tornedalsfinska) dessutom. Och i alla affärer uppges priserna inte bara i kronor, utan också i euros.
En butiksgalleria av vanligt snitt finns – klokt att ge shopparna lite värme i den landsända där vintern ibland knäpper till lite extra. Och snart öppnar Ikea sitt allra nordligaste varuhus här, lagom till julruschen. Invasion väntas, från båda sidor gränsen.

Men på Storgatan ligger en affär vars like dagens shoppare sällan stöter på, en attraktion som väl inte invaderas av turister, men som man inte glömmer om man varit där.
Det är Hermanssons, från början en så kallad handelsgård, etablerad på 1830-talet. Huvudbyggnaden ligger vid gatan. Bakom den finns en gräsbevuxen gård med bärbuskar och äppelträd och tolv grånade och lite hopsjunkna magasin där det en gång fanns både garnfärgeri och skinnhantering. Alltihop kulturmärkt, förstås.
Inne i butiken sitter den ende kvarlevande brodern Hermansson på en stol. Han, som själv borde vara snubblande nära en k-stämpel, håller öppet ett par dagar i veckan, men säger att han nu bestämt sig för att sälja.

Här finns saker som inte går att köpa, och ting som inte säljs någon annan stans. Urgamla reklamskyltar och förpackningar, prylar som de flesta aldrig hört namnet på, butiksinredning som är museal – och så en del ganska nya produkter som absolut lockar till inköp. Som de fantastiska tumhandskarna i fårskinn, tänkta för folk på snöskoter. Skulle jag någonsin hamna på en sådan skulle jag absolut vilja ha sådana handskar. Priset? 375 kronor, det vore varma fingrar värda.

Här finns också kaninmössor som värmer öronen, handväskor, skor, stövlar, förkläden, pyjamas – ja en himla blandning, helt enkelt. I ett levande museum!
Nu säger farbror Hermansson att han faktiskt tänker sälja hela rasket. Men till vem?
Ja, den som känner sig sugen på att driva handelsgård och dessutom har en rejäl hacka över att investera har absolut chansen.

Den som har en mindre summa att spendera gör med fördel det på en portion suovas med rårörda lingon på Stadshotellets restaurang Gulaschbaronen.
Suovas är en variant på saltat och kallrökt renkött, och den maträtten borde också k-märkas, faktiskt.
Visserligen kan man äta suovas på Slussplan här i Stockholm också, men då saknas ändå det där lilla extra.

Faktum är att det är riktigt synd att det är så långt till Haparanda.
Ja, och så är det ju synd att det ligger åt fel håll, förstås.
Och ska vintern här i Stockholm fortsätta som den börjat kommer jag att ångra att jag inte köpte de där handskarna hos Hermanssons, trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

Härmed tror jag att det är färdigbloggat om min norrländska resa. Men det finns två tidigare rapporter – här hänger du med till Lycksele och här till Fredrika!

torsdag, november 02, 2006

Senaste nytt från trafikfronten...

-Åh vad det låter härligt med snö, mailar Väninnan i Utlandet.
Jasså? Plötsligt snöoväder för faktiskt med sig både det ena och det andra.
Vet ni hur blank en stadsgata kan vara när ingen slängt ut ett endaste litet salt- eller sandkorn?
Vet ni hur ruskigt det låter när plåt skrynklas ihop?

Jag lyssnade på radion i morse. Jodå, gatukontoret hade sandat hela innerstaden, hela natten. Trafiken flöt.
Nog för att jag hade tänkt ta bussen, men jag var lite sen.
Och, handen på hjärtat, med gårdagskvällens trafikkaos i färskt minne, inte är väl folk så dumma att de tar bilen i dag igen, utan vinterdäck? Visst blir jag väl så gott som ensam på vägen?

Resan gick alldeles sladd-, slir- och problemfritt.
Tills jag kom ut ur tunneln där den mynnar ut i Mäster Samuelsgatan, gatan gatukontoret glömde. Inte en saltgnutta hade den beståtts med, inte ett sandkorn. Vägbanan var absolut spegelblank. I 20 kilometers hastighet kunde jag inte styra, utan åkte rakt in i en bil som parkerats vid trottarkanten.

Det låter verkligen förskräckligt när plåt skrynklas ihop. Det är ett ljud som gör riktigt ont.
Jag hoppade ur bilen, kollade mersan jag glidit in i. Dess stötfångare sitter högre än min och har gått in i min motorhuv. Inte en skråma på den dyra mersan. Tack och lov. Just som jag konstaterade det ser jag en annan kvinna komma ut ur tunneln med sin lilla bil. Hon råkar ut för precis samma sak som jag, men har mer tur och får stopp två decimeter bakom min bil.
Hennes ansikte bakom vindrutan berättar hela historien: häpnad, skräck, lättnad.

På trottaren
står en man och ser på skådespelet. Han tittar rätt noga på mig, känns det som.
-Tur i oturen, sa jag, det blev inget på den där bilen, men jag fattar inte hur jag ska ta mig härifrån.
Det var så halt att det var riktigt svårt att stå på benen.
-Det är min bil du kört på, sa mannen.

Han höll sig väldigt lugn och blev till och med hjälpsam. Ringde efter en bekant, och med förenade krafter sköt de på så att jag kunde fara vidare med min skrynkliga lilla bil.
Efteråt insåg jag varför han inte blivit alldeles vansinnig – man kan ju bli det om folk kör på ens bil, det känner jag till.
Men i det här fallet kan lugnet ha berott på att han, också överrumplad av halkan, hade valt att parkera precis vid en stoppförbudsskylt. Hade han inte stått där hade jag med största sannolikhet kommit vidare utan problem.

Visst blir man väl forvånad över hur korkade människor är som envisas med att köra bil i vinterväglag med sommardäck?
Jo.
Men somliga får också sitt straff.
Fast inte alla, vilket bör ha framgått av denna historia.
Jag är i alla fall tacksam att det gick så bra som det gick. Kan inte skylla på någon annan.
Nu ska jag se till att få på vinterdäcken. Och ringa plåtverkstaden.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 01, 2006

När vintern slår till står somliga still...

Nog trodde jag att visste vad det vill säga att sitta i bilkö.
Men inte.
Ikväll har jag tillryggalagt de ungefär åtta kilometrarna mellan jobbet och mitt hem på ungefär tre timmar och tjugo minuter.

Jag var klar att gå ungefär tjugo över sex. Utanför fönstret ritade snön horisontella streck i luften.
-Ta inte bilen, det är glashalt, varnade folk som varit ute i trafiken under eftermiddagen.
Nej, med sommardäck verkade det inte vara en bra idé att köra i det hastigt påkomna vinterväglaget – i morse var det ju alldeles bart och snö bara något som redan drabbat de stackarna där uppe i Norrland.

Goda råd ska man lyssna på. Så jag gick till busshållplatsen. Där passerar normalt tre olika linjer, jag kan nyttja alla tre för att ta mig hem, med lite byten och olika kombinationer.
Ingen buss kom.
Andra hoppfulla passagerare liknade snögubbar med is i håret. På frågan hur länge de väntat var svaren varierande, längst hade en kille (han med ishåret) stått: en halvtimme.
-T-banan går visst inte heller, suckade en huttrande kvinna.

Efter tjugo minuter
utan minsta buss i sikte frös jag överallt; fötter, fingrar hade börjat stelna. Det finns ju inget dåligt väder, men jag var ett levande bevis för att det finns dåliga kläder – i alla fall för oannonserat rusk.
Då vände jag och gick till min bil, som såg ut som en enda snöhög. ”Skottade” av den med en gammal tidning och gav mig av.

Eller vad man nu ska kalla det för. Jag vred om startnyckeln ungefär klockan kvart i sju. En timme senare hade jag inte kommit halvvägs. Såg en p-plats och ringde hem.
-Ät utan mig!
Jag hade nämligen hunnit bli både tvärhungrig och kissnödig, så jag gick med den gamla tidningen som sällskap till en liten sylta och åt kyckling-wok och löste en sudoku. Men blev tvungen att ge mig ut igen när restaurangen stängde halv nio.

Tvärt emot min teori hade trafiken inte lättat ett smack. Det blev samma visa igen.
Och när jag äntligen öppnade dörren här hemma visade digitaluret i köket 21.42. Då hade jag hört på radioprogram tills jag nästan storknade. Jag hade räknat gröna trafikljus som växlade utan att jag kunde förflytta mig en enda meter. Jag hade hunnit studera mina medtrafikanters sätt att fördriva den inaktiva tiden bakom ratten, inklusive näspetning och högljudd sång. Jag hade häpnat över hur många ledbussar som lämnats vind för våg och blockerade hela Slussen – en av anledningarna till att vi i bil långa stunder stod absolut stilla.

Fattar ni nu, ni som bara hört om ovädret på nyheterna, hur kul vi har det i storstaden ibland? Hur ömtålig vår moderna infrastruktur är när vintern slår till? När en liten åtta kilometers sträcka tar över 200 minuter att tillryggalägga. Och då tyckte jag ändå att det där med snorhalkan var betydligt överdrivet – jag varken slirade eller sladdade en enda gång på mina sommardäck!

Om jag promenerar hela vägen kan det gå på mindre än en tredjedel av den tiden.
Men då ska det vara i tjänligt väder och med lämpliga skodon försedd.
Nu undrar jag bara: går bussarna i morgon eller väntar de på bättre tider?

Copyright Klimakteriehäxan