Önskelistorna kan vara långa som en roman eller kortare än en haiku. Oavsett vilket kan det vara svårt att hitta rätt, att få till de där paketen som gör mottagaren glad.
En sak är säker: det är inte prislappen som avgör. Extra tydligt blir det när det handlar om presenter som barn ger till vuxna, komplement till de egenhändigt tillverkade teckningarna, broderierna och pärlplattorna som alla föräldrar föräras.
I huset i Barndoms-landet har i alla år en liten porslinsfigur stått. Den är kanske sju-åtta centimeter hög. "IMPORT" står det i botten, det är allt man får veta om föremålets proveniens.
Prylen visar en storögd kattunge som sitter på en (väldigt liten om man betänker proportionerna) karmstol. Det är jag som har köpt den. Antagligen ett av mitt livs första inköp, jag var kanske fem.
Jag har inget eget minne av detta, men har fått berättat för mig hur det gick till.
Vi var på besök i Arvika, min mamma och jag. Och jag hade fått en peng av pappa för att köpa en present till henne – till födelsedag eller julklapp, det kan kvitta, det var mot slutet av året och hon fyllde år i december.
Kyrkogatan fram travade vi, tittade i skyltfönstren, handlade väl ett och annat. Så kom vi till en butik som sålde nästan allt ett hem behöver, under etiketten "bosättningsaffär"! Där fastnade jag. Befallde mamma att stanna på trottoaren, medan jag gick in och köpte den där porslinsfiguren som stod i skylten och som jag fattade kärlek till vid första ögonkastet.
Fåtöljkatten har stått framme i alla år sedan dess. Ett och annat höjt ögonbryn har den frammanat. Men den försvarade sin plats: barnets första egenhändigt utvalda och inhandlade gåva till mamma. Då behövs varken designernamn, firmastämpel eller imponerande prislapp. Nu när min mamma inte längre finns har jag tagit hand om kissen, ett kärt arv.
Ungefär fyrtio år senare händer samma sak mig. Dottern (kanske 4 år gammal) har, mycket bestämt, pekat ut vad hon vill ge sin mamma i julklapp. Maken lyder och betalar. Det var inte någon särskilt kännbar utgift ...
Jag får en nåldyna med sex små människor i ring som famnar kudden där knappnålarna ska sitta. De har "hårpiskor" av garn och är, naturligtvis, bedårande. Står framme i min närhet i alla dagar sedan dess och kommer att stå där tills ingen minns hur de kommit in i vårt hem. Nåldynan är helt anonym, men är sannolikt designad långt utanför Sveriges gränser.
För den som behöver tröst i julruschen kan det vara skönt att veta, att det är verkligen inte det dyra, exklusiva på önskelistan, det som kostar skjortan, som spiksäkert blir presenten mottagaren minns resten av livet och med glädje vilar ögonen på så gott som varje dag. Dock gäller ett krav: klappen ska vara vald med hjärtat!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Visst är det så - en julklapp eller present från ens barn, ibland egentillverkad, ibland inköpt, alltid vald med hjärtat betyder mest.
SvaraRaderaNär jag efter min mors bortgång tömde hennes lägenhet fanns många konstiga, egentillverkade saker. Hon sparade allt hon fick av oss barn, av barnbarn och av släktingarnas barn.
älskar såna klappar och presenter - och kan inte slänga något ♥
SvaraRaderaJag blir bara nervös av dyra presenter... häftigt när sonen plockat lingon och gjort egen sylt! Eller när svärdotter bakar egna saffransskorpor. Eller barnbarnet målat en träpinne rosa...
När barnen var små, fortfarande i förskoleåldern, hade 6-årige storebror sytt kramdjur till alla sina syskon på förskolan. Lillebror på 4 år fick en pärlbroderad fjäril, och den var den allra bästa presenten! Han lekte med den hela julen!
SvaraRaderaOch jag var ganska rörd, storebror måste ha varit flitig för att få färdigt alla kramdjuren till jul till alla tre syskon...
Visst är det kitsch så det förslår, men vilka urgulliga anekdoter dessa presenter kommer med - och jag riktigt ser framför mig hur viktiga inköpen var, både för dig och din dotter. Vem smälter inte i det sammanhanget? :)
SvaraRaderaKulsprutan
En sådan nåldyna har jag också haft. Den är säkert gjord i något asiatiskt land. Den har litet asiatisk touch.
SvaraRaderaJag minns en orreforsvas som jag gav min mamma fast jag var äldre, var på skolresa. Undrar om den finns kvar för mig en dag. / Britt
Förstår att du föll för den lilla kissen - den är väldigt söt. Vi firar jul själva, Kent och jag, eftersom barnen för länge sen tröttnat på att ha en mamma som springer ifrån och spelar på två julböner på julafton, på midnattsmässa på julaftonskvällen och på julottan dagen därpå. Och kanske även på juldagsgudstjänst. Så har jag nästan hållit på i femton år tills nu när jag bara har midnattsmässa och julotta att spela på.
SvaraRaderaRättare sagt, vi firar inte jul alls. Kent är vegetarian så vi har ingen traditionell julmat heller. Så vi lever livet som vanligt utan julgran, julklappar, julmat och juldukar :-). Lite julmust och glögg kanske...
Ingrid
Ulla - tror att många gör så: sparar, sparar, sparar. Och minns.
SvaraRaderaHannele - det är tyvärr så mycket som är svårt att slänga!
Kulsprutan - ja visst måste det vara tanken/hjärtat som räknas?!
Lavendia - du har inte din nåldyna kvar då??? Hoppas på vasen!
Musikanta - jag vill i alla fall inte byta jul med dig. Gillar dukarna, blommorna, granen, mycket av maten, musten, ljusen ... men som tur är får man välja själv!
Jag är inte så förtjust i "beställningsjulklappar" som det allt oftare tycks bli. Jag tar gärna emot en enkel klapp/present som någon tänkt ut själv. Vi firar jul med mat och hyacinter, röda dukar och lite pynt, men absolut inte nån stressjul med en massa måsten före så att jag ( jag är ganska så ensam om att sköta hushållet) är helt slut när julaftonen kommer. Som min mamma alltid var...
SvaraRaderaEn klapp behöver absolut inte vara dyr. Egentligen är det den lilla personliga, oväntade som oftast uppskattas mest av mig.
SvaraRaderaLiksom Marianne här ovan så vill jag inte ha nån stressjul, jag heller.
Det har funnits sådana i tiden. Då klapputdelning och mat var över somnade jag i soffhörnan, utsjasad.
En skön Luciadag önskas!