måndag, juni 11, 2007
Min älskling jordgubben
Det finns gubbar som jag knappt står ut med.
Det finns gubbar som jag gillar.
Gubbar som jag tycker riktigt bra om.
Och så finns gubbarna jag älskar alldeles oreserverat: jordgubbarna.
Min historia med jordgubbarna började inte så bra. Jag var allergisk mot både den odlade varianten och de himmelskt goda vilda smultronen, som växte lite här och där i Barndomslandet.
Om jag åt några – det är naturligtvis svårt att vägra barn äta jordgubbar – kräktes jag ofelbart. Prickar i samma färg som bären dök också upp på kroppen.
Som tur är gick det där över så småningom. Den som lider av samma åkomma kan jag bara beklaga å det allra grövsta, för en härligare smaklöksupplevelse än ett bett i en solmogen jordgubbe har jag svårt att tänka mig.
Därför är jag också en av dem som gläds åt att säsongen med åren blivit allt längre. Och tvärt emot vad många hävdar menar jag att även importgubbar har mycket smak.
Men visst, nyplockade i svenskt sommarland är allra bäst.
Jordgubbar är helt enkelt en skatt. Ibland har dess värde dock varit lätt överskattat. Jag tänker på den lokale odlaren i Barndomslandet. Tillsammans med en kompis cyklade jag dit för att hämta de av mamma beställda bären, ett antal liter, till sylt och saft var det kanske, för det användningsområdet var självklart.
Kartongerna med djupröda bär och smekande doft lastades över. Och så sa odlingsfarbrorn med vänlig röst:
-Ni vill kanske smaka, flickor?
Jo tack, det ville vi ju gärna.
Han tog fram en normalstor gubbe och en kniv. Delade bäret på mitten, och så fick vi halva var. En HALV gubbe, det var vad han bjöd på. Antar att vi tackade artigt – neg vi, rent av?
När jag en vacker dag blev gravid fick jag ökat jordgubbsbehov. Om andra tuggar cement eller lakrits, så var det jordgubbar som gällde i mitt fall. Båda mina barn är födda sent på sommaren, båda graviditeterna har sträckt sig över jordgubbstider, båda gångerna har jag frossat. Och si, ingen av ungarna ärvde min allergi! Vaccinerades de redan i min mage, eller inbillar jag mig bara?
Min entusiasm för jordgubbar sitter i. Även om ingen annan är sugen kan jag köpa en liter och trycka i mig, raskt. Svensken lär konsumera 2,2 kilo jordgubbar per person och år – jag ligger långt över genomsnittet. Som tur är är det en nyttig last, till skillnad från de flesta andra…
Varje sommar brukar jag koka några burkar sylt. Då tar jag hälften jordgubbar och hälften rabarber, det blir inte riktigt lika sött men jättegott – prova!
Sedan dyker ju trendnissarna upp med tips, som jordgubbar i vinäger, med pepparsås, grillade på en macka, eller något annat som verkar hämtat fjärran från det där landet där vi krälat i självplockstider på smutsiga knän med getingarna surrande runt öronen.
Inget går ändå upp mot jordgubbar rakt av. Ok då, med lite vaniljglass.
Det är en efterrätt för en riktig kärleksmåltid.
Jag älskar jordgubbar!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var en fin lovsång till den röde gubben. Själv har jag köpt årets första ask idag - maken är galen i dem, men jag är måttlig. Gott - jodå, men... inte sååååååå.
SvaraRaderaGubbar får vara för min del - utom de ätbara :)
SvaraRaderaJag ÄLSKAR jordgubbar - men litet mer älskar jag smultron. Där jag bor heter smultron vilda jordgubbar och det är väl det vilda i dem som jag tänder på litet extra!
SvaraRaderaMor brukade få smultronhalsband av oss barn när vi var små.
Du, baka en kladdkaka och smält vit choklad och lägg ovanpå, sen krossar du grönpeppar och strör ovanpå och som grädden på moset lägger du på jordgubbar. Smaskelismask.
SvaraRaderaHoppas allt är bra med dig...
Petra