onsdag, januari 01, 2020

Dansens dag

Det är på årets första dag som jag är dansant.
Jag flyger fram, gör fantastiska hopp, svävar på tåspetsarna utan att egentligen anstränga mig. Min klänning är en dröm i tyll, spetsar och pärlor, urringningen oemotståndlig, frisyren perfekt, midjan vidjesmal.

Om du är bekant med Snobben, en odödlig serie och en outsinlig källa till glädje tecknad av Charles M. Schulz, tror jag att du fattar. Snobben är förvisso en hund, en beagle, och jag en människa, en mogen kvinna, men vi drömmer samma sorts drömmar: de om att kunna röra sig som vissa andra. Utan synbarlig ansträngning.

I Snobbens fall handlar det om konståkning, och jag hyser samma känsla som han inför skridskoåkarna, en blandning av avund och beundran.
Just den känslan har jag också varje nyårsdag när jag sätter på teven mitt på dagen för att som en av många miljoner tittare (i 90 länder!) följa den direktsända konserten från Wien.

Visst är musiken vacker, men det är balettnumren jag anser vara i princip omistliga. I fantastiska miljöer fulla av kristallkronor, bladguld och marmortrappor svävar dansarna fram  och jag med dem. Känner hur mina tår tryggt vilar i de silikonförstärkta skorna, en nymodighet som förskonar dagens ballerinor från de värsta tåplågorna. Ser hur bra jag passar i den där klänningen nästningen – som rör sig i takt med musiken, och hur mina supereleganta steg för mig in i famnen på den stilige kavaljeren som lyfter mig mot taket med kraftfulla armar ...

Ett nytt år är här, ett nytt decennium rent av, och en sak är säker: jag kommer inte att dansa i år heller. Nog är det synd.
Men drömma framför teven under nyårsdagskonserterna, det kommer jag säkert att fortsätta med.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. Åh, det var länge sedan jag tittade på nyårskonserten! Men jag vet ju att det är en helt fantastisk upplevelse, de är så vackra!

    När jag var liten var mamma och jag ibland och tittade på balett på Operan. Jag till och med dansade men slutade, jag var sju-åtta år och jag var rädd för lärarinnan. :D Men jag kan i alla fall säga att jag har dansat balett!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har alltid varit ganska klumpig ... långt från baletten ... men gillar konstformen (medan jag inte står ut med opera!) så jag tittar gärna på de där nyårshistorierna.

      Radera
  2. Nyårskonserten har jag aldrig sett faktiskt - oooops! Men jag är väl bekant med backhopparveckan, som jag inte heller kollat på år och dag - oooops igen!
    Minns att min mammas bästa väninna var balettdansös. Som liten beundrade jag alltid hennes graciösa rörelser även när hon inte stod på scen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Backhoppning tittade jag på förr i världen, nu var det länge sen. Dansöser är en sort för sig - men de går väldigt mycket utför med tårna när de ska gå "vanligt"!

      Radera
  3. har alltid sällskapsdansat, även jitterbuggat, Lindy Hop, dock inte balett, lyssnade inatt på Händels fyrverkerimusik, Music for the Royal Fireworks från 1749.

    idag blev det dans på isen; trodde aldrig jag skulle våga ställa mig på skridskor igen, efter jag bröt axeln... med darrande ben och en stark son bredvid mig lossnade det, tog mig runt typ tio varv på isen, bra start på året, riktigt roligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis, bra jobbat! Skridskor är verkligen ingenting för mig, har aldrig varit det.

      Radera
    2. en farmor får hålla sig i form, simmar med barnbarn

      Radera
  4. Jag brukade titta på nyårskonserten som barn och jag älskade baletten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men du slutade ...? jag älskar den alltså fortfarande!

      Radera