torsdag, juni 28, 2007

Vad regn kan driva en människa till

Det var i fjol som jag upptäckte solfjädern.
På semester i varma Italien såg jag hur var och varannan människa av kvinnokön, ung som gammal, hade en. De användes dessutom flitigt. För bara en Euro på lokala marknadsgatan inhandlade jag denna fantastiska sak och tog den i omedelbart bruk. Insåg vad jag i åratal gått miste om när sommaren varit i varmaste laget: en stilla, svalkande fläkt som jag själv kunde styra, till råga på allt gick den lätt ned i handväskan.
Köpte flera och gav bort när jag kom hem.

Sedan dess har jag för det mesta en solfjäder inom räckhåll, och har faktiskt också sett att fler än jag skaffat sig detta effektiva motmedel mot kvalmighet och onödiga svettdroppar.
Men saker som kostar en tia är inte särskilt hållbara.
Det gäller även solfjädrar, som åtminstone till stor del består av papper. Väl nedstoppad i väskan är det lätt gjort att den spretar lite, att den trasslar in sig i hårborsten eller krockar med nyckelknippan.
Den får inte gå sönder, det får bara inte ske!

Under midsommarhelgen hade jag som ni redan listat ut inte anledning att ta upp min solfjäder en endaste gång.
Bakom den regnprickiga fönsterrutan satt jag och längtade efter solen.
Men det går ju inte att bara sitta helt overksam och vänta.
Det var då jag fick min snilleblixt.
Min solfjäder ska få ett fodral! Jag har letat tidigare. Tandborstfodral är för korta, innerrullen i hushållspappret både för stor och för kort. Ingen annan lösning har varit inom synhåll.

Jag skred till verket. Lade upp tjugo luftmaskor och satte igång, till omgivningens häpnad – det är väl bekant att mina handarbetsprojekt sällan eller aldrig blir fullbordade, så vad var nu detta? Maken undrade försynt om han skulle föräras ett penisfodral av hemslöjdstyp, men han slutade undra när mitt verk var betydligt längre än tjugo centimeter.

Nu har jag Fodralet. Ett avslutat handarbetsprojekt!
Virkat, i fasta maskor och stolpar, med rester av bomullsgarn, blandade färger utan hämningar. Och, klokast av alltihop, öppet i båda ändar, så att man alltid kan stoppa in den fasta änden först – och också dra ut den först, åt andra hållet.
Två knappar ser till att min kära solfjäder håller sig i sitt fodral.
Tänk ändå vad lite regn kan få en till.


Jag har redan tidigare sjungit solfjäderns lov, läs här! - så får du till och med veta lite om dess historia!

Copyright/design Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Anonym10:18 em

    Förslaget till alternativt användningsområde var faktiskt inte mitt från början - det kom från din kära moder, 87.

    SvaraRadera
  2. Anonym5:18 em

    Du skulle nog kunna starta någonting i solfjädershållarbranchen!
    Imponerad.. har många halvtrasiga
    solfjädrar hemma - som jag ändå inte förmår mig att kasta.
    Men vad du än gör - sluta inte att
    blogga please !!!!
    Overboard

    SvaraRadera
  3. Tack Overboard, det var snällt - och för ögonblicket har jag inga planer på att sluta blogga!

    SvaraRadera
  4. jag älskar solfjädrar...
    konstigt namn egentligen..
    luftvift..
    eller något borde den heta...

    SvaraRadera
  5. Anonym2:23 em

    Finfin lösning - väldigt färgrik, men den behövs ju inte ses av gemene man :o)

    Själv kör jag med en liten riktbar fläkt som hänger i ett snöre runt halsen. Man blir lätt litet varm av att solfjädra där jag bor.

    Du vet väl att det finns ett helt solfjäder-språk som tyds av hur fjädern hålls och var? Spännande faktiskt - men man behöver förstås någon som kan avläsa betydelsen.

    SvaraRadera