När äventyret lockar

Sonen har levererat en bomb.
För all del, det handlar väl egentligen om en smällare av det mindre slaget.
Men för första gången i vårt liv ska han inte vara hemma på julafton. Ingen gran, ingen skinka, inga fnissdåliga grötrim, inga paket, ingen Kalle Anka, inga förväntningar.
Det blir förstås jag som kommer att sakna det mest.

I stället ska han ut på äventyr, långt bort. Äventyret lockar. I morgon lyfter han och nästa gång han sätter en fot på jorden lär han befinna sig i Singapore. Därifrån ska han i tre månader se sig om i fjärran land, äta riktigt vietnamesiskt käk, bada på thailändska stränder och – ja, vad vet jag vad det kan bli, och tur är väl kanske det.

Naturligtvis är det bra att grabben vill se sig om, att han sparat pengar, att han är nyfiken på annat än det vi har här på Södermalm. På så vis är hela projektet bara positivt, och det är ju på inte alls så att han ska ut på en expedition där ingen föregångare har banat vägen. Fast det är klart att farorna lurar bakom hörnen. Å andra sidan kan de göra det var helst man än befinner sig, till exempel i Falun eller Tollarp.

Föga lönar det sig att oroa sig, det är alldeles klart. Och nu har han i alla fall en ordentlig reseförsäkring, jag har frågat ungefär nittiotvå gånger och till slut fått ett jakande svar. Men det som gör att jag tar alltihop förhållandevis lugnt är nog ändå det resesällskap han har valt. För om det handlat om ett gäng testosteronstinna grabbar med ”galen-i-pilsner-stämpel-i-pannan” som gemensam nämnare hade jag haft det svårare med nerverna.

Nu sätter han sig på det där flyget tillsammans med en tjej, som jag bara tror gott om (ja ja, man kan få ångra sig, men det tar vi då i så fall). Hon har rest på egen hand förr, hon verkar ha koll, skinn på näsan och glimt i ögonen. Och hon verkar verkligen gilla den unge man som en gång var min förstfödde ögonsten – det är han förstås fortfarande, fast storleken är en annan.
Jag tänker att Sonen haft en himla tur som hittat just henne.

Precis när jag ger dem avskedskramarna och de allra sista upprepade förmaningarna om att inte göra si och inte göra så, hör av er och var nu försiktiga och kom ihåg att vi längtar efter er – så slås jag av ytterligare en insikt.
Det är inte bara Sonen som haft tur som hittat henne.
Hon har faktiskt också haft tur. Som hittat honom.

Copyright Klimakteriehäxan