söndag, december 31, 2006

Nu smäller det igen

Så är den då här, Smällarnas Dag.
Stora och små fyrverkeripjäser attraherar enorma skaror varje gång det är dags.
Hundar och skotträdda människor tar betäckning, skakar av obehag, väntar bara på att allt ska vara över, att tystnaden ska lägra sig igen.

Min inställning till smällare är kluven.
Visst kan jag beundra ett maffigt fyrverkeri, när hela himlen sprakar i olika färger och stjärnformationer, som pyroteknikerna funderat fram under flitigt experimenterande.
Men de där små ilskna sakerna som bara fräser och låter, som far runt benen på oskyldigt folk i vart och vartannat gathörn, som avlossas lite hipp som happ i fullständig avsaknad av säkerhetsåtgärder, dem tycker jag hjärtligt illa om. Har aldrig upphört att förundras över att föräldrar köper till sina barn, redan innan ungarna ens riktigt vet hur man tänder en tändsticka.

Vad är det för festligt med en massa oljud, jag bara undrar? Och när smällarna dessutom så ofta blir orsak till fysiska skador, ibland till och med döden, måste man ju verkligen fråga sig hur tankarna går.

Vi är förstås på intet sätt unika, vi svenskar med våra ”festsmällare”. Påskafton och nyårsafton är de stora dagarna här, man erbjuds ”paket” med raketer i kollektion, till extrapris. Folk inte bara köper, de står till och med i kö för att göra det. Och lägger ut hutlösa summor till absolut ingen nytta. Största effekten är luftföroreningar som drabbar vår miljö – vem minns inte de tjocka molnen över Stockholms centralaste delar när vattenfestivalernas pyrotekniska mästerskap avgjordes?

Men, som sagt, de där riktigt stora och påkostade smällaräventyren, de kan jag ändå till nöds fördra eftersom det trots allt är vackert medan det pågår. Och då får man tänka bort det faktum att penningsumman som fyrverkeriet kostar hade kunnat betala för något riktigt behjärtansvärt, här hemma eller någon annanstans.

I andra delar av världen har smällare förstås också sin historia. Kineserna har alltid varit bland de främsta när det gällt att skapa pyrotekniska nyheter. Vi importerar därifrån. I Centralamerika har vartenda födelsedagskalas av någorlunda storlek ett rejält smällarparty som final, liksom andra högtidligheter, som valdagar eller idrottsevenemang, för att ta ännu ett par exempel.

Och i den s k tredje världen finns knappast något säkerhetstänkande alls. I de stora städernas fattiga utkanter sitter folk och stoppar krut i papprör. Ofta är det barn som jobbar. Smällarna ska säljas för att familjen ska få något att äta. Inte sällan blir kostnaden hög: raketerna går av redan innanför väggarna, ögon, fingrar, hela händer trasas sönder precis som huset man nyss bott i. Men smällare, det ska det finnas, annars blir det ingen fest...

I vårt bostadsområde gick man länge ihop och arrangerade stort och påkostat fyrverkeri på Valborg. Alla gick man ur huse för att bevittna spektaklet. Vi också. Ungarna hade jättekul, sprang runt brasan och lekte, vårkören sjöng, korvgrillen gick för fullt, alla var på bästa tänkbara humör.
Så blev det dags för fyrverkeriet.

Vid allra första smällen blev min lilla dotter stel som en pinne. Blek. Livrädd. Kom rusande rakt i min famn, alla lekkamrater bortglömda.
Med henne i mina armar sprang jag så fort jag orkade. In, hem, undan. Vi tog betäckning bakom nedfällda persienner.
Hon klamrade sig fast runt min hals, skakande av skräck – en i mina ögon fullständigt sund reaktion.
Det här scenariot upprepades år efter år. Dottern var en bit upp i tonåren innan hon bet ihop och stod ut – ja, jag kunde ju heller inte längre springa iväg med henne.

Ikväll är det alltså dags igen. Fram med smällarna, raketer kommer att fyras av åt fel håll, en del tänder aldrig, saker exploderar när det inte är tänkt.
Facit av alltihop får vi kanske redan i morgon.
Och i bästa fall är det ingen som skadats allvarligt. Man kan bara hoppas.
Hundarna och de skotträdda människorna kommer i alla fall ingen att ta hänsyn till.

Men en nyårssmäll uppskattar jag helt och rent: den när korken flyger ur champagneflaskan.
Fast där måste man också göra en reservation. Visste ni att en vinexpert aldrig låter korken smälla?
Nej, den som kan sin sak öppnar den mousserande drycken med en stilla pysning. För då stannar alla de trevliga bubblorna kvar så att man får dem i glaset i stället för i luften (eller på kläderna).
Gott Nytt År!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 30, 2006

Årets bubblare 1, 2, 3 och 4

BUBBLARE 4
Nyårslöften är det nog många som går och funderar på en dag som denna. Vad bubblar upp i ens inre?
Sluta röka? Sluta kröka?
Börja banta? Börja träna?
Jo, de där tongångarna känner man igen. Gamla bekanta och riktiga klassiker, ivrigt understödda av den kolorerade pressen, som före jul excellerar i recept för julbordet, i årets sista nummer presenterar en fantastisk nyårsbuffé – och så, lagom till trettonhelgen, är budskapet: Så går du ner tjugo kilo på en månad (eller nånting ditåt).
Men nyårslöftena har en historia.
Förr i världen ansågs man påverka det kommande året genom sina handlingar på nyårsdagen.
Det var när den teorin inte blev verklighet som man började avge konkreta löften om saker man själv skulle ta tag i.
Tja, frågan är vilket som fungerar bäst. Men lite hopp och tro kan ju aldrig skada.

BUBBLARE 3
En väninna berättar, bubblande av festiver, om det planerade nyårskalaset.
Det blir delikat mat, goda drycker, fint porslin, blommor, vacker dukning, goda vänner, musik och sång.
Och kläder.
I hennes släkt hör det till traditionen att man alltid ska ha någonting nytt på sig när det nya året inträder. Har man det kommer man inte att frysa eller tvingas gå klädd i trasor under resten av året heller, det är tanken, eller snarare besvärjelsen.
Den här seden respekterar hon fullständigt.
Och har alltså köpt en ny glittertopp för kvällen. Förmodligen hennes tionde i ordningen, eller så.
Men vad gör man inte för att slippa trasor eller frysa under hela 2007?

BUBBLARE 2
En riktig bubblare höjdes i dag till skyarna av vinexperten Karsten Thurfjell i Meny i P1, "programmet med den goda smaken", ni vet.
Han ägnade sig begripligt nog åt mousserande drycker i dag och drog sig inte för att påpeka att det i Systembolagets stora sortiment finns ett äkta fynd, för 55 kronor flaskan.
Det kommer från Ungern, heter Chapel Hill – och jag har skrivit om det tidigare här.
Samtidigt passade han på att varna för klassikern Moet & Chandon, som många tydligen köper därför att namnet är bekant. Men den champagnen har, menar Thurfjell, ett riktigt överpris.
Ja man får nästan sex flaskor Chapel Hill för samma slant… ett enkelt val, med andra ord!

BUBBLARE 1
Det tog lång tid, men nu har jag äntligen sett en rondellhund alldeles själv. Den pryder en trafikplats någonstans i Bromma, vet inte precis vad stället heter.
Men hunden såg glad och trevlig och välanpassad ut.
Och apropå anpassning, så har rondellhundarna just vunnit ännu en seger. För ordet ”rondellhund” återfinns bland begreppen på svenska språknämndens nyordslista för 2006, publicerad i går. Rondellhunden är definitivt en av årets s k bubblare.
På samma lista finns förresten också ”bloggosfären” med, även det en sorts upphöjelse till allmän acceptans, får man anta.
Vill du läsa hela listan så hittar du den här!

fredag, december 29, 2006

Tidningsklipp för väskryckare

Vi har inte ens hunnit passera det magiska tolvslaget som markerar nyår, men ändå ter sig framtiden som ett enda långt extraerbjudande.
2007 förefaller bli inte främst grisens år (som i den kinesiska tidräkningen) men fyndjägarens år.
Det har redan börjat strålande. Lockropen skallar.

Varje dag så här mellan helgerna när jag vittjar posten dyker det upp något nytt.
Vad sägs om en hotellweekend för två, värd 1200 kronor, alldeles gratis? Jo, jag måste beställa tre nummer av tidningen Residence för 49 kronor. Samt lova att äta såväl frukost som middag på det där hotellet. Men i alla fall.
Jag sparar 1299:50, lovar broschyren.

Lite enklare är väl Sköna Hems förslag: fyra blommönstrade bordstabletter i plast, fyra porslinsmuggar med träfat – och så tre tidningar. Pris: 49 kronor, fast porto med 24.50 tillkommer.
Min vinst blir 737 kronor, det har man räknat ut åt mig.

En bra liten resväska i två gröna toner och matchande beauty box, av märket Cavalet, kommer som ett skott bara jag anmäler mig som ny medlem i Bonniers Bokklubb. Utan kostnad får jag dessutom ännu en Viktväktar-kokbok, och så kan jag välja två inbundna böcker för bara 19:90 styck. Här blir det dock också lite högre portokostnad, 59 kronor, de där väskorna går ju inte precis in i den vanliga brevlådan.
Och vad tjänar jag på detta? Jo rena klippet: 1651 kronor. Fast jag måste handla tre gånger ur deras sortiment det närmaste året, förstås.

Amelia vet att jag borde träna flitigare. Hon ger mig lite draghjälp: träningsset, kombinerat med örhängen, och tre tidningar – det är 49 spänn som gäller även här, fast denna gång med 14:50 i portotillägg.
Vad får Spara ut av detta? Småpotatis, jämförelsevis: 530 kronor.

Systertidningen Tara lovar ett set om tre trendiga väskor bara jag beställer tre tidningar, men Tara anser uppenbarligen sig vara lite mer värd och vill ha 79 spänn, plus porto 19.50.
Sämsta affären hittills, men ändå 441 kronor på pluskontot. Och jag har ju redan tidigare bekänt mig till väskryckarnas skara…

Ytterligare 857:50 får jag ihop om jag vill ha två nummer av I Form. För 39:50 och 29:50 i avgifter får jag förstås inte bara tidningarna, utan en löparjacka och, bäst av allt, platt mage och stark rygg - ett oslagbart erbjudande, sanna mina ord. Fast det är en dvd, så lite får jag väl bjuda till själv också.

En snabb summering visar, om jag nu räknat rätt, att jag – om jag lyssnar på samtliga lockrop – kan tjäna inte mindre än 5515:50 kronor.
Det blir mycket att läsa framför allt de närmaste tre månaderna, men vad får man inte offra för en så hyfsad dagpenning?
Och hur ser postskörden ut efter nyår? Storkovan att tjäna, en gång till?
2007, fyndjägarens år.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 28, 2006

Hattar och mössor - ett trauma

Sitter här och väntar på Köldknäppen.
Det är klart att den kommer, frågan är bara när.
Och anledningen?
Jo, jag har en sprillans ny vintermössa, men den kräver minusgrader, en hel radda.
Mössan är inköpt på snabbvisit i Tallinn. Den är handgjord, av tovad ull, klarröd, går att dra ner över öronen, garanterat varm.

Min relation till huvudbonader är lite komplicerad. Rena traumat.
Jag tycker om såväl hattar som mössor.
Men varken hattar eller mössor passar mig.
Har en väninna som kan sätta vad som helst på knoppen och se skitsnygg/urhäftig/söt ut, vilket uttryck som stämmer beror på hur kreationen ser ut. Hon har en hel kollektion hattar som hon faktiskt använder. Jag är jätteavundsjuk. Vill också ha något på huvudet OCH vara snygg.
Fast det verkar vara helt omöjligt.

Redan själva storleken brukar vara problem, för jag har begåvats med stor skalle (rymmer ju väldigt mycket, som ni förstår…). Huvudbonader görs huvudsakligen för om inte huvudlösa, så i alla fall människor med små huvuden.
Alltså ser det ut som om någon lagt en läskkapsyl på en glödlampa när jag försöker prova en mössa som ser lockande ut.
Råkar jag få tag i en som är stor nog händer det att jag slår till, trots min historia med misslyckanden i branschen.

Det betyder alltså att jag är långt ifrån hatt- och mösslös. Men när det verkligen är läge att ha något på skallen blir det alltid problem. Ingenting passar. Ingenting passar till ytterplagget jag har, ingenting passar till ansiktet jag ständigt kajkar runt med, ingenting passar till den frisyr jag knappast heller har, men hår har jag ju.

Min smala lycka är att ingen huvudbonad jag äger har varit dyr. När jag stått i lyxens högborg Harvey Nichols i London och stirrat på hattavdelningen, där prislapparna ibland är lika stora som själva hatten, har jag aldrig fått köplust, som tur är, men modister av den sorten skulle ju faktiskt lika gärna kunna ställa ut på en konsthall. För kul att titta på skapelserna är det.
På NK har jag också glatt en del av det köptemplets kundkrets, förvisso utan att handla, men med att mannekänga i ett och annat från deras hatt- och mösshylla.

För så är det nämligen: folk skrattar när jag sätter något på huvudet. Det är samma effekt som clownen får med sin röda lösnäsa: på mig går enklaste basker lika bra.
Ett snabbt ögonkast i spegeln ger förklaringen. Jag ser helt enkelt förskräcklig ut, även när jag hyser en minimal men ändå förhoppning om att ha träffat på Mössan som äntligen är gjord för mig.

Det är detta förhållande jag nu bestämt mig för att bejaka.
Eftersom ingen huvudbonad i världen klär mig går jag nu in för att göra min omgivning glad. Alltså har jag köpt den tovade saken i Tallinn.
Den är nämligen inte bara röd.
Den har också två hornliknande utskott på ungefär en decimeter, och i spetsen på dem sitter en liten blomma i avvikande färg, också den i tovad ull. Jag blev glad av den på direkten.

Hittills har alla, absolut alla, som jag demonstrerat mitt fynd för, storskrattat.
Och här sitter jag nu och väntar.
För så snart Köldknäppen kommer ska jag gå ut som en riktig glädjespridare.
Bara genom att ta på mig mössan.
Svårare än så behöver det helt enkelt inte vara!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 27, 2006

Julgrans-PS, medan barren sitter kvar

Nej då, den har inte börjat brutalbarra än. Men ändå:
Alldeles innan julhelgen bröt ut skrev jag lite om fenomenet julgran och dess historia.
Inser att jag glömde bort två varianter helt och hållet, båda väl värda att nämna.

Den första är sprungen ur det moderna design-Sverige och hör till gruppen återanvändbara och hopfällbara granar, men denna gång inte av plast utan av trä.
Dessutom är den lätt att flytta, eftersom den är försedd med hjul och kallas därför humoristiskt nog för Hjulgran.

Den görs i småländsk björk(!) i två höjder och kan beskådas här. Tre formgivare har slagit sina kloka huvuden ihop för att komma fram till denna skapelse, som pryds av röda äpplen (trä, självklart) och brandsäkra hållare för levande ljus.
Och när julen är slut och hjulgranen ska ut dunkar man ihop den till en fyrkantig låda. Hjulgranen görs i begränsad och numrerad upplaga och tack, men nej tack, jag ska faktiskt inte ha någon. Föredrar helt enkelt en vanlig, hämtad i skogen. Tror inte heller att jag skulle gilla prislappen, fast jag inte vet vad björkgranen kostar. Men jag uppskattar kreativiteten bakom.

Den andra har vi däremot provat: nätgranen. Som beställdes på Internet och betalades med kreditkort. Man fick löfte om hemkörning, garanterat i god tid före julafton. Nätgranen hade, frakten inkluderat, ett synnerligen konkurrenskraftigt pris om man jämförde med försäljaren i gathörnet.
Vi betraktade det mest som ett kul experiment och tyckte att resultatet skulle bli något att ägna viss julkonversation åt. Det blev det.

En dag, med flera dagars marginal till den 24, kom granen till vår dörr, precis som utlovat.
Det var en riktig Musse Pigg-gran, visade det sig när vi klätt av den frakthöljet. Riset var vackert mörkgrönt, barren kraftiga, grenarna jämna och fina.
Enda kruxet var att trädets totalhöjd var ungefär 100 centimeter.
För kort, helt enkelt. Barnen, som hade näsan i höjd med grantoppen, var på vippen att börja gråta. Så där skulle väl inte vår julgran se ut, eller hur?

Vi löste det så att nätgranen fick stå i farstun med lite glitter i. Och så fick vi, som vanligt, gå till skogsmannen där ute på gatan och köpa en normalstor gran, dyrare, förstås, och långt ifrån lika välväxt. Men av normal manshöjd i alla fall.
Grannarna tyckte vi var generösa som höll med gran i trapphuset och vi höll god min – även om det nu handlade om ett felköp så hade vi i alla fall vågat ta steget ut i det stora okända granträsket, det som gränsar till sajberspejs…

Och sedan dess har vi faktiskt bara haft en enda gran per jul, köpt lajv, med varierande resultat, förvisso, men alltid av normalhöjd.
Snart börjar den naturligtvis brutalbarra.
Vilket ska vi tro kommer först i år, barrfällningen eller semlorna?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 26, 2006

Sven Lindberg har lämnat scenen

Ridån har fallit för sista gången för Sven Lindberg.
Vilken skådespelare han var!
Vilken humor han hade!
Vilken bredd!

Han har gjort det mesta, från Löpar-Nisse i FA Dahlgrens Värmlänningarna (Sven Lindberg var värmlänning) till stjärnroller på Dramaten och oförglömliga rollporträtt på film.
Jag har sett honom i alla möjliga sammanhang, live tror jag att det senast var en barnföreställning på en av Dramatens mindre scener. Sven Lindberg regerade både på scenen och i salongen, ungarna sög in hans minsta andetag.

Sin humor fick han användning för i samarbete med sådana som Povel Ramel och Tage Danielsson.
I sin ungdom var han en tjusig karl av förste-älskare-typ, på sin ålders höst gav han pensionären en värdighet och en tyngd som man inte glömmer i första taget. Så fick han också en Guldbagge för änklingen i Richard Hoberts Glädjekällan.

Han slutade aldrig arbeta.
När ridån i går, på juldagen, oåterkalleligen föll för Sven Lindberg och han lämnade scenen var han 88 år.

Copyright Klimakteriehäxan

Jul à la Sisyfos - och saker att minnas till nästa gång

Det mest akuta julfirandet kan, så här på Annandagen, förklaras för avslutat.
Då är frågan: kan man dra några lärdomar av årets omgång? Svaret borde vara ett klart och rungande ja.
Bäst att tänka efter, så här ett år i förväg…

En sak är klar: det spar mycket tid om klapparna blir inslagna redan i affären. Men det vore också klokt att slå in vart eftersom, även på hemmaplan. För att undvika det där hektiska jonglerandet med snören, tejprullar, etiketter och papper som krullar sig åt fel håll vid tvåtiden på julaftons morgon. Och jo då, det där har jag nog satt någorlunda i system redan nu.

MEN – det finns ett stort MEN här.
Jag glömmer blixtsnabbt bort vad jag slagit in i vilket papper. Etiketten hinner inte bli ditsatt ens. Vilket skulle kunna leda till att mormor får svarta stringtrosor i storlek small, sonen får en rosa morgonrock och dottern får boken om Mao som knappast intresserar henne, men förmodligen hennes far.
Alltså säger erfarenheten att jag borde offra en bunt post-it-lappar och noggrant skriva på varje paket vad det innehåller. Utan undantag. Så slipper jag peta upp tejpen, göra hål i papperet – och göra om alltihop från början igen.

Och en kom-i-håg-are till när vi är i presentsvängen: det räcker inte att spara kvittona, för eventuella byten.
Man bör skriva på vad kvittot gäller också - väldigt många saker kostar 98 eller 199 kronor och kassakön på Stora Bytardagen knorrar högljutt medan man fumlar med sina papperslappar i förtvivlad jakt på rätt inköpsbevis.

En annan sak gäller pepparkaksbaket.
Klokare finbagare än jag har naturligtvis aldrig begått misstaget att knåda om och kavla om en första bit av degen tills bara små smulor återstår. Det betyder att kakorna blir allt mjölstinnare för varje kavling.
Självklart tar man ny bit, kavlar en gång, lägger överblivet till resterna av första omgången. Och så fortsätter man så tills degen förvisso är färdiganvänd, kakorna blir sprödare och lättare och ens status som köksmänniska har höjts flera snäpp.

Snudd på revolutionärt kändes det att redan den 23 ta en plastpåse och i den lägga några julprydnader som jag aldrig gillat, men haft kvar ändå. Be mig inte förklara varför jag har sparat dem, det går inte.
Kanske kan den lilla samlingen av ratat julgods utökas kring Knut-dagen, det vore också en arbetsseger. För märkvärdigt nog, hur många tomtar, änglar, lucior och kulor man än har, så är det förunderligt lätt att skaffa ett eller annat nytillskott vartenda år.

Ännu ett tidigare årligen återkommande inslag i vår jul har jag faktiskt redan raderat. Har annars alltid bakat sockerkaka med äpplen i, som ett komplement till annat godis. I år blev det ingen sockerkaka. Ingen har saknat den. Fjolårets låg länge, alldeles för länge, kvar i frysen. Blir nog ingen nästa jul heller.
Vilket rimligen betyder att det finns fler saker som borde kunna avskaffas.

Och den grymma sanningen är den, att det är i januari som grunden till allt detta borde läggas. Alla julsaker skulle placeras systematiskt i lådor, med innehållsförteckning tydligt läsbar utanpå. Bara det vi verkligen gillar skulle få finnas kvar. Rationellt, praktiskt – men blir det av?

Inte utan att man undrar hur Sisyfos skulle tillbringa sina jular.
Visst ser ni likheten?
Han knuffade sitt stenblock uppför backen, men det rullade förstås ner igen.
Ett arbete utan slut.
Fast då är det väl ändå betydligt roligare med julprylar än med en simpel sten.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 25, 2006

Jul och traditioner

Utlänningen undrar vänligt vad vi har för speciella svenska jultraditioner.
Man drar det där med skinkan och granen och gröten och pepparkakorna. Och så, förstås: at three o´clock on Christmas Eve we´re watching Donald Duck, Mickey Mouse and all that traditional stuff, you know.

Nej, icke-svensken vet verkligen inte vad man talar om. Har inte en susning om att vi, drygt halva befolkningen eller så, prompt måste umgås med kolibrikvartetten, en dansande björn, den blomsterälskande tjuren och Snövit och två jordekorrar en timme vareviga julafton. Men det gör vi. Visst kan man undra varför!

Men jag har ett svar. Det går inte ut på att tecknad film är så mycket roligare än otecknad, som ungarna sa när de var små. Inte heller handlar det om att vi identifierar oss stenhårt med Askungen och hennes drömmar. Lika lite är det Jan Långbens vådliga bilfärd vi känner igen oss i.
Jag tror helt enkelt att det handlar om att det för en gångs skull finns ett tv-program som hela familjen ser tillsammans. Som Hylands hörna, på sin tid.

Vid vårt lunchbord på julafton ställdes frågan: vem ska titta på Kalle Anka?
20-åringen sträckte upp handen. 18-åringen nickade. Efter en millisekund stämde vi föräldrar in.
När såg vi senast ett och samma program, en hel timme, tillsammans? Framför samma tv?
Tja, det kan möjligen ha varit Disney-kavalkaden förra julafton. Fast jag tror att maken slog in paket då.

Nu samlades vi som på den enkanaliga tiden i soffan och tittade på ettan, utan att zappa en endaste gång för att se om det fanns något roligare någon annanstans. Precis som man gjorde förr i världen, när vi föräldrar var barn och tv:n hade dörrar och alla skulle vara tysta för att Lennart Hyland höll låda.
Då var Kalle Anka på julafton en klockren höjdare.

Och på något mirakulöst sätt fortsätter den alltså att vara det. Behöver jag påpeka, att det självklart är uteslutet att banda eller på något annat sätt spela in programmet? Här är det själva utsändningsögonblicket som gäller.
Då sänker sig julefriden över landet.
Och familjen sitter där tillsammans, med knäck och kola och mandariner inom räckhåll. Rena idyllen. Tack vare Kalle Anka!
Den effekten kan Walt Disney aldrig ha anat!

God fortsättning på julen!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 24, 2006

En riktigt God Jul

önskar Klimakteriehäxan alla sina besökare, regelbundna såväl som slumpmässiga.
Fem plusgrader, strålande sol - som gör att ljusen i granen inte syns förrän lite senare på dagen. Tomten får knäppa upp i halsen och ha hjul på släden.
Skinkan är i alla fall avsmakad, pepparkakorna bakade och snart är klapphögen, så mödosamt försedd med papper, snören och etiketter, förvandlad till ett smärre kaos.
Man kunde helt enkelt ha det betydligt sämre!
Hoppas ni alla där ute kan säga det samma!

lördag, december 23, 2006

Dan före dan

Detta är en dag för stora beslut.
Torka golv eller blogga?
Klä gran eller blogga?
Griljera skinka eller blogga?
Göra godis eller blogga?
Köpa de sista desperata klapparna eller blogga?

Jag har torkat golvet, klätt granen, griljerat skinkan. gjort godis, köpt de sista klapparna.
Alltså blev det inget bloggat.
Men jag bestämde mig för att bjuda på en repris från i fjol, trots allt.

JULEN KRÄVER RÖDA TROSOR

Vissa högtider kräver röda rosor.
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.

De här reklamkampanjerna riktar sig naturligtvis inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att förunderligt många damer föräras tjusiga små underfundigheter i vackra paket när tomten knackar på. Ofta betydligt dyrare plagg än vad de själva skulle kosta på sig. Dessutom är det, jag har det från säker källa, lätt så att storleken inte är helt rätt.

Mannen har nämligen handlat till drömbilden av kvinnan i sitt liv. Med resultatet att behån är för stor och trosorna för små. Kanske har han dessutom glömt att vända på trosan och därmed missat att det är en stringmodell, som han förvisso aldrig sett i sin egen hemmiljö annat än på bild. Byta? Jo, men då måste den ha plomberats i butiken. Det har inte skett.

Rött är förvisso en trevlig färg, men inte alldeles praktisk på underplagg i alla lägen. Fast större problem än färgen blir det i regel med alla de små fina spetsar, rosetter, paljetter och andra finesser (svandun!!!) som kan beskådas till jul på de här frestande små tingestarna.
Med lite otur förvandlas vacker spets, små pärlor och andra prydnader till något som skulle kunna tolkas som en besvärlig hudåkomma på brösten – t-tröjor och andra överdelar är ofta både tunna och tajta.

En sidogren på avdelningen för damunderkläder är förstås också den där alla de vackra, skira, dyra nattlinnena hänger. Glöm flanellpyjamas och nattskjorta, tänk Baby Doll eller åtminstone Femme Fatale. Här hittar också många drömjulklappen till kvinnan där hemma, hon som är fullt upptagen med Ajax, dammsugaren, lussebullsbaket och sista julklappsinköpet, den obligatoriska sjalen till svärmor.

Och nu ska jag avslöja något som den manlige nattlinnesshopparen förmodligen inte har en aning om: detta är inte ett sovplagg. Vill din hustru ha ett sådant, kolla flanellavdelningen. De här läckra särkarna har skapats med en enda avsikt: att de ska åka av så snabbt det någonsin är möjligt. Gärna då i skenet av levande ljus, till smäktande musik och med ett glas champagne inom räckhåll.

Faktum är att jag har just ett sådant nattlinne. Slinkigt, med spetsar, slits i sidan. Djup urringning och spaghettiband. Jättesnyggt. Till råga på allt är det rött. Som gjort för julfirande, eller hur?
Men ingen kommer att försöka ta av mig det, vare sig i stor hast eller i lite mer stillsam takt.
Detta är alldeles säkert eftersom det nämligen, sorgligt nog, är alldeles förfärligt länge sen jag kunde få det på mig.
Då är vi där igen: somligt var bättre förr.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 22, 2006

Ljusnande framtid?

22 december är årets kortaste och, åtminstone i teorin, mörkaste dag. Fast jag har sett solen glimta fram, i trots mot almanackan och statistiken.
Men innan klockan gått särskilt långt är det läge att tända ljusen, de där sista stumparna i adventsstaken och de där andra som har en bit kvar innan de byts ut mot nya fräscha när det är jul ”på riktigt”.
Och så blir det ljusare tider både i verkligheten och på papperet.

Den ljusnande framtid, det är något som studenterna sjunger eller snarare skriker för full hals frampå vårkanten.
Den vita mössan ska firas på alla möjliga och omöjliga sätt.
Planeringen har redan varit igång ett tag. Jag vet, dottern hör till dem som laddar för fullt.
Ungarna (jaja, de är myndiga men ungar likväl) håller på att grubbla inte bara kring mösstorlek och lämplig klädsel, de arrangerar middagar och baler och efterfester och öppna hus och kompisuppvaktningar och flak och… uppräkningen kan göras snart sagt hur lång som helst.

Här är det plats för en varningssignal, och en allvarlig sådan.
Det dräller nämligen av ”professionella” festarrangörer som erbjuder sig att, så gott som gratis, ordna studentskivan.
Naturligtvis finns det seriösa och bra firmor som man kan anlita med stort förtroende.

MEN det gäller att se sig för.
Inte skriver de väl kontrakt med 18-åringar som uppenbart saknar inkomst och därmed betalningsförmåga?
Inte tar de väl osannolikt mycket betalt för sina ”tjänster”?
Inte tutar de väl i någon att just deras lilla klass, på 25 elever, med lätthet kan sälja 400 middagsbiljetter, med god förtjänst?
Inte underlåter de väl att följa de regler de själva presenterar, på reklamblad eller webbsidor?

Det finns något som heter ”god affärssed”, men det är ett begrepp som inte helt naturligt respekteras eller ens existerar i festfixarbranschen.
Varna din telning: skriv inte på för fort. Sov på saken. Rådfråga någon, förälder, lärare, bankmänniska, jurist, någon annan som köpt liknande tjänster. Räkna en gång till – hur mycket kan ni bli tvungna att betala per skalle?

Den förväntansfulle student som, rosenkindad av festiver, sätter sin namnteckning på ett kontrakt för ett studentparty, värt 10 000-tals kronor, riskerar i själva verket hela sin ekonomiska framtid.
Som då blir allt annat än den där ljusnande de sjunger om.
Även om dagen redan i morgon blir något längre och ljusare än den är i dag.
Åtminstone i teorin.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 21, 2006

Julgran - plast eller äkta vara?

Granen har kommit in.
Det är lite tidigare än vanligt, men bättre tidigt än sent.
Några ljus och prydnader får den i alla fall inte förrän dagen före julafton, någon ordning får det väl ändå vara…

Ett par år hade vi faktiskt plastgran. Vi skulle slippa barren, vi skulle spara skog och vi skulle kunna ha den år efter år, vilket rimligen borde betyda att den i längden skulle vara ett klart ekonomiskt alternativ. Den var faktiskt rätt billig i inköp, för jag prutade ner Ica-handlarens sista exemplar!
Plastgran är också ett perfekt alternativ för den som är allergisk. Fast det är, tack och lov, ingen i familjen, så det var inget skäl för oss.

Den var rätt snygg, den där konstgjorda varianten, om än lite pillig att sätta ihop. Alldeles barrfri var den dock inte, även plastbarr dräller av ibland.
Det kändes ändå inte riktigt rätt. Men det var nog det där med doften som fällde utslaget.
Plastgranen luktade ingenting. Och det vet man ju att granar ska – hur är det nu det heter i Evert Taubes visa? ”Du lilla gran som är så fin, du doftar gott av terpentin” – nåja, terpentin är väl ett slags naturprodukt men granar luktar väl ändå lite bättre än så?

Läser i någon tidning om folk som julvägrar och alltså absolut inte släpar hem någon gran. Dithän kommer jag aldrig. Julgran är som sagt doft och känsla, men det är också minnen av pyssel med glans- och silkepapper, klister, glitter, garntussar, trasiga kulor och trilskande ljusslingor. När allt var utrett stod den där och gjorde en glad. Och när den var på väg att bli ett naket skelett som knappt orkade bära upp minsta lilla smällkaramell blev det julgransplundring, med ringdans och godispåse.

Seden att ha gran till jul kommer från Tyskland, där den uppstod redan på 1400-talet. Vi importerade så småningom idén till Sverige, fast då var det bara fint folk som hämtade in sin gran och prydde den, ofta som blickfång på ett bord. Den första svenska julgranen lär ha funnits 1741 på godset Stora Sundby i Södermanland. I enklare stugor hade man från början extra tjockt med julhalm på golvet, ett bra knep mot drag från den kalla vintern utanför.

Men så småningom spred sig traditionen med klädd gran, fast då förstås med hemmagjort pynt: röda äpplen från egna trädgården, små tomtar hopsnodda av överblivna garnändar, kottar, pappersänglar och en och annan liten stjärna av halm. Och så levande ljus, självklart.
I slutet av 1800-talet dök de första ”köpesakerna” till granen upp, också de importerade från tyskarna.

Numera kan man tävla i julgransklädning, det finns fullkomligt anskrämliga konstgjorda granar som är helvita eller helröda, ja man kan visst till och med köpa färdigprydd gran som lär gå att fälla ihop med några enkla grepp.
Visst låter det gruvligt tråkigt?
Tacka vet jag en och annan pärlplatta från dagis, mödosamt hoptotad tomte och älsklingskulorna med glitterprickar mot röd bakgrund.
Och så de små lerduvorna från Guatemala, de indiska mässingshjärtana, sisalänglarna från Bangla Desh och mina amerikanska julörhängen (present!) som hängs upp lite som det hampar sig.

Det där favoritpyntet funkade också med plastgran, faktiskt.
Och den står fortfarande nere i källaren.
Ifall vi skulle få återfall och vilja spara skog, slippa barr igen – eller bli allergiska.
Eller snåla.
För plastgranen kostade definitivt mindre än årets äkta.
Fast klart mindre än vad den får betala som går ut och hugger sin egen. Ertappad, olovandes, på annans mark, alltså.
Kan det vara bra för julstämningen?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 18, 2006

Du och jag - Årets Person!

Idag var jag säker på att min dag hade kommit.
Den dagen då löpsedlarna handlade om mig. På den ena kvällstidningen var formuleringen: ”De har högst lön i Stockholm” och på det andra löpet stod det: ”De tjänar mest på Södermalm”.
Wow! Jag slängde mig över tidningarna för att kolla.
Tänk om jag fanns med där! Äntligen! Med löp och allt! Stenrik!

Men ack nej. Jag blev besviken. Mitt namn fanns inte med bland alla de andra lyckostarna som håvar in miljonbelopp och mer därtill.
Ingen glad nyhet att hämta där, med andra ord.
Fast det är klart, jag borde ju ha märkt något om det varit på gång. Vid närmare eftertanke, alltså.
Och som tur är tog jag inte av mina surt intjänade slantar för att köpa blaskorna, det slutade jag med för många år sedan – nej, jag tjuvläste på jobbet.

I brist på upphöjelse i de svenska tidningarna får jag i stället suga åt mig att jag, precis som du, nu kan göra anspråk på titeln ”Årets person”. Det är Times Magazine som gjort sin årliga inventering av folk som betytt något och sedan bestämt vem som betytt mest, en tradition som startade redan 1927. Förr i världen hette det ”Årets man”, men ju fler anhängare Gloria Steinem & Co fick, desto svårare blev det med det ordvalet – och att tillfälligtvis ersätta det med ”Årets Kvinna” någon gång emellanåt funkade ju inte heller, eftersom det antydde att herrarna inte fått vara med att tävla. När ordningen var den omnämnda verkade den enkönade principen dock aldrig vara ett problem…
Förklara det den som kan!

Fyra gånger blev en kvinna trots allt vald till ”Årets man”. Men 1999 blev det byte till ”Årets person”. Och för säkerhets skull: det är inte alltid fråga om en hederstitel, i statuterna står att det framför allt handlar om vem som utövat störst inflytande på sin omvärld – Adolf Hitler är en av titelinnehavarna.

Hur som helst: den här gången är den vi vanliga människor som betytt något värt att minnas. Enligt tidningen handlar det om vår påverkan av informationsflödet. Vanligt folk lägger in sina videobilder på Youtube, alldeles normala personer utövar makt i en ny digital demokrati, tidigare fullständigt anonyma människor påverkar sin omgivning genom Internets alla kanaler.
Vi bloggare kan också ta åt oss – i vår krets är det gott om synpunkter, åsikter bryts mot varandra, debatten kan stundtals bli het, fast den äger rum på våra dataskärmar.

För att allt detta skulle bli riktigt tydligt valde formgivarna på Time att ersätta den konventionella omslagsbilden (nästan alltid ett porträtt) med – en spegel.
Så nu, gott folk, kan man se sig själv som omslag på en av vår samtids mest prestigefyllda publikationer.
Och stoltsera med titeln ”Årets Person”.
För den här gången måste det väl ändå vara med positiva förtecken?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 17, 2006

Klappjakt

Antagligen är detta värsta helgen på hela året.
Bara fem arbetsdagar kvar till jul. Julhandelns absoluta crescendo.
Stockholms trottoarer är svarta av fotgängare som kryssar sig fram mellan hindren. Andra brottas i inomhusgalleriorna. Det är trångt överallt. En del har omfattande last av påsar och ser glada och upprymda ut, redan i feststämning. Andra har ett betydligt mer desperat uttryck. Det är de med bara enstaka eller inga påsar. De som inte hittat, inte kommit på, inte vet hur de ska gå i mål i stora klappjakten.

Somliga, som jag
till exempel, lyckas dessutom gå hemifrån och glömma de framtjatade önskelistorna. Ett och annat kan man väl dra sig till minnes, men sedan blir det improvisationen som får råda.

Det har väl ändå gått halvbra. Mängden presenter jag hemfört, om inte i triumf så i alla fall någorlunda belåtet, är rätt stor, innehållet ibland tungt, ibland skrymmande, ibland hårt, ibland mjukt. Som tur är räknas inte bara hårda klappar numera, de mjuka kan räcka långt – om de bara är ”rätt”. Vilket är svårt.

På Skansens julmarknad är shoppingmiljön lite annorlunda men sympatisk. Nivån på utbudet är förvånansvärt hög: bakverk, juldelikatesser, halm, keramik, trä, glas, linne, marsipan och smide. Ingen import från Hongkong utan gjort i Sverige, vilket känns bra. Fast det märks förstås också ofta på prislapparna. Men en kasse med tre paket julknäcke från Härjedalen sänker styckepriset med några kronor, marsipan kan köpas förmånligt i olika ”kollektioner” och handgjorda silverörhängen för 350 kronor kan inte vara oöverkomligt för den som gillar modellen. Möjligen sjönk priserna drastiskt för den som dröjde sig kvar till stängningsdags, men då hade dottern och jag avvikit – faktiskt var det lite kallt, med frost på marken och en tunn ishinna över ankdammen. Bara det var nästan värt entrén en vårlik vinter som denna.

Att rea och rabatter bryter ut redan före jul hör annars numera till vanligheterna. Döm om min förvåning när morgonrocken jag bestämt mig för att köpa till mamma just i dag kostade hälften av ordinarie pris. På en annan klädkedja erbjöds 25 procents avdrag på en vara, i skobutiken samma sak eller, om det var tofflor det handlade om, ”ta tre betala för två”.

Nu lär det finnas en genväg till extrapriserna för den som inte har full koll på annonserna. Reaguiden.se lovar att man listar reor regionsvis och att det är ett nytt sätt att fynda. Fast man ska inte tro att någon är ute efter att hjältemodigt och utan eget intresse hjälpa konsumenterna att få ut mer för sina pengar. Reaguiden.se är en precis lika kommersiell site som så många andra, en annonsplats ägd av Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Och jag tror att de har en bit kvar till succé – för en snabb tur på staden visar att mängden erbjudanden långt överskrider de få som Reaguiden har listade.

Vilket betyder att klappjakten nog ändå går bäst till fots – näthandeln har för alltid handikappet att man inte får känna, inte riktigt ser, inte kan prova. Den som läser sin dagstidning och ögnar igenom reklambladsskörden hittar sedan med största säkerhet sätt att spara in kronor.
Om man inte helt resolut gör upp och bestämmer att julklappsinköpen får anstå till mellandagarna, när reapriserna verkligen är legio.
Fast då blev det ju inga paket under granen…

Men ett tips slår aldrig fel: spara kvittot.
Man kan lämna tillbaka även en välkommen klapp på annandagen – och köpa den igen. Då till reapris.
Samt stoppa mellanskillnaden i fickan.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 16, 2006

Klimakteriehäxan - nu etikettmedveten!

Den 16 december 2004 publicerade jag alltså min första bloggpost som Klimakteriehäxan.
Det har blivit många fler, fler än jag någonsin kunde ana.
Och nu när jag kommit till min tvåårsdag som bloggare har jag dessutom anpassat mig till det nya publiceringsverktyget ”blogger in beta”, fast jag har haft och har fortfarande lite svårt att se de stora fördelarna det har fört med sig.

Till en början begrep jag inte det där med ”labels” heller. Vad var det för vits med att jag skulle förse mina texter med etiketter som handlade det om syltburkar?
Men nu vet jag. Och har ägnat en god stund åt att förse de flesta, men inte alla, av mina bloggposter med ”labels”.

Skulle händelsevis någon besökare nu till exempel vilja kolla lite mer på vad jag skrivit som är relaterat till mat klickar man på länkordet ”mat” – och häpp! så dyker alla mina poster om mat upp på en enda lång rad. Rätt fiffigt, faktiskt. (Och rätt många dessutom).

Just mat verkar vara ett av mina favoritämnen.
Böcker förekommer ofta på den här bloggen. Liksom mode, föräldraskap, tonåringar. Blommor skriver jag också om rätt som det är. ”Shopping” verkar få 34 träffar.
Men man kan förstås inte lita på att jag lyckats få med alla ”mina” ämnen bland etiketterna.
Vissa ämnen och texter låter sig inte inordnas i register.

Två år är en lång tid och jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag lagt ner här vid min laptop i den självpåtagna rollen som Klimakteriehäxan.
Visst borde man kanske ägna sig åt något nyttigare.
Men det är ju så kul!
Och man har ju inte roligare än man gör sig… eller hur?
Jag bloggar nog ett tag till.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är ju idag!

Tittar högst rutinmässigt på tidningens förstasida. Anna Sjödin tittar tillbaka, i samband med att hon insett att hon ska avgå som SSU-ordförande.
Den andra tidningen påstår att jag bör äta mer gul lök och bjuder dessutom på ännu ett fototillfälle med Christer Fuglesang, vår nye folkhjälte, denna gång tillsammans med kronprinsessan.
Och så råkar blicken falla på själva datumraden.
16 december! Men var det inte...? Måste kolla!
Jovisst.
Det var den 16 december 2004 jag öppnade min blogg.
Klimakteriehäxan fyller helt enkelt två i dag.
Måste fundera på hur man kan fira en sådan sak!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 15, 2006

Det allra värsta

1500 svenska ungdomar mellan 15 och 24 år tar sitt liv varje år.
En skrämmande siffra. Varje fall en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande.

Nu lägger Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut lägger fram ett gemensamt program för att förebygga självmord. De föreslår nio åtgärder - bland annat vill man minska den riskabla alkoholkonsumtionen, och man vill försvåra för självmordsbenägna att kunna göra slut på sitt liv. Man vill till och med att en sorts haveriutredningar ska undersöka varje självmord.

500 av statistikens dödsfall sker i samband med någon form av vård. Resten, ungefär 1000, ska gås igenom av Rättsmedicinalverket som ska presentera årliga sammanställningar för de särskilda säkerhetsfrämjande grupper som finns i våra kommuner.
-Det kommer att krävas flera steg till dess att systemet blir rikstäckande, säger Sven Bremberg vid Statens Folkhälsoinstitut.

Helena Silfverhielm vid Socialstyrelsen säger att ett exempel på konkreta råd är att ta bort duschslangar som är så långa att man kan hänga sig i dem. Man bör också se till att inga krokar håller för mer än 25 kilo och att skarpa föremål hålls under noggrann kontroll.

Jag storknar nästan. Statistiken, den som har långt kvar till att bli rikstäckande, är bara konstaterande av faktum.
Om duschslangen blir kortare, om krokarna blir vekare, om knivarna göms undan – vad hjälper det?
En ung och förtvivlad människa kan naturligtvis ta sitt liv ändå.

Men ingenstans i TT:s referat av förslaget finns en antydan om att man borde ta reda på så mycket mer. Varför blir så många ungdomar så olyckliga? Vad skulle kunna hjälpa dem? Hur ser deras önskningar ut? Vem bär skulden till deras misströstan? När kommer hjälpen? Kan du och jag göra något?
För varje gång en ung människa tar sitt liv är det en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande. Det värsta en förälder kan råka ut för.

Källa: TT

Det är tanken som räknas

Hur många gånger har man inte fått höra det?
Att det är tanken som räknas, även om man inte kom till skott?
Tänk att det numera gäller även i bokbranschen.

Britt-Marie Mattsson, som kallas "förstereporter" på Göteborgs-posten, brukar skriva en bok då och då.
Senast hade hon planerat en deckare som skulle komma ut på Piratförlaget. Titel och omslag fanns klara, boken marknadsförs i den senaste förlagskatalogen.
Och nu har den recenserats, i nedlåtande ordalag, i Helsingborgs Dagblad.

"Fruktans makt" av fru Mattsson är en av det 50-tal deckare som recensenten Kristian Lundberg säger sig ha läst. Och han gillade verkligen inte den boken - så här skrev han:
”Mattsson är en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade”.

Det lockar inte precis till läsning, förstås.
Kruxet är bara att ingen har kunnat läsa den där boken, för den blev aldrig skriven av en eller annan anledning.
Men ett omdöme kan man uppenbarligen få ändå.

Jag har också tänkt att jag skulle skriva lite böcker. Men det har aldrig blivit av. Jag har insett att det är väldigt svårt att skriva bok. Kanske kan man ändå hoppas på en recension - allra helst då en snäll.
För det är ju tanken som räknas, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERAT kl 21.45 efter lite mer surfande:
Här kan man läsa Kristian Lundbergs ”förklaring”.
Låt mig säga det med en gång: Jag blir inte imponerad av den. Heller.

onsdag, december 13, 2006

Hisstricket

Hur många trappor är du beredd att klättra upp i, med högklackat på fötterna, för en bit mat och ett glas vin?
Två-tre? Fem? Tio?
Håll med om att det finns en gräns, även om vi kanske inte är alldeles överens om var den går.

Nyligen blev jag bjuden på ett sådant där kalas där majoriteten av gästerna förväntas stå, balanserande en tallrik, ett glas, något bestick, en servett och, i förekommande fall, en handväska.
Dessutom tilldrog sig evenemanget väldigt högt upp i ett väldigt högt hus där väldigt mycket folk alltid cirkulerar. Och ett antal liknande jippon, typiska så här före jul, ägde rum på flera av de högsta våningsplanen.

Allt detta bidrog till att kön till hissarna var massiv. En närstående gjorde ett överslag och kom fram till att minsta väntetid, från vår position, var en halvtimme.
Vi var hungriga. Ordentligt sugna på lite käk. Det kändes trist att stå där och bara drömma om förtäring.

Då dyker en människa upp som varit på exakt samma kalas flera år i rad. Och stått i likadan, lika lång, lika trög kö.
Hon väste i mitt öra:
-Kom, vi måste göra hisstricket!
Jag kände hur hon släpade iväg mig – åt fel håll. Bakåt i den kö som vid det här laget var i det närmaste oöverskådlig.

Sedan drog hon iväg uppför en trappa.
Våning 1.
Hon tryckte på pilen för hissfärd nedåt.
Det tog inte en minut innan en dörr öppnades. Vi fick plats, väldigt få skulle ned vid den här tidpunkten när allt handlade om att ta sig uppåt.

Nere på entréplanet knuffas folk framför dörren, men väntar ändå först på att hissen ska tömmas. Den töms inte.
-Vi är på väg upp! ler min bekant vänligt.
Vi får sällskap, förstås, men vi har passerat minst 150 personer i kön, på ett synnerligen hänsynslöst och egoistiskt sätt.

Garderobiären stod beredd med klädhängare. Maten väntade vackert uppdukad på fat, vinet var upphällt. Bara att förse sig och leta upp en plats med den bästa utsikten.
-Nu hade ni hade tur, det brukar bli kö och trångt, sa en i serveringspersonalen och fyllde på i våra vinglas.
Han skulle bara veta att vi hade gjort hisstricket.
Fult, erkännes. Men effektivt.
Så effektivt att man absolut inte bör berätta om det för någon. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 12, 2006

Hon som stiger, med tända ljus

Det är Lucia igen.
Jag har inte bakat lussekatter.
Pepparkaksdegen ligger outkavlad i kylskåpet.
Har inte ens druckit en enda glöggdroppe.

Ingen kommer att sjunga för mig och ge mig kaffe på sängen.
Lucia är det i alla fall, även om traditionerna tycks ha runnit ut i sanden (ja, snö finns det ju ingen!)
Och varje år kring den 13 december minns jag den där lussemorgonen som kunde ha blivit ödesdiger.
Den gjorde inte det, tack och lov.

Självklart finns den historien att läsa.
Klicka bara här!

söndag, december 10, 2006

Rymdperspektiv

Han kom upp i natt ändå, Christer Fuglesang.
Nu snurrar han långt där ute och har väl ett och annat att tänka på.
Men världen snurrar ju på den också, i sin gamla vanliga takt, trots att ”vi” – fast egentligen den amerikanska rymdflygstyrelsen NASA – nu har en gubbe i en rymdfärja för första gången.

I programmet Gomorron världen i P1 i morse försökte Kjell Albin Abrahamsson på ett förtjänstfullt sätt ge lite rimliga proportioner åt hela äventyret. Påpekade till exempel att i USA är uppskjutningen av Discovery bara en nyhet om den skulle sprängas i luften så som hände Challenger. Om allt går bra blir starten en tio sekunders nyhetsbild, inte mer.

Perspektiv på rymden, alltså.
Du kan lyssna på hans krönika här.

lördag, december 09, 2006

En del drömmer om rymden

Mycket har man drömt om i sina dagar.
Men aldrig har jag önskat att just jag skulle få fara till månen eller någon annan avlägsen planet i yttre rymden.
Det är inte den sortens äventyr som lockar mig, inte det minsta.
Nog för att vi är åtskilliga som lagt oss i träning inför semesterresan till en solig strand, med strikta matrestriktioner och utökat motionsprogram. Men det har ju då handlat om att försätta kroppen i presentablast möjliga skick, i förhållandevis lite kläder.

De supertränade riktiga långresenärerna som kallas astronauter får aldrig visa upp sina spelande muskler, tvärtom. I deras fall handlar det om heltäckande overaller, stela som rustningar. Mer obekväma reskläder kan man knappast tänka sig.
Och hela världen vill veta hur du går till väga för att kissa och bajsa, med blöjor och annat som tyngdlösheten kan kräva. För att inte tala om att minsta detalj i din packning blir offentlig. Ideligen avkrävs du dessutom besked om dagsformen, om sinnesstämningen i familjen, om minsta tecken på snuva, om riskerna och om kickarna.

När det sedan drar ihop sig till avfärd kommer honoratiores som Maud Olofsson och Lars Leijonborg farande för att vara med om spänningen och sola sig i glansen av äventyrarna som i vetenskapens tjänst ska skjutas ut i direktsänd tv.
Och den där biljetten till rymdfärjan är det hur som helst en ofantlig kö till. En och annat snuskigt rik privatperson förklarar sig till och med villig att betala astronomiska (haha) summor för möjligheten till en aldrig så kort tur med en rymdfärja.

Christer Fuglesang har jobbat i decennier på att komma ut i rymden. Han har varit nära flera gånger, men det har alltid inträffat något som betytt att resan ställts in.
Han var den av ungefär 400 svenska sökande som gick igenom alla tester och fick jobbet för länge sedan. Kerstin Fredga, fysikprofessor, berättade om uttagningarna i radio härom dagen. Det påstås till och med att hon själv gärna velat vara den som fick chansen.
En annan djärv dam som lär ha drömt om en rymdfärd är Filippa Reinfeldt. Nu får hon kanske flyga med regeringsplanet någon gång emellanåt, på lite lägre höjder.

I natt är det dags igen för ett nytt försök för Fuglesang.
Vet inte om jag önskar att han kommer iväg eller att han får stanna på marken den här gången också.
Själv vill han upp, förstås. Men till skillnad från vanlig flygning, där man alltid vet att man kommer ner på ett eller annat sätt, finns faktiskt den teoretiska chansen att en rymdresenär inte kommer ner. Den där Cobe-satelliten som lett till Nobel-pris i år snurrar till exempel fortfarande i sin bana, förvandlad till rymdskrot. Som tur var sköts den upp obemannad..

Jag är helt enkelt väldigt nöjd över att inte fara runt klotet med uppgiften att knalla ut för ett dagsverke bland planeter och stjärnor.
Man kan vara uppe i natt och följa utvecklingen i direktsändningen. Inte ens det tänker jag göra.
I stället kryper jag till kojs och hoppas att inget far i luften på fel sätt medan jag ägnar mig åt min dygnsvila.
Men ET tyckte jag var söt på den tiden det begav sig. Det var rätt nivå på rymdäventyr för min del.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 08, 2006

Prisvärt - och grattis!

Jag har missat en boknyhet: Svenska Deckarakademin har delat ut sina priser för 2006.
Det har varit ett rekordår för deckargenren, med 195 nyutgivna böcker. 74 av dem var skrivna av svenska författare. Stieg Larsson vann postumt i klassen bästa kriminalroman. Det gäller "Flickan som lekte med elden", den andra av de tre böcker han hann lämna in innan han avled oväntat.

Och se vem som fick priset som årets debutant: Karin Alfredsson, för sin ”80 grader från Varmvattnet”. Kul!
Den har jag skrivit om och rekommenderat – se där, så rätt jag hade!

torsdag, december 07, 2006

Ett duschminne

Ibland kan det bli kö i badrummet.
Ingen lång kö, för all del. Men ändå en viss väntetid.
Så när jag klev ur duschen stod dottern där på frottémattan och trampade, ivrig att bli blöt över hela kroppen.

När hon var klar stod jag fortfarande framför spegeln och petade i ansiktet.
-Mamma, kan du ge mej en handduk! bad hon.
Självklart.
Jag tog hennes stora badlakan från kroken och skulle just räcka det över kanten på karet när jag ändrade mig.

I stället la jag handduken runt min stora flicka, gnuggade henne på ryggen och gav henne en kram.
Hennes ansikte sprack upp i ett brett och vackert leende (hon har ett väldigt fint och generöst leende, min dotter).
-Precis som när jag var liten, sa hon.
Å! Hon kommer ihåg!

Varje gång hon skulle upp ur karet följde vi en speciell procedur, en kort men gosig stund med varm kram och doft av nybadat, tvål och schampo och ljuvlig unge.
Fast nu var det en skillnad.
-Du brukade alltid lyfta mig över på golvet, det hörde till, påminde dottern.
Jo visst – men en omöjlighet i dag, när hon är längre än mamma och som 18-åring definitivt lite tyngre än 5-åringen.

Jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg det där ögonblicket. Det är jag inte. Hon minns också.
Det ska jag inte glömma.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 06, 2006

Tänk om det är en Rubens?

Hemmablindhet är en åkomma som väl drabbar de flesta.
Nu sitter jag här strategiskt placerad i vår bostad och specialstuderar det som hänger på väggarna.
Tänk om där finns en Rubens? En liten dyrgrip fast vi inte har en aning?

Den där lilla ärvda oljan med en kyrka på? Nej, inte en chans. Den är visst från Västerås.
Landskapet i tovad ull från Norge? Tyvärr, det står ett helt annat namn på den tavlan.
Det vackra trädet i siluett? Äsch, det gjorde ju sonen när han gick i sjuan.
De broderade bilderna jag köpt i Chile? Inte. Vad han än pysslade med den där Rubens, sydde gjorde han inte.
Den danska affischen? Nej, den är sent 80-tal – 1980-tal, alltså.

Vi har en hel del (i mitt tycke) trevliga saker på väggarna, men inget i
s k klassisk stil, inte ens gråtande barn. Och ibland tror jag att ramarna kostat mer än bilderna. Fast det handlar ju inte om penning- utan om affektionsvärdet. Gillar man ett vykort kan det mycket väl platsa på väggen, i alla fall i min värld.

Men ni andra som kanske har konst av lite pampigare typ där hemma, ni borde faktiskt ta en extra titt. För när man minst anar det kan något man aldrig uppskattat särskilt mycket plötsligt visa sig vara en äkta skatt, varken sig mer eller mindre.

I går hölls en stor konstauktion i Uppsala. Ett äldre par från Väst-Sverige hade lämnat in en gammal tavla till försäljning. De hade försökt göra sig av med den förr, men aldrig hittat någon intresserad köpare. Nu värderades den till ungefär 15 000 kronor, en hyfsad kassaförstärkning lagom till jul. Auktionen kunde börja – och budgivningen blev dramatisk, ja rent av rekordartad.

För från utgångspriset rusade anbuden uppåt. Den tavla paret haft i sin ägo i åratal befanns vara ett värdefullt konstverk av Rubens, som varit död i mer än 350 år.
Expertisen är enig: det handlar om en äkta Rubens. Försvunnen sedan lång tid.
När klubban till sist föll låg slutbudet på 16,6 miljoner kronor, och enligt köparens ombud var det inte dyrt…

Tänk om du också har en Rubens där hemma?
Snacka om julklappspengar!

Copyright Klimakteriehäxan

Anm: Peter Paul Rubens1577–1640, nederländsk målare, vistades långa perioder i Rom, där han tog avgörande intryck av venetiansk och romersk konst, främst av Michelangelo. Rubens räknas som en av barockmåleriets huvudgestalter. Källa NE.

tisdag, december 05, 2006

Dags att fira Finland - med lite tango?

Oj så grått och trist det är omkring en, så snart man sticker ut nästan dit adventsstjärnorna inte når.
Varken vinter eller höst, vilsna växter, förbryllade fåglar. Det är nästan så att till och med jag tycker att lite frost, tjäle och snö vore trevligt. Effekten blir i alla fall en ljusare värld.

Men visst, det finns ljusa saker att se fram emot. Som Finlands nationaldag, den infaller i morgon – då skulle man kunna äta finska pinnar, till exempel, lyssna på Sibelius och ta en sväng förbi Marimekko, bara för Finlands skull. Eller ännu hellre plocka fram ”Två” av Märta Tikkanen, något av Tove Jansson eller varför inte Lars Sunds ”Colorado Avenue” (det finns två uppföljare också).

Och vet ni att en av Finlands tangokungar är, i alla fall till stor del, svensk?
Jari Sillanpää heter han. En fortfarande någorlunda ung man med guld i strupen, som han gärna använder i gamla Elvis-covers och så förstås i smäktande finska tangotakter. Han vann den där titeln Tangokung för några år sedan, i en stor och återkommande tv-sänd sångtävling med jättepublik.

Vägen dit var ganska lång och gick över havet, för efter att ha växt upp i Sverige med sina hitflyttade föräldrar fick Jari jobb på en av färjorna över Bottenviken. Där hamnade han plötsligt i karaokebaren, där sjöng han så att kryssningsdamerna dånade, där blev han upptäckt – och sedan blev han stor idol.

Han har mängder av beundrarinnor över hela Finland, men också utanför landets gränser. Vid ett tillfälle blev han i en intervju ombedd att berätta vad han önskade sig på födelsedagen. Han hade ingen riktigt bra idé men klippte till med ”svarta kalsonger”, tyckte inte det lät som något stort och övermaga krav, snarare jordnära och praktiskt.
Svarta herrunderkläder i alla upptänkliga modeller strömmade till hans skivbolag. Sedan dess har Jari aldrig önskat sig något offentligt. Och knappast behövt köpa kalsonger heller.

De som kan finska säger att nu hör man inte längre hur länge han bott i Sverige, men språket var ett problem när han flyttade till Helsingfors. Han sjunger ofta och gärna på engelska och har turnerat i USA, minsann.
Fast i min omgivning är han ingen kändis. Två kvinnor på jobbet får ändå glitter i blicken om jag för honom på tal – båda har förstås sina rötter i Finland. Och båda är gruvligt avundsjuka på mig, som faktiskt träffat Jari personligen.

Nu hade jag inte ägnat honom en endaste liten tanke på jättelänge. Inte lyssnat på honom heller (ja, självklart har jag honom på cd!).
Men se där, när almanackan berättar att det är dags för Finlands nationaldag, då poppar Jari Sillanpää upp i minnet.
Terve, Jari! Det kan aldrig vara fel med en Tangokung!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 04, 2006

I skydd av en barnvagn

Du kommer i din bil på en tämligen flitigt trafikerad gata – den kan t ex heta Hornsgatan och ligga på Södermalm i Stockholm.
Det är morgonrusning, visserligen i avtagande, men det är ändå tätt mellan bilar, bussar och cyklar.

Med jämna och ojämna mellanrum har man målat vita streck tvärs över gatan. Vid strecken står en skylt i blått-vitt-svart. En gubbe går med långa kliv på vita streck. Han brukar kallas för Herr Gårman och har, faktiskt, varit en källa till irritation bland rabiata feminister, som anser att han borde vara kvinna eller åtminstone ha kjol.

Men de där strecken, de gäller ändå för såväl män som kvinnor. Och inte sällan har den där skylten sällskap av ett trafikljus, ett alldeles vanligt trafikljus som visar rött och gult och grönt för bilar och rött eller grönt för gående.
Vi ser helt enkelt ett vanligt svenskt övergångsställe, tänkt för att folk till fots utan risk för liv och lem ska ta sig över gatan. Alla sorters fordon ska stanna och släppa fram de gående, det är lag på det. Fast vid röd gubbe får den gående snällt vänta på sin tur.

Nu kommer en
gångtrafikant med långa kliv på trottoaren. Kanske är han på väg till dagis? Han skjuter en barnvagn framför sig. På en så kallad ståbräda åker ett storasyskon i treårsåldern. Nere i korgen ligger av allt att döma ett barn i mindre storlek.

För att komma till det där dagiset eller vad det nu kan vara som är målet måste nu den här tvåbarnspappan ta sig över gatan.
Det finns ett övergångsställe. Det finns ett trafikljus. Gubben lyser röd och kommer med 100 procents säkerhet att bli grön inom den närmaste minuten.
Men väntar den unge fadern på det?
Inte.

Vad gör man då om man har fruktansvärt bråttom, har hand om två barn som åker i och på en och samma vagn och gubben i stolpen fortfarande, efter sju sekunder, är röd?
Jo man tar stadigt tag om barnvagnens handtag och puffar ut den i gatan. På de vita strecken, visserligen, men utan grönt ljus.

Hur går det?
För all del, det blir ingen stor dramatik. Pappan kastar ett öga på de tvärbromsande bilförarna och konstaterar, att ingen verkar ha för avsikt att ramma hans vagn med de två barnen. Alltså törs han följa efter ut i gatan och när han når andra trottoaren är gubben naturligtvis grön, längre dröjde det inte.

Grön i nyllet, fast av illamående, är den bilist som med millimeter till godo undgår att med sin stora Volvo mosa den lilla smäckra barnvagnen. Skär om kinderna av ilska är jag som ser alltihop hända.
Fullständigt lugn och oberörd vandrar pappan med vagnen vidare.
Det gick ju bra.
Den här gången också.

Och hade bilarna inte hunnit stanna hade han ju i alla fall klarat sig själv, för barnvagnen hade fått ta stöten. Någon nytta ska man väl ha av ungarna, eller hur? tänker han antagligen. Om han kan tänka över huvud taget.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 03, 2006

Förnyat nödrop

Ingen där ute som kan ge mig ett ord på den knöliga vägen i det "nya" Blogspot????
Uppdaterat:
Jo ta mig tusan. The Beaver har rätt. Nu ser allt ut som förr igen - efter att jag (utan framgång) rådbråkat ett antal hjärnor mer datoranpassade än mina så har nyordningen återgått till det gamla vanliga, med preview och allt.
Ber om ursäkt för allt oväsen!
Och eftersom klockan är mitt i natten återgår jag nu till sängen och ska inte störa mer.

Kära medbloggare - hjälp!

Jag har vistats i datorskugga ett par dagar - afk, helt enkelt.
När jag nu är tillbaka har saker och ting hänt på Blogspot.
Preview är borta. Och snabbkommandon för feta och kursiva bokstäver, liksom för olika storlekar, står inte att finna längre.
Är det bara hos mig det har hänt?
Är det något enkelt jag inte fattar?
Tacksam för svar!

Nästa gång blir det sushi

Det är inte ofta jag hamnar som gäst hos Den Stora Hamburgerkedjan.
Men det händer.
Senast hände det i går.

Tro inte att jag har något principiellt emot hamburgare. Det har jag inte. Tvärtom tycker jag att det kan vara jättegott. Men jag är ytterst medveten om att ett bättre val från menyn är kycklingbitar eller, ännu hellre, en sallad, som dessutom är riktigt bra den med.

Nu fanns det en för mig ny bekantskap på den där menyn, en lockvara med namnet Big Tasty. Och jag var ju hungrig.
Det lät som att något stort och med mycket smak borde vara rätt rätt, så att säga.
Jag slog till.

Min jätteburgare kom, i sällskap med het pommes frites och en cola.
Jag satte tänderna i brödet, det malda köttet, grönsakerna och såsen. Jo, visst var det väl ost också?
Nå, undrar du då, hur smakade det?
Tja, okej, för all del, men inte märkvärdigt. De gamla vanliga kycklingbitarna hade varit bättre, eller en klassisk Big Mac, för den delen. Men mätt blir man ju ändå på en sådan här måltid.

Jag skulle torka bort sista majonnäsklicken ur mungipan när dottern vände på papperet som fungerar som brickduk.
Där finns innehållsdeklarationen, en noggrann näringsberäkning av i princip allt som Ronald McD har att erbjuda.

-850 kalorier, mamma, sa hon.
Servetten fångade in majonnäsen.
-Va? sa jag.
-Din mat innehöll 850 kalorier, sa hon. Och så fortsatte hon skoningslöst:
-2000 kalorier är dagsbehovet, det står här. En Big Tasty har 850. Och din mellan pommes frites var det 340 kalorier i. Totalt blir det 68 gram fett och 92 kolhydrater. Ska du ha glass?

En snabb resumé av dagen sa mig blixtsnabbt, att jag överskridit min dagsranson vad beträffar näringsintag alldeles gruvligt. En grovarbetare hade kunnat göra ett rejält dagsverke med mina kalorier. Bara min hamburgermiddag hade räckt till för att lägga omkull en halv skog eller så.
Då blir det inte mycket till tröst att colan jag drack var av light-sort. Att jag avstod glassen hjälpte inte heller mycket.

-Femti påsar minimorötter hade varit nyttigare, konstaterade dottern krasst.
-Det fyller exakt dagsbehovet av energi.

Jag blir påmind om filmen ”Supersize me”, som jag bara läste om men aldrig såg. Tyckte att det lät rätt så äckligt och att mina alltför sällsynta biobesök kunde ägnas åt något roligare.
Nu känner jag mig supersized alldeles själv, efter ett enda mål mat. Och lovar att det ska ta riktigt lång tid innan jag hamnar i hamburgerkön igen.
En burgare – 850 kalorier?!? Ronald McD, du borde skämmas!
Nästa gång det är dags för snabbmat blir det sushi.

Copyright Klimakteriehäxan