måndag, maj 23, 2016

På löparens och festremsans tid


Det finns ord som gått ur tiden. Utan att man märkt det nästan.
Jag tänker på ord som löpare. Och tablett.
Löpare, säger du, det är väl vanligt? Någon som springer fort, kanske också långt! Och tablett stoppar vi ju i munnen ibland, lite ont i halsen kanske?

Okej då. Men om jag säger festremsa? Håller ni med mig då?
För så är ju språket beskaffat att ord kan betyda vitt skilda saker. För oss som vuxit upp i närheten av en syjunta, med handarbetstraditioner, är löpare en avlång duk, ofta broderad, ibland vävd. Och tablett är en mycket mindre skapelse, ofta ämnad att passa under tallrik, bestick och glas.

Då kommer vi till festremsan. Kanske var det på 60-talet jag stötte på den? Festremsan var smalare än en löpare och definitivt mycket längre. Den skulle ligga mitt på det vackert dukade bordet, som förmodligen täcktes av en vit duk. Broderierna på festremsan skulle skonas från spill och kladd, det låg oändligt många timmar bakom dess tillkomst.

Man kan inte i det här sammanhanget glömma kaffeduken. Där behöver ju ingen tveka om vad ordet betyder. Men tjusigare broderier kan vara svåra att hitta. Kanske var det danska designmästarinnan Clara Waever som hade skapat ett svindlande vackert blommönster i hur många färgnyanser som helst, att sys i små korsstygn på linne. Ett mer typiskt arvegods får man leta efter, en klar släktklenod om den existerar.

Det var bara de mest tålmodiga som kunde färdigställa en kaffeduk. Sak samma med festremsan  jag skulle sy en, men tröttnade naturligtvis redan halvvägs och resultatet blev då en ovanligt smal löpare ... det är sådana smällar man får ta!

Fast släktklenoder? Arvegods? Det är kanske inte bara de där ordens betydelse i textila sammanhang som är på väg ut, för att enstaka gånger dyka upp i ett korsord (som bara 50+are löser). Jag har testat. Med nedslående resultat. Den yngre generationens intresse är minimalt eller helt enkelt obefintligt.

Duk? säger de med frågetecken över hela ansiktet. Duk? Det behöver man väl inte?
Och faktum är att de förvånansvärt ofta saknar bordsytor att eventuellt lägga en duk på. Sedan kan vi som kan glosorna stila med löpare, tabletter och festremsor så mycket vi vill. Våra barn klarar sig bra ändå. Handdukar och lakan, sådant som behövs, har de ju.

Nog är det synd! Tycker vi som levt på löparens och festremsans tid. Och menar att de där utdöda orden vore värda att komma ihåg, att återanvända.

Copyright Klimakteriehäxan

Festremsan på bilden kommer från garnaffären.se.

7 kommentarer:

lavendia sa...

Jag levde ju också på löparnas och festremsornas tid. En moster försåg alla under sin levnad och kanske ännu mer efter, med sådant. Själv gick jag vävkurs och mamma broderade. För en tid sedan slaktade vi vårt linneskåp (det är väl inte många som har nu?). Där fanns!!!
Vi behöll 2/3 av skåpet (tur att maken kan snickra), så efter en kraftig rensning fick alla löpare som används plats. / Britt

Anonym sa...

Antimakass. Smaka på det.

tant Hannele sa...

(mina associationer går till GöteborgsVarvets 20 km - som jag avverkat tio gånger)

Dukar och löpare gillar jag ♥

em sa...

Visste inte ens att orden hade lämnat denna tillvaron. Som textilare blir jag alltid tillfrågade om jag väver löpare och trasmattor - jag gillar varken löpare eller trasmattor - men det är naturligtvis mest gamla tanter (OK, damer över 50) som frågar. Men att döma av alla som frågar, så lever åtminstone ordet löpare kvar ett tag till.
Margaretha
som gillar
stjälpdukar,
draperier
och
tallriksmellanlägg

Cicki sa...

Själv har jag aldrig varit någon brodös. Däremot har jag virkat ett antal dukar. Både stora och små, avlånga och runda. Själv har jag numera efterskänkt dessa alster till loppisar. Döm då om min förvåning när dottern ville tigga till sig mina virkade dukar. Som inte längre fanns. Då fick jag veta att virkade, små runda dukar är inne igen.

Klimakteriehäxan sa...

Oj om de små runda virkade är inne är jag VÄLDIGT inne fortfarande!
Trasmattor älskar jag till skillnad från Margaretha - jag har vävt både mattor och löpare! Och framhärdar med några dukar på väl valda ställen i bostaden. Hand- och hemgjort är det som gäller! Ute eller inne? Bryr mig inte.

Cicki sa...

Jag älskar också trasmattor. Tyvärr gör inte kära sambon det. Men jag har i alla fall lyckats tjata mig till en trasmatta i köket. Och det där med handgjort tror jag du vet vad jag tycker om det. Älskar det, alltså. :-)