Tisdagstema KALL

Det var årets hittills kallaste dag när Dottern och jag i fredags åkte mot Hadelands glasbruk några mil nordväst om Oslo. Stället var väl värt ett besök – men vägen dit (och tillbaka) var kanske utflyktens allra bästa behållning. Så vackert! Fast kyligt.

Den värsta vinterkylan har vi förstås inte mött ännu, varken i Stockholm eller i Oslo-trakten. Men ett vykort i kalla färgtoner över Randsfjorden kan väl ändå passa när tisdagstemat är KALL.

Copyright Klimakteriehäxan

LED milda ljus

Den har varit med mig sen min allra första egna bostad, elljusstaken från Åviken som var en present från mamma och pappa. Självklart skulle jag ha en elstake, det hade ju alla!

Det var en sorts revolution om än i det lilla formatet när Oscar Andersson på 30-talets mitt fick idén att ersätta sju stearinljus med delar av en kasserad elektrisk julgransbelysning. Sedan dess är elstaken ett designobjekt vars utseende förändrats genom decennierna, men som alltid finns med i advents- och juletid, när vi behöver allt extra ljus vi kan få.

Till Lucia tar jag fram den. Orkidéerna får maka på sig, adventsstjärnan får tåla lite konkurrens. Fast i år inträffade en liten malör. Jag tappade en glödlampa i golvet och vips, så var jag utan fungerande elstake.

Men nu lyser den igen. Och inte bara det: nu lyser den på ett mycket miljövänligare sätt. För visst hade man likadana glödlampor i elbutiken. Dock endast LED-lampor. Alltså fick jag ersätta alla sju för att det skulle lysa igen, vilket kändes helt rätt och som en klok investering. Fick mig också att tänka på en gammal psalm:
Led milda ljus, i dunkel dimfylld värld
Led du mig fram Mörk natten är, långt från mitt hem min färd
Led du mig fram Styr du min fot. 
Min fjärran framtids stig jag vill ej se, ett steg är nog för mig

Fast dagens LED betyder Light Emitting Diode och det var väl inte riktigt det psalmisten hade i åtanke.

Copyright Klimakteriehäxan

Klappar valda med hjärtat

Det pågår en klappjakt där ute, inte sant?
Önskelistorna kan vara långa som en roman eller kortare än en haiku. Oavsett vilket kan det vara svårt att hitta rätt, att få till de där paketen som gör mottagaren glad.

En sak är säker: det är inte prislappen som avgör. Extra tydligt blir det när det handlar om presenter som barn ger till vuxna, komplement till de egenhändigt tillverkade teckningarna, broderierna och pärlplattorna som alla föräldrar föräras.

I huset i Barndoms-landet har i alla år en liten porslinsfigur stått. Den är kanske sju-åtta centimeter hög. "IMPORT" står det i botten, det är allt man får veta om föremålets proveniens.

Prylen visar en storögd kattunge som sitter på en (väldigt liten om man betänker proportionerna) karmstol. Det är jag som har köpt den. Antagligen ett av mitt livs första inköp, jag var kanske fem.
Jag har inget eget minne av detta, men har fått berättat för mig hur det gick till.

Vi var på besök i Arvika, min mamma och jag. Och jag hade fått en peng av pappa för att köpa en present till henne – till födelsedag eller julklapp, det kan kvitta, det var mot slutet av året och hon fyllde år i december.

Kyrkogatan fram travade vi, tittade i skyltfönstren, handlade väl ett och annat. Så kom vi till en butik som sålde nästan allt ett hem behöver, under etiketten "bosättningsaffär"! Där fastnade jag. Befallde mamma att stanna på trottoaren, medan jag gick in och köpte den där porslinsfiguren som stod i skylten och som jag fattade kärlek till vid första ögonkastet.

Fåtöljkatten har stått framme i alla år sedan dess. Ett och annat höjt ögonbryn har den frammanat. Men den försvarade sin plats: barnets första egenhändigt utvalda och inhandlade gåva till mamma. Då behövs varken designernamn, firmastämpel eller imponerande prislapp. Nu när min mamma inte längre finns har jag tagit hand om kissen, ett kärt arv.

Ungefär fyrtio år senare händer samma sak mig. Dottern (kanske 4 år gammal) har, mycket bestämt, pekat ut vad hon vill ge sin mamma i julklapp. Maken lyder och betalar. Det var inte någon särskilt kännbar utgift ...

Jag får en nåldyna med sex små människor i ring som famnar kudden där knappnålarna ska sitta. De har "hårpiskor" av garn och är, naturligtvis, bedårande. Står framme i min närhet i alla dagar sedan dess och kommer att stå där tills ingen minns hur de kommit in i vårt hem. Nåldynan är helt anonym, men är sannolikt designad långt utanför Sveriges gränser.

För den som behöver tröst i julruschen kan det vara skönt att veta, att det är verkligen inte det dyra, exklusiva på önskelistan, det som kostar skjortan, som spiksäkert blir presenten mottagaren minns resten av livet och med glädje vilar ögonen på så gott som varje dag. Dock gäller ett krav: klappen ska vara vald med hjärtat!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRIST

Trista saker försöker vi väl gärna låta bli att tänka på, i den mån de går att peta åt sidan. Men idag är tisdagstemat TRIST och då blir man ju tvungen ...

Det är faktiskt trist att behöva bära in allting från balkongen och trycka in det i lägenheten. Allt för att man ska reparera några skavanker på fasaden. Säkert nödvändigt, men nu trängs bland annat tomma balkonglådor och krukor, soffa, bord, stol, torkställning, vattenkanna och det som skulle vara övervintrande växter i ett rum som alltså inte går att använda till någonting annat.

Visst, vi talar om ett i-landsproblem. Jag har ju ändå en balkong. Jag har ju trots allt någonstans att stuva in prylarna. Och får ju fortfarande plats med mig själv. Så oändligt mycket tristare saker det finns att uppehålla sig vid här i världen. Trista på riktigt, alltså.
Men nu skulle jag förstås ha en bild till tisdagstemat också ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om föräldraskap på 60-talet

"Vi var barn av 60-talet och hade fått en relativt fri fostran. Man skulle vara hel och ren, tacka för maten och inte röka hasch. Sedan fick man klara sig bäst man ville, typ."

-Catia Hultquist tittar i backspegeln i en krönika i Dagens Nyheters kulturdel i dag. Jag är visserligen äldre än hon, men känner igen mig ändå. En bra sammanfattning, helt enkelt. Det har väl aldrig varit enkelt att hantera föräldrarollen? Och kanske inte att vara barn heller ...

Mitt i miljön fast långt från Paris ...

Det pågår en internationell klimatkonferens i Paris. Man vill få oss att tro att det går att hitta lösningar för framtiden, lösningar som tillåter välfärd i hög grad, men välfärd som inte gnager så mycket på naturresurserna och släpper ut mindre elände i atmosfären.

Kommer de ditresta experterna och politikerna att lyckas? Kommer de att kunna enas om någonting över huvud taget, mer än att enighet behövs och att det, faktiskt, är bråttom? USA:s president Barack Obama, som alltid välformulerad, konstaterar att vi som är vuxna i dag, vi representerar den första generationen som märker hur klimatet  förändras – och vi är den sista som kan göra någonting åt det.

Vad gör vi då åt saken, i vår vardag, i köket, på jobbet, i trafiken, i skolan?

Jovisst, vi ...

Läs hela texten på News55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset! Alla knatar vi ju omkring i den där miljön som hotas av så många faror. Kul om du kommenterar och delar/länkar vidare! 

Sol, grönska, vatten, luft - värt att värna!

Copyright Klimakteriehäxan

Övning ger färdighet – lördagstema

Att övning ger färdighet, det är en gammal sanning som är svår att säga emot. Men hur avancerad den där färdigheten blir, det är ett synnerligen relativt begrepp.
Jag vet vad jag talar om.

Bevisen finns kvar i huset i Barndomslandet. Där har jag hängt upp den gamla vackra, bukiga, mandolinen, troligen gjort i Italien. Skolstart skulle också medföra påbörjad musikutbildning. Man fick välja mellan blockflöjt och mandolin, och blockflöjt hade vi ingen, medan farfar sjökaptenen hade hemfört stränginstrumentet från någon av sina resor på de sju haven. Alltså blev det mandolin.

Det var bara det att ingen annan hade en så gammal modell som jag. De nya var platta och, tyckte ju jag då, mycket finare. Enda moderna sak jag medförde till spellektionerna var ett nyinköpt plektrum, gjort i färgglad, strimmig plast.

Jag kom till "Guter Mond, Du gehst saa stille" och tremolerade frenetiskt medan fingertopparna sved. Men så snart chansen uppstod lade jag ifrån mig mandolinen och tog aldrig upp den igen. För då hade jag hamnat framför pianot.

Möjligen passade jag aningen bättre vid klaviaturen, men någon riktig kärlek uppstod aldrig mellan oss. Visst, jag tog mig hyggligt igenom "Für Elise" och "Heinzelmännchens Wachtparade" (varför hette så många låtar något på tyska?) och gillade uppriktigt Edward Elgars "Salut d´amour" (se där, en fransk titel!). När en kompis sjöng "Aftonklockorna" stod jag för ackompanjemanget, men vi fastnade hela tiden, båda två, på "fååågelmor sin viiinge brer att höööken hennes barn ej ser", till åhörarnas (högst begripliga) irritation.

Många år senare påstod min mamma att musiklärare Samuelsson hade yttrat sig väldigt positivt om mina framsteg vid flygeln. Han sa aldrig något till mig, inte hon heller vad jag kan minnas, och jag är inte säker på att det hade gjort någon skillnad.

Nu har jag något kort ögonblick tänkt att ett pensionärsliv eventuellt skulle kunna rymma någon stund med gamla noter och nyvunnen energi. Någonstans finns drömmen om att lekande lätt ta ut en vacker melodi (utan noter!), rätt ackord, perfekt rytm, smittande ... Men ögonblicket passerar blixtsnabbt. Även om övning säkert ger färdighet långt upp i åren, oavsett tävlingsgren.

Kan inte låta bli att tänka på Ingmar Stenmarks svar på en reporters fråga om hans framgångar berodde på tur eller på träning.
-Det konstiga är, sa skidesset, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Ett annat sätt att uttrycka faktum: övning ger färdighet.

Noterna finns kvar - från Pianospelets ABC till Evert Taube! 

Copyright Klimakteriehäxan

Det är  Anna Noton Music som bestämmer lördagstemat för årets sista månad. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÖVNING GER FÄRDIGHET är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan - hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

CITAT om flickors (självklara) värde

"Genom de höga flyktingtalen pågår en maskulinisering av Sverige som vi måste uppmärksamma. Många flyktingar kommer från kulturer där flickor och kvinnor inte räknas och det är självklart för dem att det ska vara så. Om de här pojkarna ska kunna integreras i och förstå det svenska samhället måste de få utbildning inte bara i svenska utan också i demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet så att det blir självklart för dem att flickor är lika värdefulla som pojkar."

-Birgitta Wistrand, bland mycket annat genusforskare och hedersledamot av Fredrika Bremer-förbundet, öppnar via sin text i Svenska Dagbladet i går mina ögon för en viktig aspekt på flyktingströmmarna som jag inte tänkt på. Läs den du också, jag tror att vi är många som förbisett den utmaning vår hittills relativt välutvecklade jämställdhet står inför.

Påslakansmysteriet

Nästan ingen har väl annat i sängen än påslakan nu för tiden (ja, jag bortser alltså från eventuellt sällskap).
De gamla broderade och med handvirkade spetsar försedda ligger oanvända och gulnar, medan vi greppar våra istopps-täcken och byter överdrag med några snabba handgrepp.

Fast hur snabbt går det egentligen numera? Det har hänt något på påslakansmarknaden. Förr i världen fanns två öppningar i sidan i lakanets övre ände. Där stoppade man in händerna, letade upp hörnen på täckets kortsida och drog. Vips var det klart.

Idag letar vi förgäves efter de där lämnade luckorna, som är mysteriskt försvunna. Men moderna påslakansidor är hopsydda hela vägen. Anledningen sägs vara att bland annat Ikea tröttnat på att kunder utomlands kommit tillbaka och klagat på "trasiga sömmar" när de handlat ny bäddtextil.

Nu krävs annan teknik när man ska ha rena sängkläder, nya grepp. Och vi får anpassa oss till den design och standard som gäller internationellt, eftersom svenskar tydligen är de enda som gillar de där hålen, praktiska också när täcket åkt på sniskan inne i lakanet och behöver rättas till. Somliga lär sätta sig och sprätta en glipa i sömmarna i nyinköpta lakan!

Möjligen finns exemplar med "hjälphål" fortfarande hos en del försäljare, men vi köper ju inte ny bäddtextil varje vecka. Det gäller att vårda de gamla hederliga påslakanen, helt enkelt! Årgångslakan, från tiden innan mysteriet slog till!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem meter elefanter

Vi var bland de första svenska charterturisterna som for till Gambia. Vinterbleka och badsugna klev vi av planet i gassande afrikansk sol, till nya dofter, spännande ljud, människor i färgsprakande kläder.

Fyra äventyrslystna var vi. Min kompis Lena och jag delade rum på hotellet som inte var riktigt färdigbyggt. Huvudstaden Banjul hade inte heller särskilt gott om restauranger. Vår kvartett kastade sig ut i omgivningarna, ingen av oss hade varit i närheten av Afrika tidigare.

Det var spännande så gott som hela tiden: vi fastnade med vår hyrda VW i ökensand, vi åt märkliga maträtter vars ingredienser vi inte kunde gissa, vi åkte båt på Gambiafloden och tittade på delfiner, vi såg spår av jätteormar i sanden, vi badade i onödigt häftiga vågor, vi dansade till trummor i kolsvart natt under en otrolig stjärnhimmel.

Och så skulle vi besöka en "typisk gambiansk by" en bit in i landet. Vi skulle sova i hövdingens gästhus. Ja, någon sov säkert, men alldeles säkert är att jag gjorde det inte. Bädden motsvarade inte riktigt mina önskemål. Avklädningen begränsades till att jag tog av mig skorna. På det som gällde som kudde bredde jag ut en egen t-tröja. Sedan låg jag där och stirrade ut i mörkret. Det rasslade och prasslade, palmblad vispade om nattluften där utanför.

Allt föreföll ändå lugnt. Tills något sprang över min nakna fot. Illtjutet jag upphävde skulle ha gjort Alfred Hitchcock förtjust. Upp for jag som en raket. Ner föll moskitnätet och förvandlade mig till en dammig mumie. Panik!

På något sätt lyckades jag befria mig från nätet jag fångats i. Valde att gå ut i det fria. Så småningom kom gryningen, tuppar började gala, folk vaknade och hälsade på den extremt morgontidiga turisten som satt stelt uppkrupen på en sten. Jag tackade min lyckliga stjärna att vi inte hade planerat att stanna två nätter i byn ...

Tillbaka i huvudstaden fanns möjligheter att ägna sig åt något annat som både Lena och jag gillade: shopping. På marknaden fanns massor med härligt lokalt hantverk: trä, metall, läder, textil. Vi fastnade för batiken. Det blev klänningar, kjolar, blusar, shorts – allt gick att få uppsytt för en billig slant.

Då mötte jag elefantflocken. Visste inte vad jag skulle ha den till, bara att jag ville ha den. Kvinnan i marknadsståndet vägrade dela det långa bomullssjoket. OK, sa jag, och elefanterna fick resa till Sverige med mig.

Det har gått ungefär 45 år sedan dess och ingenting har hänt med det där tyget. Förrän nu.
Jag har sedan några timmar tillbaka ett draperi (hur kan det vara så svårt att få till två lika långa raka bitar, jag bara undrar?) där de afrikanska bestarna stormar fram.

Några riktiga elefanter såg vi förstås aldrig i Gambia, de lär ha utrotats där på 1800-talet, men jag är nöjd med utfallet av min storviltsjakt: fem meter gula och vita elefanter på blåsvart botten, med många små skillnader mellan de hundratals individerna i flocken. Hantverk att bli glad av och som dessutom påminner om en minnesvärd resa, så många år efteråt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: FRÅN OVAN

Det var drygt två år sedan. Jag sitter i ett flygplan som är på väg att landa. Rutten går över Södermalm, vädret är klart. Spanar intresserat ut över stadsbilden, vattnet, grönskan, järnvägen, all trafik. Då ser jag! Vi flyger rakt över huset jag bor i!
Tänk att jag hann få upp kameran!

Vi är cirka 1200 personer som bor i de här 60-talshusen i speciell design, ritade av arkitekten Åke Ahlström. På den här marken låg förr Tanto sockerbruk. Som en följd av det finns här fortfarande en gata som heter Sockerbruksgränd, och den stora allmänna lekplatsen heter Sockerskålen. Och Cyrillus Johanssons bro till Årsta holmar, ett statligt och ståtligt byggnadsminne, ser vi från våra fönster.

Min "flygbild" kom väl till pass denna dag när tisdagstemat är FRÅN OVAN. Klicka på den här länken för fler företeelser ur von oben-perspektiv!

Copyright Klimakteriehäxan

Lennart Hellsing – en modig ordbrukare

Tänk att inte förrän han är död inser jag hur mycket han har påverkat mig. Dig. Oss.

Lennart Hellsing debuterade 1945 och har sedan dess skapat ett drygt hundratal böcker. Han har blivit tonsatt, iscensatt och någon gång ifrågasatt, men mest hyllad – fast Alma-priset hann han aldrig få, trots sin enorma och fantastiska produktion och sin höga ålder (han blev 96).

För oss som så att säga är födda på svenska och har växt upp från 40-talets mitt ända till i dag har han i alla fall varit en högst betydande person. Jag tror att hans stora,viktiga insats har handlat om ett högst personligt och modigt ordbruk.

Vem skulle annars ha fått barn att redan före skolåldern anamma ord som mazurka, palsternacka, spektakel, paprika och vitamin? /.../

Läs hela min fundering kring den legendariske Lennart Hellsing, barn och läsning på News 55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset. Kommentera gärna, dela ännu hellre!

Copyright Klimakteriehäxan

Kamrat Google – en vän att lita på

Sätter mig vid datorn och bara MÅSTE googla om det där som jag funderat på, vad det nu var. Det är så numera: vi kan ställa alla våra frågor till kamrat Google, som ju har svar på det mesta (bara man formulerar frågan på ett bra sätt).

Att googla är sedan tolv år tillbaka ett svenskt verb, för 2003 kom det upp på den så kallade "nyordslistan" som publiceras varje år av svenska språkrådet. Och ingen ifrågasätter ordet, inte ens den mest puristiska språkpolis. Ja ni vet väl att det på sin tid hävdades (av Viktor Rydberg, han med "Midvinternattens köld är hård") att det matematiska begreppet "tangent" skulle kallas "snudd" och "korda" analogt med det heta "fyllsnudd"?

Hur som helst har Rydberg tystnat för gott, han gjorde det 1895, och jag har inte stött på någon annan som försökt försvenska vårt googlande. Behovet finns väl helt enkelt inte. Vi googlar bara vidare, miljontals sökningar på bara en kort sekund. En teknisk analfabet fattar ingenting av hur det går till. Bara att tacka och ta emot.

Det finns dock en sak till med Google som jag inte begriper: tänk att man kostar på sig – och oss – alla dessa varierade toppbilder som möter en när man klickar sig in! De kallas för "doodles". När Sverige gick till val syntes det direkt på Google, Pride-veckan, storhelger och högtider får sin egen bild, liksom stora sportevenemang. Just nu öppnar jag till tre olika, men lika sympatiska, illustrationer: ett tårtkalas, en vandring över en bro och en härlig liten sommarutflykt med en bok i det gröna.

Man får anta att boken är skriven av Lucy Maud Montgomery och handlar om Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables). Författarinnan, från Kanada, skulle ha fyllt 141 i dag. Böckerna om den rödhåriga flickan har översatts till mer än 20 språk och sålts i 50 miljoner exemplar, och såväl tårtan som bron finns med i berättelsen. Men först gick det för Montgomery som det gjorde för Astrid Lindgren: alla förlag tackade inledningsvis nej till hennes manus ...

Någon – som visar sig heta Olivia Huynh, jag har googlat – har alltså tänkt på Anne och för dyra pengar suttit och kreerat dessa bilder som dessutom är animerade, doodles är ofta det. Jag kan till råga på allt misstänka att många är så fokuserade på det ämne de ska googla att de inte över huvud taget märker den där fiffiga illustrationen som säger ett diskret "välkommen".

Men det är bara att googla på. I morgon är en annan dag. Förmodligen är också startbilden då en annan hos Google, en vän att lita på i alla väder.

Copyright Klimakteriehäxan (fast bilderna är förstås Googles)

PS En annan språkfundering i samma härad kan du läsa här! Och om du vill kolla doodles som använts tidigare bjuder man här på ett komplett arkiv!

Inget går upp mot falukorv

Gossen har med marginal passerat 40-årsdagen och flyttat till utlandet. Men kom nyligen hem till Sverige på blixtvisit i jobbet och passade då på att göra en visit hos mamma. Det skulle bli en välkommen middag på tu man hand. I frysen fanns en delikat fiskgryta.

-Morsans fiskgryta? Det blir gott! sa sonen, som inte haft chansen att äta den på riktigt länge.
Men så skulle han väl ta en öl eller något och öppnade kylskåpsdörren. Hela människan stelnade till.
-Du, sa han, det ligger en falukorv här!
Jo, det förnekade inte moderskapet. Som insåg att fiskgrytan fick tas tillbaka till frysen, för pojken ville helst av allt ha falukorv.

-Kan man få den med stuvade makaroner? bad den hungrige.
Det fick han. Naturligtvis.
När maten var klar och upplagd på tallriken gjorde han det som folk numera gör när exklusiva rätter presenteras för dem: han tog upp mobilen och fotograferade härligheten. Det blev ett MMS.
-Min fru kommer att svimma av avundsjuka, fnissade han, innan han slängde sig över anrättningen med en glupande aptit.

Så gott som inget kan mäta sig med den svenska falukorven. Men så har den också, efter en del diskussioner, fått "särartsskydd" och fortsatt liv även sedan vi blev en del av EU. Fast Europa har nog inte upptäckt tjusningen med vår korvsort än. Synd om dem!

Min mamma brukade citera en gammal man som när det blev tal om mat och att det ibland kunde vara svårt att hitta på något till middag bara fnös.
-Hur kan det vara ett problem när det finns falukorv? sa han och ruskade klentroget på sitt tunnhåriga huvud.
Enda hotet mot denna härliga husmanskost är att korven skivas i för tunna skivor. Rejäla bitar ska det vara!

Och om ni behöver ännu ett bevis för hur mycket jag högaktar falukorven och hur gärna vi äter det i vår familj kan jag bara berätta, att när vi åkte bil med våra barn som då var små hördes vid ett tillfälle Sonen ropa, med glatt igenkännande i rösten:
-Titta vilken stor falukorv!
Vi hade just svängt in på en Statoilmack.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Dock serverade jag aldrig stuvade makaroner till den där korven, ett misstag jag senare fått äta upp ...

Lördagstema ÄNGLAR

Min inställning till änglar är kluven.
De har ju funnits med sen tidiga barnaår, i aftonbönen "Det går en ängel kring vårt hus ...", från söndagsskolan via Gabriel i religionshistorien till nutida och i mitt tycke högst dubiösa ängladyrkare som Norges prinsessa Märtha-Louise.

På vägen mot vuxenvärlden gjorde vi änglar liggande i nyfallen snö och klistrade in glittriga varianter i bokmärkesalbum. Senare änglar kan ses i smyckelådan som halsband, örhängen och ringar. Och inte sällan dyker de där bevingade varelserna upp som prydnader: i keramik, i glas, i kristall och i metall.

Tanken bakom en skyddsängel är god. Den klassiska formen på en ängel är tilltalande, fast jag vet inte så noga varför. Inte törs jag lita på någon skyddsängel hur som helst. Min kluvenhet består med andra ord.

Men jag gillar stålstrådsängeln (bilden överst) som fick följa med hem från en konsthantverkare någonstans i Mellansverige, har glömt bort vem och var. Textilängeln på bilden nedan, i vad jag kallar Kalikå-teknik (fast jag vet att det heter något annat), är också en hemslöjdsprodukt.

Dessutom kommer ytterligare en ängel att dyka upp hos mig innan kvällen är här, nämligen den i gulmetall som gör tjänst som adventsstjärna. Men den har inte flugit upp ur källaren ännu.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Här har vi den, ängeln som sedan många år tillbaka hjälper till att lysa upp mörka advent!

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Bra jobbat! Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÄNGLAR är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön.