Det är svårt att skiljas

Det måste nog bli skilsmässa.
Men lätt blir det inte.
Ur djupet av en garderob kom den fram, min gamla kära skrivmaskin. Den svarta väskan var grå av damm. Hade så när glömt hur tung den var.

Jag köpte den för pengar jag fick när jag tog studentexamen. Ett lätt beslut: jag visste verkligen att jag ville ha en skrivmaskin.
Om jag minns rätt fick jag lite rabatt av en avlägsen släkting och när jag bar hem dyrgripen var jag helt enkelt lycklig.
Nästan alla ”bärbara” skrivmaskiner hette Facit Privat på den tiden. Min var exakt likadan, fast det stod – står – Odhner på den, jag har aldrig förstått varför. Och beteckningen "bärbar" är förstås en sanning med modifikation. Om man inte vill se det som styrketräning, alltså.

Otaliga brev har hamrats fram på den där maskinen (kom inte och påstå att det var oartigt, de blev långa och lättlästa!). Lite annat också, som ingen mer än jag själv har läst: novellförsök, enstaka ”dikter”, skelett till längre historier som aldrig gått i full-bordan, förtroenden som stannat mellan mig och mitt tangentbord.
Vi har rest tillsammans också, trots vikten. Vi har helt enkelt levt ihop, i ett alltigenom harmoniskt förhållande!

Den fungerar naturligtvis fortfarande. Gamla stadiga prylar gör ju ofta det. Men vad ska jag ha den till, mer än 40 år senare? Har inte använt den på en evighet, fast under en kort period tyckte Dottern att den var en rolig leksak som "gjorde" bokstäver - sedan blev också hon snabbt datoriserad.
Kommer alla datorer att packa ihop, elektriciteten ta slut, ordbehandling bli ett minne blott? Knappast. Och skulle så ske skulle det naturligtvis ändå inte finnas färgband … eller Tippex när man skriver fel …

Det måste nog bli skilsmässa.
Får väl åberopa lång och varaktig söndring som skäl.
Men lätt blir det inte.

Copyright Klimakteriehäxan