fredag, juni 15, 2007

Surt, sa räven – om Sommar i radio


Sveriges Radios verkliga långkörare, programmet Sommar, står inför sin 48:e säsong. Listan över dem som fått äran att kliva in i en radiostudio presenterades i förrgår, de flesta fanns med på en presskonferens med blomsterkransar i håret som vanligt.

Jag tillhör den grupp som inte längre lika hänfört planerar in lyssnandet på Sommar. Tycker att man allt mera sällan blir överraskad av det man får höra, även om det naturligtvis finns undantag.
Ibland är det ”stora kulturpersonligheter” som läser innantill från ett halvdåligt manus, som Lars Norén gjorde för ett par år sedan. Urtrist. Tanken, i den mån den funnits, verkade vara att nämna så många kända människor som möjligt vid namn.

Och hur många barndomsskildringar orkar man egentligen med, från miljöer som känns tämligen ordinära och faktiskt så gott som likgiltiga?
Fast det är klart, hittar man fram till någon som valt musik man gillar och som dessutom har ett engagemang som känns, då blir det roligare.
Det är bara det att man kan bli tvungen att lyssna på många, alldeles för många, innan det där guldkornet dyker upp.

I en krönika i dagens Svenska Dagblad skriver Martin Aagård, att det faktum att man får göra ett inhopp som programvärd i Sommar är den moderna tidens sätt att adla människor. ”En belöning för nit och redlighet”, skriver han med – rätta mig om jag har fel – en lätt ironisk ton. Han utvecklar sin syn på saken: ”Presentationen av årets sommarpratare kommer alltid att vara vår främsta nationella angelägenhet, även om kungen skulle få rätten att iförd hjälmbuske dubba riddare och halshugga hugenotter på Victorias födelsedag.”

Men visst, med handen på hjärtat kan jag väl också erkänna att det kan vara lite ”surt, sa räven” över min snörpiga inställning till Sommar. Det är dags för en träda-fram-are, en sak som jag hållit ganska tyst med.
För många år sedan, det kan ha varit 1980, kom jag hem efter en längre utlandsvistelse. Jag hade varit med om en hel del extraordinära händelser, träffat massor med spännande människor, såväl makthavare som gräsrötter, och tyckte att jag hade mycket att berätta, mycket som skulle kunna intressera rätt många.

Så den våren skrev jag ett brev till producenten på Sveriges Radio. Ville gärna göra ett Sommar-program, tack, det vore kul, originell musik hade jag, sådant som säkerligen inte fanns i radions arkiv, och alltså många erfarenheter att dela med mig av. Gick det kanske för sig?

Ett snorkigare svar på ett brev är det svårt att tänka sig. I klartext stod det: Och vem tror du att du är då? Dig har väl ingen hört talas om? Hur kan du ens i din vildaste fantasi inbilla dig att vi skulle släppa in dig i en studio? Och förresten så är årets Sommar-pratare utsedda (fast inte offentliggjorda) sedan länge, så släng dig i väggen, lilla ärthjärna!
Ordalydelsen var förstås inte denna, men det hade gått att refusera mig på tusen mer eleganta sätt, lite vänligare dessutom.

Nej, det är klart att inte vem som helst klarar av att göra ett Sommar, även om de ansvariga i år slår på trumman för att man släppt in en ”alldeles vanlig radiolyssnare” som programvärd. Undantaget som bekräftar regeln.
Det är också helt klart att jag aldrig mer ens lekt med tanken – just då var det ett bra tillfälle, tyckte jag i alla enkelhet, och sådana tillfällen dyker ju inte upp oavbrutet.
Och förresten, vem tror jag egentligen att jag är?
Ja inte den trognaste av Sommar-lyssnare i varje fall.
Dessutom en rätt långsint typ, åtminstone i vissa sammanhang.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om programmet i SvD här och i DN här.
Martin Aagårds krönika finns åtminstone inne ännu på nätet.

5 kommentarer:

  1. Anonym11:49 fm

    Fy attan vad trångsynt av dem. Jag skulle hemskt gärna vilja höra en sommarkrönika av dig. Nu läser jag ju det du skriver varje dag, ändå, men det är något speciellt med att lyssna till en berättarröst. Spela in själv! Och lägg ut på bloggen. Varför inte? Här har du i alla fall en lyssnare, till att börja med.

    SvaraRadera
  2. Tänk, här förstår jag dig fullkomligt. Jag har fått ungefär samma svar när jag skickat kåserier till diverse kvinnomagasin. I ett svar stod det: Jag gaskrattade och tyckte att det var jättebra - men... och så ungefär "ingen känner ju dig...du är helt ointressant som person".

    Jag håller också med vad gäller innehållet i Sommar. Känns som om det äv viktigare att vara PK - släppa fram minst 1 bög av varje kön, 1 invandrare, 1 invandrare OCH kvinna, 1 politiker, MÅNGA ungdomar med så otroligt mycket livserfarenhet och visdom...

    Jag hoppar faktiskt över de flesta numera - förr lyssnade jag på de flesta. Men jag är säkert helt ointressant som lyssnare också... vem bryr sig om en halvgammal, halvfet okänd tant? De vill väl bara ha unga lyssnare... som om licenspengarna är mer värda då.

    SvaraRadera
  3. Anonym1:32 em

    Klimakteriehäxan skall givetvis vara sommarpratare!

    SvaraRadera
  4. Anonym12:10 em

    Jag håller helt med dig! Sommar har blivit ointressant. Jag tycker också att det var en dålig idé när de kortade ned programtiden. När programmet var längre hade prataren ordentligt med tid att utveckla sig utan brådska. Men det var inte bra, tydligen. Nu är det ett, oftast, ytligt och förutsägbart program som jag gärna missar. Men Klimakteriehäxan vore värd att lyssna på!

    SvaraRadera
  5. Anonym6:08 em

    Du skulle kunna få ihop ett trevligt program genom att plocka godbitarna från den här bloggen. Lite Monica Zetterlund, Povel Ramel etc. däremellan. Hur trevligt som helst!

    SvaraRadera